Det viktiga mötet, Lågaffektivt förhållningssätt, Likvärdigt förhållningssätt, Tillitsfulla relationer

Orange text är länkar till tidigare inlägg jag skrivit.

Ett av mina första inlägg på bloggen handlade om vikten av att skapa möten. För det mesta är det ganska enkelt men i en del situationer stöter vi på utmaningar som kräver att vi har reflekterat över vårt förhållningssätt och agerande. Jag tänker att det är när mötet med ett barn utmanar oss som vi måste lägga störst uppmärksamhet i vårt arbete. Men absolut inte i termer som ”vad gör vi åt Annas beteende” utan mer vad är de bakomliggande orsakerna till att Anna reagerar som hon gör, vad är det som vi behöver förändra eller justera så att det ska fungera bra/bättre för henne? Det här handlar ofta om barn som beter sig annorlunda och utanför den norm som vi har en föreställning om ska gälla, ibland kan det vara barn med svårigheter som t.ex. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi ser ofta problemen i att barnet stör och inte kan sitta still på samlingen/lektionerna, hen hamnar ofta i bråk och kan inte uppföra sig. ”Hen måste lära sig hur man beter sig!” Här behöver vi stanna upp och fundera. Vad är det hen behöver lära sig och varför, men framförallt vad är det som gör att det här problemskapande beteendet uppstår från första början? Om man tittar på beskrivningar av olika diagnosers kriterier står det inte någonstans att ”störande beteende” eller ”hamnar ofta i bråk” är ett kännetecken/kriterie för att ställa diagnos. Däremot beskrivs svårigheter med olika kognitiva funktioner som att sålla bort syn/hörselintryck, mycket energi i kroppen med stort rörelsebehov som följd, svårigheter att läsa av sociala koder m.m. När vi inte ser och förstår orsakerna och kan ge barnet det stöd hen behöver uppstår problembeteenden, ofta med tillrättavisningar och negativa tilltal från oss vuxna som följd.  Här måste vi lära känna varje individ och förstå vad de upplever svårigheter med, vad som påverkar barnet mest och på vilket sätt situationen skulle kunna underlättas för just det här barnet. Det är viktigt att komma ihåg att alla barn fungerar olika, även barn med samma neuropsykiatriska diagnos har olika kombination av svårigheter. Kognitiva förmågor är också normalfördelade över befolkningen vilket innebär att vi människor kan ha någon typ av kognitiv svårighet även om man är långt ifrån att få en diagnos. Jag skulle därför önska att vi kunde nyansera sättet vi pratar om problemskapande beteenden, ofta blir reaktionen att ”Tobias har så svårt för att sitta still på samlingen, han har nog ADHD” eller ”Stina har så svårt för förändringar, hon kan nog ha en diagnos”. När vi tittar på hela situationen kanske det bara är just de här delarna barnet har svårt för. Kunskap om olika diagnoser är viktigt men vi får inte använda den som en mall att stoppa in barnen i utan som ett stöd för att kunna förstå de barn som av BUP fått en diagnos konstaterad. När vi i förskolan eller skolan märker av olika svårigheter måste vi alltid titta på vilket stöd varje barn behöver och på vilket sätt vi kan förändra i verksamheten eller i vårt förhållningssätt så att det fungerar bäst för just det här barnet. I de här sammanhangen är det extra viktigt att bygga en tillitsfull relation där barnet upplever sig lyssnad på och tagen på allvar, där man visar intresse för barnet så att hen kan och vågar ge uttryck för vad hen behöver och vill.

När ett barn ofta får tillsägelser och negativa tilltal skapar det skuld och skamkänslor och en dålig självbild. Skuld och skamkänslor är en stor orsak till att människor utvecklar psykisk ohälsa. Personer med neuropsykiatriska diagnoser är överrepresenterade bland de som drabbas av psykisk ohälsa, i många fall med låg självkänsla eftersom man redan tidigt förstått att det sätt man fungerar på och ”beter sig” inte är accepterat.

Många gånger får jag reaktioner när jag pratar om att möta varje individ och se vad hen behöver. Det handlar ofta om att det är svårt att ha ett sådant fokus när vi har en hel grupp barn att ta hänsyn till. En del är också kritiska till att det blivit ett allt för stort individfokus i vårt samhälle idag. Jag har full förståelse för att det känns svårt och utmanande många gånger, det är det, men jag ser ingen motsättning i att möta individen och att förhålla sig till gruppen. Tvärtom är det en förutsättning för att få vårt arbete att fungera! Vissa situationer måste vi anpassa mer efter gruppen, i andra situationer mer efter individen. Det måste ske i en växelverkan för att kunna skapa balans. Om ett barn inte får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt så kommer det att påverka gruppen. När vi upplever att barngruppen inte fungerar, att det ofta är stökigt och bråkigt, så måste vi börja titta på situationen på individnivå. Ofta kan vi se att det är några barn som drar igång eller triggar varandra till stök och bus. Vi behöver ställa oss frågor som

”Vad behöver det här barnet för att det ska fungera bäst just nu?”
”Hur ser det här barnets möjligheter till delaktighet ut?”
”Hur lyssnar vi på barnets önskemål, idéer?”
”På vilket sätt möter vi barnets känslouttryck?

Min erfarenhet är att om vi under en period lägger vårt fokus på att fundera kring de här frågeställningarna och reflektera över vårt förhållningssätt i situationen så blir resultatet ganska snabbt att gruppen fungerar mycket bättre också. Vi vill skapa ett klimat där alla visar hänsyn och respekterar varandra i gruppen. Det här tror jag kan uppstå först när varje individ upplever sig respektfullt bemötta av oss vuxna och de upplever att vi tar hänsyn till deras behov och önskemål.

Återigen handlar det om att bidra till varje barns positiva berättelse om sig själv, det oerhört viktiga uppdraget vi har!

/Veronica

Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Normkritik, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Det har varit tomt på inlägg under hösten, anledningen är att jag under det här läsåret har andra arbetsuppgifter i min tjänst och även arbetat heltid så tiden till att skriva har inte varit så stor. Arbetsuppgifterna innebär att jag ansvarar för utvecklingsarbetet  vid ett förskoleområde i vår kommun, ett väldigt roligt och inspirerande arbete!

Under den här terminen har ett uttryck, en mening funnits med mig i allt jag gjort. Den har funnits med som en röd tråd när jag reflekterat kring böcker jag läst, samtalat med kollegor, lyssnat till föreläsare, handlett i arbetslag eller haft reflektionsgrupper med pedagoger. Jag har insett att för mig beskriver den här meningen kärnan i vårt uppdrag som förskollärare, fritidspedagoger och lärare.

I augusti lyssnade jag på en föreläsning med Petri Partanen och det var han som sa den här meningen som jag fastnade för direkt:

Vi måste bidra till varje barns positiva berättelse om sig själv.

En oerhört kraftfull mening i sin innebörd och ett stort ansvar hos oss som vuxna. Tyvärr ger vi ofta bränsle till det motsatta. Ifrågasättande, att rätta barnen, ge tillrättavisningar när de gör fel istället för att lyfta det de gör bra och rätt. Många barn fastnar snabbt i en negativ spiral och vi upplever att de inte kan uppföra sig och ytterligare tillrättavisningar spär på en negativ självbild. Väldigt ofta bidrar vi istället till barnens negativa berättelse om sig själva.

Ett begrepp som jag också stött på i många olika sammanhang under hösten är salutogent perspektiv, det här begreppet är nyckeln till att kunna efterleva uppdraget att bidra till varje barns positiva berättelse om sig själva. Salutogent perspektiv eller synsätt innebär att man lägger fokus på hälsosamma resurser och förmågor istället för att uppmärksamma det som inte fungerar. Hur vi pratar med och tilltalar barnen, men även hur vi pratar om barnen i olika situationer signalerar om vi har ett salutogent synsätt eller inte.

Varje barn vi möter bär på en diamant, en inre glöd och drivkraft som vi måste stötta och hjälpa hen att plocka fram. Det är inte alltid så enkelt att se den och ibland måste vi kämpa med våra egna föreställningar och normer om hur saker och ting ska vara för att kunna se barnets drivkrafter men det gör också vårt arbete och möjligheter till möten med barnen än mer betydelsefullt!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Tillitsfulla relationer

Vår värld och vårt samhälle är i en stor förändring och utvecklingen sker i snabb takt framförallt med digitaliseringen men även i vår kunskap om hur människan utvecklas och fungerar.

Idag finns mycket ny forskning inom psykologi och pedagogik kopplat till barns utveckling. Man har gjort nya upptäckter om allt ifrån hur hjärnan utvecklas och hur inlärning fungerar till hur vi utvecklar och fungerar i mellanmänskliga relationer. Barn idag är mer medvetna och har en stor uppfattning om omvärlden jämfört med vad jag själv hade när jag växte upp. För oss är surfplattor och smartphones ny teknik men för barnen har de alltid funnits. De äger kunskapen och verktygen på ett helt annat sätt än vi vuxna. För dem är det inte bara en teknikpryl utan en stor del av hur de lever sitt liv! Vi förfasas ofta över hur mycket skärmtid barnen har och allt hemskt som kan hända på internet men faktum är att vi kan inte spola tillbaka tiden, vi kan inte trycka tillbaka allt in i VHS-spelaren eller vevgrammofonen. Utveckling av det här slaget har alltid funnits och mötts av samma skräck och oro, te.x. när hårdrock började spelas på radio på 80-talet eller under antiken när boken kom, hur skulle världen se ut när ungdomarna inte längre skulle kunna recitera de stora verken?
Jag gillar verkligen att lyssna på poddar, som ni säkert börjar förstå vid det här laget, det är ett fantastiskt sätt att inspireras och ta till sig kunskap. Även i det här sammanhanget vill jag dela ett poddavsnitt, den här gången av podden Glappet och deras intervju med Elza Dunkels. Avsnittet hittar du på iTunes  eller acast
De resonerar kring just det här och hur vi kan förhålla oss och tänka i mötet med barnen och den nya tekniken.
I det här sammanhanget  måste vi våga ta ett steg tillbaka och låta de som har störst kunskap här, BARNEN, få visa vägen! Vår roll i den här utvecklingen är att finnas vid deras sida som medforskare vi måste ta dem på allvar och intressera oss för vad de gör och vad som händer på nätet. Att vara ett stöd när det går snett utan att skuldbelägga, skapa trygga tillitsfulla relationer där det alltid finns en plats där man får kura upp sig när man upplevt något otäkt i motsatts till att begränsa och minska tillgängligheten.

Barnkonventionen har också haft en stor roll i den utveckling som sker, framförallt i hur barnets position flyttats fram och hur de tas på större allvar.
I artikel 12 av barnkonventionen beskriver man barnets rätt att komma till tals och få möjlighet att uttrycka sina åsikter. Att barnen alltid ska tillfrågas och få möjlighet att ge sin egen synvinkel i frågor som rör dem. En oerhört viktig punkt som vi behöver lägga ännu större fokus på i den utveckling som sker men nog så svår att veta hur man ska hantera. Jag tänker att det i första hand inte handlar om att i varje situation ha ett samtal med varje barn för att få höra vad de vill, det skulle bli väldigt tidskrävande och jag tror inte att barnet skulle uppskatta att bli tillfrågad gång på gång. Att få komma till tals handlar om att vi vuxna lyssnar och verkligen tar det barnen ger uttryck för på största allvar. Uttryck och intressen de visar i det vardagliga mötet.

Den här våren har en ny fluga  dykt upp och blivit väldigt populär, alla vill ha en och butikerna säljer slut på bara en kort stund, i många fall har människor köat i timmar för att hinna köpa en innan de tar slut. En liten snurra i plast med kullager som får den att snurra ganska snabbt, fidget spinner. Mina barn ville gärna också ha en varsin och jag lyckades till slut få ta på två efter några veckors letande. Hur kan en liten leksak i plast få så stor uppmärksamhet och bli så populär? Jag har inget svar på den frågan men ofta avfärdar vi vuxna det som bara en leksak, ofta ställer det till problem när alla har med en till skolan. Den enkla lösningen blir tyvärr i många fall att förbjuda dem. Men hur ger det barnen möjlighet att komma till tals och ge sin synvinkel i frågan i ett sammanhang som i allra högsta grad rör dem?
Jag frågade min son vad man egentligen har fidget spinners till för jag var lika förundrad inför fenomenet som många andra, det här var vad han svarade:
”Fidget spinners är till för att rensa tankarna/koppla av. Fidget spinners är också till för att tricksa, visa upp och de är fina.”
I en stressad tid när många har svårt att koppla av har barnen hittat ett eget litet verktyg för att hitta vila, i något så enkelt och som dessutom får plats i fickan. Hur kan vi vuxna ens tänka tanken att det ska förbjudas? Visst skapar det problem om de används hela tiden och förhindrar barnen att vara delaktiga på lektionerna. Men lösningen på det bör absolut inte vara förbud och att hindra barnen att använda dom. Istället måste vi börja med att intressera oss för fenomenet, ta reda på hur barnen använder dom och varför. Göra dem delaktiga i hur man kan forma ett gemensamt förhållningssätt till det. Barn är kloka och förstår naturligtvis att de inte kan använda dem hela tiden och tillsammans kan man hitta en fantastisk lösning där alla får vara delaktiga.

Barnen är inte på väg mot att bli vuxna där ”att bli vuxen” är en slutprodukt, att man är färdig. Barn är människor här och nu vi måste möta dem här och nu, inte ha siktet inställt på vad eller hur de ska bli sen och definitivt inte ur ett perspektiv av hur vi förväntat oss att vuxna ska vara tills nu. De måste få utrymme att forma sig själva utifrån de krav som kommer ställas på dem i framtiden och det är det de själva som har störst kunskap om. Vår uppgift som vuxna idag är att finnas med dem på vägen och visa nyfikenhet och intresse för den utveckling som sker!

Det finns så mycket hopp och framtidstro hos våra barn idag och en stark vilja att påverka mot en bättre värld. Vår nioåring har sedan ett tag tillbaka valt att cykla till skolan varje dag med motiveringen att han inte vill vara en del av klimathotet. Reaktionen på sådana uttalanden från barn blir ofta ”åh va gulligt sagt” och vi skrattar lite åt det, jag ska villigt medge att min första reaktion också var precis det men för honom är det på fullt allvar. Barn och unga idag vill kunna påverka och göra skillnad för en bättre värld och det måste vi vuxna ta på allvar och ge dem utrymme för. Det viktigaste steget är att vi har ett likvärdigt förhållningssätt och skapar en maktfördelning där vi, barn och vuxna, får lika stort utrymme att påverka, att vi alla upplever oss lyssnade på och tagna på allvar. Vi måste möta framtiden tillsammans med tilltro och nyfikenhet!

/Veronica

Lyssna, Normkritik, Tillitsfulla relationer

En viktig parameter i att må bra i sig själv är att man upplever trygghet och tillit i de relationer man har närmast. Där man får utrymme att påverka och vara delaktig, att få känna att man duger precis som man är. Relationer där man blir lyssnad på och tagen på allvar samt får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i hur relationsbyggandet ser ut när vi möter barn, vi kan aldrig lägga ansvar på barnen. De håller på att lära sig hur relationer fungerar och vi blir förebilder, hur vi agerar i förhållande till barnen ger förutsättningar för hur de bygger relationer med andra.

Det här kan låta som ett oerhört betungande uppdrag, och många gånger önskar vi nog att vi kunde avsäga oss uppdraget att vara den vuxna i relationen. Då är det istället oerhört viktigt att väcka sin nyfikenhet! Att förhålla sig nyfiken till de barn vi möter, vad som intresserar dem eller bekymrar dem. Att se på sig själv som en medforskare, vi försöker hitta vägar tillsammans där ingen av oss behöver ha facit eller veta vad som är rätt eller fel.

Här måste vi släppa taget om normer som begränsar oss och öka vår acceptans och öppenhet  för olika sätt att tänka och agera. Öka vår hörstyrka, fokusera på att lyssna och försöka förstå istället för att komma med pekpinnar och rätta svar. Begreppet ”hörstyrka” har jag hämtat från boken ”Lyssnandets pedagogik” av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. Begreppet myntades av en femåring när han beskrev varför han lärt sig så mycket, det berodde på att han hade god hörstyrka. Bara genom att lyssna mycket på vad andra pratar om kan man öka sin hörstyrka. I boken resonerar Ann Åberg vidare kring hur vi vuxna kan öka vår hörstyrka och reflektera över hur vi lyssnar på barnen och att det är en förutsättning för att kunna skapa ett demokratiskt förhållningssätt.

I det här inlägget skulle jag återigen vilja tipsa om att lyssna på Skånska skolpodden, här finns flera många intressanta avsnitt som handlar om skolutveckling. Jag har flera gånger lyssnat på det här avsnittet med Gaby Wallström och hon säger så mycket klokt om hur vi vuxna bör förhålla oss i mötet och relationen till barnen. Hon arbetar utifrån en modell som kallas lösningsfokuserat arbetssätt, denna modell har hon hämtat från familjeterapin där hon tidigare arbetat som socionom. Det handlar om att hitta lösningar på problem istället för att lägga energi på vad som är problemet och varför. Att hitta lösningar som fungerar för alla inblandade. Hon påpekar bl.a. att ”Det blir mycket roligare att jobba om vi letar efter det som fungerar”. Att ställa frågan ”Vad behöver du, hur ser det ut när du känner dig nöjd?” och verkligen lyssna på svaret och ta svaret man får på allvar.

Att känna att ens behov blir tillgodosedda handlar till största delen om att uppleva sig lyssnad på och tagen på allvar. När vi sedan väljer att lägga fokus på att hitta lösningar som utgår från hur barnet vill ha det, vad som känns bäst för hen, ökar chanserna enormt för att hitta hållbara lösningar för varje individ även i de mer utmanande situationerna. Det är också här vi bygger tilliten och skapar relationer som ger stor effekt på barns välmående!

/Veronica

Tillitsfulla relationer

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Viktigt att komma ihåg att vi är förebilder vare sig vi vill eller inte. Barnen har oss och vårt förhållningssätt som rättesnöre i utformningen av sitt eget. På det sätt vi möter barnen kommer de sedan möta varandra. Om de ofta möter ifrågasättande och kritik kommer de till stor del ifrågasätta och kritisera varandra. Här gör vi dock ofta en värderingsskillnad. När vi vuxna ifrågasätter och kritiserar barnen ser vi det som en del i vår roll som uppfostrare. När barnen gör det samma med varandra kallar vi det mobbning…

Om vi aktivt väljer vårt förhållningssätt och förstår det kraftfulla i att barnen gör som vi gör kan vi också forma något fantastiskt!

När vi väljer att möta barnen med empati skapar det möjligheter för barnen att empatiskt möta varandra. När vi lyssnar på barnen lyssnar de med större intresse på varandra och på oss vuxna. När vi försöker förstå och intressera oss för barnens olikheter istället för att försöka forma dem i samma mall ökar också deras förståelse och acceptans för andras olikheter och olika sätt att uttrycka sig.

Då vi hamnar i situationer där vi upplever att mötet med barnet blir extra utmanande är det lätt att tänka att vi måste ändra på barnets beteende men då behöver vi komma ihåg att vi aldrig kan förändra någon annan eller dennes beteende. Det enda vi kan påverka är vårt eget förhållningssätt och vårt sätt att möta barnet i den aktuella situationen. Genom att möta med intresse och en önskan om att förstå barnet och de bakomliggande orsakerna till det problemskapande beteendet ökar våra chanser att kunna mötas på en likvärdig nivå. Orsakerna till problemskapande beteenden ligger i miljön runt omkring, i många fall den psykologiska miljön, inte hos barnet. När vi förändrar miljön, vårt sätt att möta, till en situationen där barnet upplever sig sedd, lyssnad på och tagen på allvar minskar, i de allra flesta fall, de problemskapande beteendena.

Var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig. Vi måste leva värdegrundsarbetet i praktiken inte bara tala om för barnen hur man bör vara mot andra eller att alla människor är lika mycket värda. Om de inte själv får uppleva och känna att det är så kommer de inte heller kunna leva det fullt ut i sin egen vardag. Vi måste börja med att möta barnen så som vill att de ska möta oss och varandra, med empati, förståelse och ömsesidig respekt.

/Veronica

Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Barn lär sig ingenting av att misslyckas.

I en forskningsrapport  från 2008 beskriver Anna von Duijvenvoorde och hennes kollegor vid universitetet i Leiden, Holland, sin undersökning av i vilka situationer lärande uppstår. De ville ta reda på om vi lär oss av att misslyckas eller av att lyckas. Undersökningen gick ut på att personer i olika åldrar fick lösa en uppgift och fick efteråt svaret ”Nu blev det rätt” eller ”Nu blev det fel”. De använde sig av en magnetkamera och kunde under försöken mäta hjärnaktiviteten hos personerna som deltog i studien. När de sammanställde resultatet kunde de se att hos personer över 15 år ökade hjärnaktiviteten när de fick svaret ”Nu blev det fel” och för personer under 11 år ökade hjärnaktiviteten när svaret var ”Nu blev det rätt”. I gruppen mellan 11-15 år var variationen av resultatet stor vilket tyder på att det är i den åldern utvecklingen går över från att lära sig av att lyckas till att lära sig av sina misslyckanden. Det man konstaterade i studien var att vi lär oss när det sker en avvikelse från det invanda mönstret. Barn misslyckas mer än de lyckas, därför sker ingen utveckling eller inlärning genom misslyckanden, när barnen blir äldre lyckas de mer än de misslyckas, det avvikande blir då att misslyckas.

När jag först läste om det här resultatet, så kände jag mig lite konfunderad. Som jag skrev om i förra veckans inlägg om det kompetenta barnet så måste barnen få prova och misslyckas och lära sig av sina misstag. Till exempel när de lär sig att dricka ur glas behöver de få erfarenheten av att det blir blött på tröjan för att förstå att de ska hälla lite långsammare nästa gång. Jag fick vrida och vända på de här formuleringarna ett tag innan jag insåg att misslyckande inte ligger i själva agerandet eller handlingen utan i hur vi värderar det. Att det faktiskt ligger hos oss vuxna, i våra reaktioner och värderingar om barnen lyckas eller misslyckas.

När barnet tränar på att hälla upp mjölk själv är det mer regel än undantag att det rinner utanför. En första spontan reaktion som vuxen är ofta ”Åh nej nu rann det utanför, det var inte bra”, kanske följt av en suck och kroppsspråk som signalerar att du klarar nog inte det här än. Det här ger ganska tydliga signaler till barnet om att det var ett misslyckande. De är vana vid att det blir fel eller att de misslyckas så hjärnan registrerar ingen inlärning. Om vi istället väljer att fokusera på det positiva ”Titta, ser du att det hamnade mjölk i glaset”, ofta hamnar ju en del mjölk i glaset även om mycket rinner utanför i början. ”Det hamnade mjölk bredvid, men vi torkar upp det, det är ingen fara”, vi ger barnen känslan att det är okej att spilla utanför, det är en del av lärandet och vägen till att lyckas. Vi kan också coacha barnet i att försöka igen ”om du häller lite långsammare kan det gå lättare”, ”vill du att jag hjälper dig att styra mjölkpaketet?” o.s.v. Vi tar rollen som handledare och vägledare istället för att vara den som bedömer och talar om om man klarar det eller inte. Vi vägleder barnen genom lärandet och utforskar tillsammans, peppar och ser till att barnet får uppleva känslan av att lyckas, det registreras av hjärnan som något som går utanför det invanda mönstret och inlärning sker.

Första gången jag läste om Anna von Duijvenvoordes forskning var genom Bo Hejlskov Elvén och Tina Wimans bok ”Barn som bråkar”, de lyfter det här i ett perspektiv av hur vi kan få bukt med ett problemskapande beteende. Om vi vill att ett  barns problemskapande beteende ska minska måste vi alltså ge barnet förutsättningar att lyckas i den situationen för att en utveckling ska ske.

Att välja att se och bekräfta det positiva handlar alltså inte bara om att skapa en mer positiv känsla hos en själv eller som en förutsättning för barnet att bygga sund självkänsla utan framförallt om att det är en förutsättning för barnets lärande och utveckling.

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Kompetenta barn, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Barn är kompetenta, att få känna sig kompetent är viktigt för att bygga en sund självkänsla och ett inre välmående! Att vara kompetent handlar dock inte om att göra saker perfekt eller rätt hela tiden utan om att våga prova och våga misslyckas men ändå våga prova igen. Här har vi som vuxna en central och viktig roll, hur vi möter barnen i sitt utforskande är avgörande för om de vågar och får utrymme att vara kompetenta.

För fem år sedan var jag med och startade upp tre nya förskoleavdelningar, vår vision redan från början var att möjliggöra för barnen att vara kompetenta. Vi valde att ha åldersindelade avdelningar, yngre barn, mellanålder och äldre barn på de tre olika avdelningarna vilket framförallt bidragit till att vi kan erbjuda material och miljöer som är anpassade efter barnens intressen och behov och att material finns tillgängligt för barnen att själva plocka fram. Vi har även buffé vid alla måltider där barnen själva går och hämtar mat. På avdelningen för de yngsta barnen, där jag arbetar, har vi från början gjort ett val att inte använda haklapp och pipmugg. Det här får vi ofta reaktioner på, hur ska barnen kunna äta utan haklapp, det kommer ju bli jättekladdigt, och med vanligt glas det kommer ju rinna bredvid direkt? Ja, det blir kladdigt och blött i början, men inget som inte går att åtgärda med hushållspapper och att byta till rena kläder. Det vi däremot ser tydligt är glädjen och utvecklingen hos barnet när de blir betrodda att använda vanligt glas precis som de äldre barnen och hur mycket det underlättar för dem att äta själv när inte haklappen är i vägen.

För att lära sig och för att utveckla kunskaper måste barnen få möjlighet att prova och de måste få skaffa sig erfarenheter innan de kan förstå sambanden. Det är omöjligt att lära sig att luta sig över tallriken när man äter om haklappen är i vägen och barnet måste få erfarenheten av att bli blöt på tröjan innan hen kan förstå att man behöver luta glaset lite mindre och hälla lite långsammare när man dricker. Varför vänta tills barnet är 2,5 år om de kan lära sig redan vid 1-1,5 års ålder?

Vi anpassar naturligtvis detta efter barnets behov och egen vilja. En del barn tycker att det är jättejobbigt när det blir kladdigt och blött och vill helst ha haklapp, då är det helt okej. Vi använder ibland pipmugg till att börja med och erbjuder utifrån barnets mognad och intresse att prova glas som komplement, ofta tar det bara en eller ett par veckor innan de går över till att bara använda glaset. De får också tidigt träna på att hälla upp mjölk/vatten själv och lägga upp mat på tallriken.

Våra förväntningar på vad barnet klarar styr resultatet. Om vi förväntar oss att två-åringen inte klarar av att hälla upp mjölken själv kommer vi vara där och hjälpa till och genom vårt kroppsspråk signalera att hen egentligen inte klarar det själv. Barn känner tydligt av våra signaler och kommer få känslan av att de inte kommer klara det och i värsta fall inte våga försöka. Om vi istället tydligt visar att vi tror på barnets förmåga att klara själv, att vi har ett avslappnat kroppsspråk men visar att vi finns i bakgrunden och är till hands om det känns för svårt eller inte blev som de tänkt.

Som jag nämnde tidigare har vi buffé vid alla måltider, en av anledningarna till det är att barnen ska få känna sig kompetenta. Vi har låga bord och stolar vilket gör det enkelt för barnen att själva gå och hämta mat. En annan anledning till att vi valt buffé är att bygga in rörelse i matsituationen. Barn har ett stort rörelsebehov och genom att de naturligt får röra sig när de ska hämta mat upplever vi att det blir ett större lugn vid maten. Farhågan som många har när man pratar om att barnen sitter vid låga bord är att det blir rörigt just för att barnen bara kan springa iväg, men genom att vi är tillåtande till att de rör på sig och att det finns med som en naturlig del i situationen har barnen inget behov av att ”bara springa iväg”. På avdelningen för de yngre barnen har vi i perioder haft servering vid borden men vi upplever att det blir lugnast och störst matro när vi återgått till buffé.

Det jag har nämnt här är ju bara ett fåtal exempel på situationer där barnen kan känna sig kompetenta, men kärnan i det hela är att vi vuxna måste ta ett litet kliv tillbaka och ge barnen utrymme att göra själva och få ta initiativ. Ser vi barnens intentioner i det de gör eller är på väg mot? Eller är vi snabba med att hejda dem för det kanske kan hända något eller de gör något de inte får? Här måste vi fundera och reflektera över vilka normer och ramar vi har i vår verksamhet som främjar eller förhindrar att barnen får vara kompetenta.

Barn upplever sig kompetenta när de får vara delaktiga, när vi tar dem på allvar, när vi lyssnar på deras behov och önskemål. Vår roll blir att vägleda och stötta, att vara medforskare och erbjuda en tillåtande miljö!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Delaktighet är en viktig faktor i att känna sig värdefull och att ens åsikt räknas med och tas på allvar. Vi diskuterar ofta delaktighet och inflytande i olika sammanhang och jag upplever att vi ganska ofta fastnar i att delaktighet handlar om att barnen ska få större möjligheter att välja i olika situationer eller att de ska få bestämma vad vi ska göra på samlingen. Ofta blir barnen delaktiga inom ramar som vi vuxna i förväg satt upp. Visst är barnen delaktiga på det här sättet men är det här vi tänker med delaktighet? På vilket sätt kan barnens åsikter och verkliga önskemål komma fram här?

Hur kan vi skapa delaktighet på ett djupare plan? För mig handlar det i första hand om nyfikenhet. Att vi visar vårt intresse och vår nyfikenhet på vad barnen gör och det som intresserar dem. Förra veckan läste jag ett facebook-inlägg som Gustav Sundh gjort på sin FB-sida ”Skolgårdsläraren Gustav Sundh”. Gustav arbetar som fritidspedagog på en skola i Stockholm och delar med sig av sina tankar om arbetet med att utveckla skolgårdspedagogiken. Den här texten var det som gav mig inspirationen att skriva det här inlägget för det beskriver på ett fantastisk sätt de tankar jag har om delaktighet. Jag har fått medgivande att citera texten här:

”BARNEN MED MOBILER

En nagel i ögat när jag är på skolgården har länge varit de stillasittande mellanstadieeleverna och deras mobilspelande. Är det där verkligen nyttigt? Sitta så där passiva, introverta.

En dag gav jag mig fasen på att förstå. Jag lunkade fram till den klungan som höll på och spelade med telefonerna. Frågade vilket spel de körde, laddade hem den appen. Därefter spelade jag helt oförstående kring hur man skulle göra.

Direkt var fyra elever där, förklarade på min nivå, ville verkligen att jag skulle förstå.

Ganska fort gjorde jag den första stora upptäckten. De kommunicerar både med varandra och andra spelare, byter varor och tjänster, ger varandra tips och pepp. Både i spelet och mellan barnen som spelar sker ett enormt kommunikativt samspel och en konstruktiv dialog.

”Man måste ge mycket för då får man tillbaka i klanen, alla ser att man är schysst och delar med sig. Skriv alltid och tacka också glöm inte det!”

Jahopp, det pågår även ett digitalt värdegrundsarbete i spelet. Föregå med trevligt bemötande och du får samma tillbaka.

Den som gav mig absolut mest hjälp är en elev som kom till Sverige för knappt ett år sedan. Att som pedagog få höra honom förklara på ett för honom ganska nytt språk, växla mellan engelska, svenska och sitt modersmål, lyssna in mina frågor och ge målande instruktioner.

”NEJ, NEJ, NEJ, TÄNK SÅHÄR…”

Han var min handledare i flera dagar. Det var en stor upplevelse. Tror även att han genom detta  jobbade mot ett antal mål i lgr11’s kursplan för svenska och engelska.

”EY HUR GÅÅR DET PÅ CLAASH?”

Ropar de nu ofta.

”Fick en epic” kanske jag svarar.

Vi talar nu samma språk, vi delar samma upplevelse. Vi rör oss i samma värld. Användningsområdet för mig, ingången till de spelande eleverna är unik. Sättet de ser på mig har förändrats. Skulle jag behöva samtala med dem någon gång i framtiden är jag för alltid en godkänd vuxen.

Barn lär sig där man minst anar det. Väljer vi att förakta det eller bejaka det?

Som pedagog bör man tänka såhär: 

Bakom det du mest fruktar och är osäker på väntar en spännande upptäckt.

Sluta aldrig vara nyfiken på elevernas värld.

Vi behöver också erbjuda så pass inbjudande alternativ på skolgården så barnen faktiskt blir så sugna på att delta.

Släppa mobilen för en stund.

Lite det pysslar jag med.”

Vi måste alltid börja med att intressera oss för det barnen gör och försöka förstå innan vi dömmer ut eller talar om hur dåligt det är. Just mobiltelefon och dataspel är sådant som vi vuxna ofta ser ner på som något dåligt, men om vi verkligen visar intresse och engagemang för att försöka förstå så kommer en helt ny värld att öppna sig. Det finns så mycket fantastiskt inuti skärmar och plattor, och en stor möjlighet till socialt nätverk.  Den måste vi vuxna ta på större allvar. Naturligtvis skapar skärmarna en del stillasittande som i förlängning inte är så bra men vill vi skapa förändring kring det är det återigen viktigt att intressera sig för det som upptar barnens uppmärksamhet, hur kan vi integrera det som händer på skärmen i aktiviteter som uppmuntrar till rörelse? Och i det arbetet verkligen ta med barnen/eleverna för att utforma aktiviteten.

Att låta barnens röst vara den som hörs mest, de får komma med sina förslag på lösningar, förklara hur de känner. Beskriva och dela med sig av intressen, sin kunskap och sina erfarenheter så som i texten ovan, det är verklig delaktighet för mig. Exemplet jag själv ger i mitt inlägg om att tillgodose barns behov är också ett sätt att vara delaktig. Även om barnet inte får göra det hen vill just i den stunden så får barnet känna sig delaktig genom att beskriva vad hen önskar och uppleva sig tagen på allvar när vi försöker hitta en lösning för att kunna göra det vid annat tillfälle.

Vårt sätt att lyssna är det som gör barnen delaktiga, att låta barnens idéer och lösningar komma före våra egna.

Delaktighet är en oerhört viktig del i att skapa tillitsfulla relationer. Vi måste alltid börja med oss själva, hur kan vi bli mer delaktiga i barnens värld. Att verkligen lyssna och ta till sig det barnen vill dela med sig av till oss. Det är alltid vi vuxna som har ansvaret att bygga relationen, vi kan aldrig lägga över det på barnen.

Vi måste ta klivet in i deras värld innan vi kan förvänta oss att de ska kliva in och vara delaktiga i vår!

/Veronica

Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Allt vi människor gör är uttryck för ett behov. Vi äter för att vi är i behov av näring och energi, går till jobbet för att vi behöver tjäna pengar som i sin tur ger oss möjlighet att tillgodose våra behov av tak över huvudet och mat på bordet. Vi söker oss till andra människor för att vi behöver ett sammanhang eller närhet, läser en bok för att vi har behov av vila och avkoppling. På precis samma sätt är allt barnen gör en strategi för att tillgodose sina behov. Som små söker de vår kontakt, vill gärna sitta i knä eller vara nära, de gör oss uppmärksamma på när de är hungriga eller trötta. De här uttrycken har vi lätt för att känna igen och är lyhörda för att tillgodose. När barnen blir lite äldre blir även behoven av inflytande och självständighet större. De vill prova själv eller få bestämma  vad de ska ta på sig när vi är ute, vi benämner det ofta som att barnen är i trotsåldern. Barnen börjar också sätta egna gränser mot andra barn och oss vuxna. Med de yngre barnen handlar det ofta om att de knuffar kompisarna eller går åt ett annat håll när vi vill att de ska följa med. Vi ser ofta de här beteendena som problemskapande, att slåss eller knuffas är aldrig okej och ofta har vi vuxna ett stort behov av att få bestämma vad vi ska göra och åt vilket håll vi ska.

Om vi istället väljer att se barnets beteende som en strategi för att tillgodose ett behov är det lättare att förhålla sig på ett respektfullt sätt som ger möjlighet att hjälpa och stötta barnet i att utveckla strategier som tillgodoser behovet utan att det påverkar andra negativt. Om vi slutar benämna de här perioderna som ”trotsåldern” och istället nyfiket intresserar oss för vad det är för nya färdigheter barnet håller på att utveckla och vilka behov de försöker tillgodose med sitt agerande så skulle nog det här trotsiga beteendet upphöra ganska snabbt. När vi vill hjälpa barnet att skapa strategier för att sätta gränser är det viktigt att aldrig skuldbelägga beteendet. Istället behöver vi visa att vi försöker förstå barnets behov genom att ta reda på vad som hände och vad barnet kände i situationen. Med de allra minsta kanske man ofta får gissa sig fram, eftersom de har svårare att sätta ord på det de upplever. Oavsett vilket vi gör så får barnet känslan av att vi är intresserade av vad de känner och upplever och vi kan tillsammans hjälpa barnet att skapa nya strategier att tillgodose det aktuella behovet. Ett barn som förstår sina egna gränser, och att gränser är okej, har också lättare att respektera andras gränser och behov.

Om vi tänker att tillgodose barns behov innebär att de alltid ska få det de vill ha just då när de uttrycker det, har vi ett omöjligt uppdrag framför oss. Jag brukar ge som exempel när vi ska gå ut med hela barngruppen, ofta är det ett eller flera barn som inte vill följa med ut, de kanske är mitt uppe i en lek och vill fortsätta med den. Allra helst skulle jag naturligtvis vilja låta dem stanna kvar inne och fortsätta sin lek men i den här situationen finns det många olika behov att ta hänsyn till. Dels är det hela barngruppen som har ett behov av att vara ute en stund varje dag, vi märker att det ofta blir rörigt och jobbigt för dem om alla varit inne en hel dag. Varje enskilt barn har också behov av att få frisk luft en stund och att få röra sig fritt utomhus. Samtidigt har vi som pedagoger olika behov, en av oss behöver ofta ta ut sin rast på förmiddagen för att det ska fungera så bra som möjligt resten av dagen. När vi är ute med barngruppen behöver man också få känna sig trygg med att det finns andra vuxna ute på gården om något skulle hända. Därför är det i den här situationen svårt att tillgodose barnets behov av att fortsätta sin lek inomhus. Det som är viktigt då är att börja med att ta reda på vad det är barnet gör och vill fortsätta med och bekräfta att man ser och förstår barnets behov. Sedan behöver man förankra hos barnet varför vi behöver gå ut och varför hen inte kan vara kvar inne själv. Ofta kan barnet fortsätta att protestera, kanske kan man då tillsammans med barnet fundera över ett passande tillfälle att fortsätta med det man vill göra. Man kan även skriva ner på en lapp så att man kommer ihåg och att även andra pedagoger kan se att det finns en påbörjad aktivitet som barnet vill fortsätta med.

Att få sitt behov tillgodosett handlar inte om att alltid få precis det man vill just där och då, utan om att alltid få bli sedd och bekräftad i sitt behov, mött av en varm kärleksfull blick och två öron som lyssnar. Att få uttrycka sin önskan och bli tagen på allvar. För att skapa en jämlik balans bör vi i varje situation på något sätt kunna tillgodose allas behov, barnet, de vuxnas och barngruppens. I olika situationer är det dock så att någon part kan behöva stå tillbaka lite, likt exemplet ovan. Ibland kanske barngruppens behov får stå tillbaka för ett enskilt barns behov, ibland får vår plan stå tillbaka när vi ser att det pågår en lek som barnen vill fortsätta med.

/Veronica

Det viktiga mötet, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

För att skapa möten krävs att vi är två parter som möts på någorlunda jämlik nivå, där ingen är överordnad eller underordnad den andre. Vi pratar ofta om att vi behöver reflektera över vårt bemötande, hur vi bemöter barnen. Bemötande handlar dock om det motsatta, där den ena parten är i en maktposition. När man t.ex. går till en läkare vill man få ett vänligt bemötande, läkaren har kunskap om mitt sjukdomstillstånd och står därför över mig i makt. Jag vill känna mig trygg i situationen men vi bygger ingen djup relation mellan varandra. På samma sätt förhåller det sig när vi ska betala det vi handlat i mataffären eller går till frisören.

Vårt uppdrag som lärare/förskollärare bygger på helt andra grunder där relationen har en viktig roll. Vi möter barnen större delen av dagen, för att nå fram dit vi vill och för att kunna uppnå det som är vårt uppdrag är relationen med eleverna/barnen oerhört viktig.

En viktig ingång i relationen är det mjuka anslaget, att använda ett vänligt tonfall kan vara avgörande för att kunna nå fram och skapa dialog, medan ett kritiserande tonfall kan stänga dörren helt till att skapa tillit. Vi måste släppa våra föreställningar om att saker och ting måste vara på ett visst sätt eller göras på precis det sätt vi tänker oss. Vi behöver ha en öppenhet för olika idéer och tänkande och våga prova nytt, vara nyfiken. När barnen gjort sådant som vi tycker är fel eller dumt är det extra viktigt att ha en mjuk ingång i samtalet om vi vill nå fram och skapa en förändring. Om vi är arga eller har en kritiserande ton hör barnet bara det arga uttrycket och har svårt att koncentrera sig på vad vi säger och framförallt skapar det skamkänslor som definitivt stänger dörren för dialog och möte.

Vi behöver visa nyfikenhet och intresse för det barnet gör eller uttrycker, även i de fall det gjort något vi upplever som fel, försöka förstå orsaken till agerandet, att se barnet och finnas nära. Se oss som jämlikar, medforskare, medskapare där vi undersöker vår omvärld tillsammans. Jag kommer med mina erfarenheter och barnet kommer med sina. Tillsammans kan vi skapa något nytt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i relationen, vi kan aldrig lägga ansvaret på barnet, det är de inte mogna för. Lars H Gustafsson beskriver det i sin bok ”Relationsrevolutionen”, som att barnet och den vuxne befinner sig vid varsin pol och för att ett möte ska kunna ske behöver den vuxne lämna sin trygga pol och möta barnet vid dennes pol. Den vuxne måste då släppa sitt kontrollbehov och vara öppen för nya intryck och synvinklar och ta barnet på allvar. Efter mötet måste den vuxne ta sig tillbaka till sin pol och där reflektera över mötet med barnet, endera med sig själv eller tillsammans med kollegorna. I vår roll som förskollärare/lärare är det viktigt att hålla balansen mellan att vara personlig men inte privat. Vi kan vara personliga genom att dela våra upplevelser och känslor som skapar medkänsla och engagemang men att inte involvera barnen i våra privata bekymmer och tillkortakommanden.

Vi måste alltid komma ihåg att vårt sätt att möta barnen speglar av sig i hur barnen möter varandra. För att barnen ska må bra i sig själva och med varandra är tillitsfulla relationer oerhört viktigt, tilliten växer när vi möts!

/Veronica