Barns rättigheter, Delaktighet, Likvärdigt förhållningssätt

Begreppet likvärdighet har funnits med i hur vi pratar om förskolan under lång tid och i många sammanhang. I vår läroplan står följande om likvärdig förskola:

Enligt skollagen ska utbildningen vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Den ska ta hänsyn till barns olika förutsättningar och behov och anpassas till alla barn i förskolan. Det innebär att utbildningen inte kan utformas på samma sätt överallt och att förskolans resurser därför inte ska fördelas lika. – Lpfö18

Likvärdighet är viktigt för att alla barn ska kunna få samma möjligheter till utbildning och undervisning som bidrar till det enskilda barnets utveckling. Likvärdighet handlar inte om att alla ska göra på samma sätt hela tiden. Variation är viktigt och framförallt att vi är öppna för att hela tiden förändra och skapa nya strukturer utifrån behoven hos de barn som just nu befinner sig hos oss på vår avdelning. Alla barn är olika och vi behöver göra olika anpassningar utifrån hur behovet hos det enskilda barnet ser ut. Att ha som utgångspunkt att utbildningen och undervisning ska anpassas efter barnen är faktiskt ett sätt att skapa just likvärdighet.

Hur skapar vi likvärdighet när det finns så många förskolor i vår kommun och i hela landet? En första utgångspunkt handlar om att vi har en gemensam läroplan att utgå ifrån. Förståelse för hur arbetet bör utformas utifrån mål och riktlinjer är viktig för likvärdighet. Vi behöver skapa en samsyn kring uppdraget på olika sätt, där tror jag att vi har kommit en bit på väg men det finns fortfarande mycket att jobba på. Framförallt behöver det finnas en fungerande struktur med utrymme för kollegiala samtal och diskussioner.

Vilken barnsyn vi har och hur vårt förhållningssätt till barnen tar sig uttryck är en avgörande aspekt för möjligheten att skapa likvärdighet. Vi bör ha en barnsyn som grundar sig i en syn på barn som jämlika oss vuxna där barn blir tagna på allvar, får goda möjligheter till delaktighet och inflytande. En syn där olikheter ses som ett viktigt bidrag till vårt gemensamma sammanhang och där alla barn får utrymme att vara den hen är.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för att utveckla vårt arbete med riktning mot en likvärdig förskola. Alla behöver bidra på sitt sätt. Du som är rektor i förskolan måste leda arbetet med utveckling inom ditt förskoleområde, peka ut riktningen för vilka utvecklingsområden ni behöver fokusera mest på. Som rektor behöver du även skapa utrymmet för kollegiala samtal och olika forum där uppdraget är i fokus. Vi som planerar och genomför undervisningen och utbildningen i förskolan har ansvar för att hitta former att förverkliga likvärdighet i vår vardag. Vi var och en behöver reflektera över vår barnsyn, vara öppna för att tänka nytt och vara flexibla i hur vi utformar arbetet i förskolan. Huvudmannen har ansvar att genom det systematiska kvalitetsarbetet följa upp och återkoppla hur likvärdigheten ser ut i organisationen och vilka utvecklingsområden man ser på ledningsnivå.

En likvärdig förskola är avgörande för att kunna leva upp till det ansvar vi har i enlighet med barnkonventionen. Varje barn har rätt till utbildning och rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar och behov. Oavsett vilken förskola barnet befinner sig i så ska hen ha samma möjligheter till utveckling, delaktighet och att få sina behov tillgodosedda.

När vi funderar över vilka insatser som behövs nu när barnkonventionen blivit svensk lag så är likvärdighet i förskola och skola en oerhört viktig del.

/Veronica

Barns rättigheter, Delaktighet, Främja psykisk hälsa, Lyssna

Barnkonventionen blir lag i Sverige 1 januari 2020. Ett viktigt steg för att lyfta upp barns rättigheter på agendan. Vi har under lång tid arbetet med barnkonventionen i Sverige, vi ratificerade den redan 1990, året efter att FN:s generalförsamling beslutat om den. En konvention är lagligt bindande, och står över övrig lagstiftning om den bryter mot det som står i konventionen, så man kan ju undra varför barnkonventionen skulle behöva inkorporeras i svensk lagstiftning.

FN:s barnrättskommité gör granskningar av alla konventionsstater vart femte år för att följa upp hur arbetet med rättigheterna genomförs och efterlevs. Sverige får positiva kommentarer utifrån att vi under de senaste åren förtydligat i olika lagar att barnets bästa ska beaktas och att barnets rätt att komma till tals i frågor som rör dem skrivits fram. Samtidigt får vi kritik för att den lagstiftningen inte efterlevs i praktiken. Det man är kritiska mot är att vi i Sverige är dåliga på att lyssna på barn. Att vi inte tar reda på barnets perspektiv i tillräcklig utsträckning och låter det få påverka beslut och utformande av insatser. Vi får också kritik för att kunskapen i olika yrkesgrupper är allt för dålig och att vi helt enkelt behöver öka vår kompetens i arbete med barnrättsfrågor. Barnrättskommitén uttrycker även stor oro över att psykisk ohälsa bland barn och unga är så utbrett och att allt för många barn diagnostisera utifrån olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det man lyfter fram här är att vi behöver utveckla vårt förhållningssätt och inställning till olikheter och skapa förutsättningar för alla barn att vara sig själva. Behovet av utbildningsinsatser på det här området är stort. Att göra barnkonventionen till svensk lag är något som barnrättskommitén tryckt på vi flertal tillfällen. Det är ett sätt att verkligen sätta press på beslutsfattare inom olika områden som rör barn för att skapa förändring.

Vi har gjort mycket för barns rättigheter genom åren men inte tillräckligt, nu är det dags att kvala upp ärmarna och satsa högt för att skapa bästa förutsättningar för barn att leva i Sverige!

Den 20 november är det exakt 30 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter. Ett utmärkt tillfälle att ta ytterligare ett steg i ert arbete med barns rättigheter. Jag kommer fira den här dagen tillsammans med barnen och mina kollegor på vår förskola genom att på olika sätt lyfta barns rättigheter. Jag har också fått den fina möjligheten att föreläsa för pedagoger i Karlstads kommun och förskollärarstudenter vid Karlstads universitet om barnkonventionen i förskolan. Den dagen ser jag mycket fram emot!

Hur kommer du uppmärksamma den här dagen?

/Veronica

Det viktiga mötet, Lågaffektivt förhållningssätt, Likvärdigt förhållningssätt, Tillitsfulla relationer

Orange text är länkar till tidigare inlägg jag skrivit.

Ett av mina första inlägg på bloggen handlade om vikten av att skapa möten. För det mesta är det ganska enkelt men i en del situationer stöter vi på utmaningar som kräver att vi har reflekterat över vårt förhållningssätt och agerande. Jag tänker att det är när mötet med ett barn utmanar oss som vi måste lägga störst uppmärksamhet i vårt arbete. Men absolut inte i termer som ”vad gör vi åt Annas beteende” utan mer vad är de bakomliggande orsakerna till att Anna reagerar som hon gör, vad är det som vi behöver förändra eller justera så att det ska fungera bra/bättre för henne? Det här handlar ofta om barn som beter sig annorlunda och utanför den norm som vi har en föreställning om ska gälla, ibland kan det vara barn med svårigheter som t.ex. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi ser ofta problemen i att barnet stör och inte kan sitta still på samlingen/lektionerna, hen hamnar ofta i bråk och kan inte uppföra sig. ”Hen måste lära sig hur man beter sig!” Här behöver vi stanna upp och fundera. Vad är det hen behöver lära sig och varför, men framförallt vad är det som gör att det här problemskapande beteendet uppstår från första början? Om man tittar på beskrivningar av olika diagnosers kriterier står det inte någonstans att ”störande beteende” eller ”hamnar ofta i bråk” är ett kännetecken/kriterie för att ställa diagnos. Däremot beskrivs svårigheter med olika kognitiva funktioner som att sålla bort syn/hörselintryck, mycket energi i kroppen med stort rörelsebehov som följd, svårigheter att läsa av sociala koder m.m. När vi inte ser och förstår orsakerna och kan ge barnet det stöd hen behöver uppstår problembeteenden, ofta med tillrättavisningar och negativa tilltal från oss vuxna som följd.  Här måste vi lära känna varje individ och förstå vad de upplever svårigheter med, vad som påverkar barnet mest och på vilket sätt situationen skulle kunna underlättas för just det här barnet. Det är viktigt att komma ihåg att alla barn fungerar olika, även barn med samma neuropsykiatriska diagnos har olika kombination av svårigheter. Kognitiva förmågor är också normalfördelade över befolkningen vilket innebär att vi människor kan ha någon typ av kognitiv svårighet även om man är långt ifrån att få en diagnos. Jag skulle därför önska att vi kunde nyansera sättet vi pratar om problemskapande beteenden, ofta blir reaktionen att ”Tobias har så svårt för att sitta still på samlingen, han har nog ADHD” eller ”Stina har så svårt för förändringar, hon kan nog ha en diagnos”. När vi tittar på hela situationen kanske det bara är just de här delarna barnet har svårt för. Kunskap om olika diagnoser är viktigt men vi får inte använda den som en mall att stoppa in barnen i utan som ett stöd för att kunna förstå de barn som av BUP fått en diagnos konstaterad. När vi i förskolan eller skolan märker av olika svårigheter måste vi alltid titta på vilket stöd varje barn behöver och på vilket sätt vi kan förändra i verksamheten eller i vårt förhållningssätt så att det fungerar bäst för just det här barnet. I de här sammanhangen är det extra viktigt att bygga en tillitsfull relation där barnet upplever sig lyssnad på och tagen på allvar, där man visar intresse för barnet så att hen kan och vågar ge uttryck för vad hen behöver och vill.

När ett barn ofta får tillsägelser och negativa tilltal skapar det skuld och skamkänslor och en dålig självbild. Skuld och skamkänslor är en stor orsak till att människor utvecklar psykisk ohälsa. Personer med neuropsykiatriska diagnoser är överrepresenterade bland de som drabbas av psykisk ohälsa, i många fall med låg självkänsla eftersom man redan tidigt förstått att det sätt man fungerar på och ”beter sig” inte är accepterat.

Många gånger får jag reaktioner när jag pratar om att möta varje individ och se vad hen behöver. Det handlar ofta om att det är svårt att ha ett sådant fokus när vi har en hel grupp barn att ta hänsyn till. En del är också kritiska till att det blivit ett allt för stort individfokus i vårt samhälle idag. Jag har full förståelse för att det känns svårt och utmanande många gånger, det är det, men jag ser ingen motsättning i att möta individen och att förhålla sig till gruppen. Tvärtom är det en förutsättning för att få vårt arbete att fungera! Vissa situationer måste vi anpassa mer efter gruppen, i andra situationer mer efter individen. Det måste ske i en växelverkan för att kunna skapa balans. Om ett barn inte får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt så kommer det att påverka gruppen. När vi upplever att barngruppen inte fungerar, att det ofta är stökigt och bråkigt, så måste vi börja titta på situationen på individnivå. Ofta kan vi se att det är några barn som drar igång eller triggar varandra till stök och bus. Vi behöver ställa oss frågor som

”Vad behöver det här barnet för att det ska fungera bäst just nu?”
”Hur ser det här barnets möjligheter till delaktighet ut?”
”Hur lyssnar vi på barnets önskemål, idéer?”
”På vilket sätt möter vi barnets känslouttryck?

Min erfarenhet är att om vi under en period lägger vårt fokus på att fundera kring de här frågeställningarna och reflektera över vårt förhållningssätt i situationen så blir resultatet ganska snabbt att gruppen fungerar mycket bättre också. Vi vill skapa ett klimat där alla visar hänsyn och respekterar varandra i gruppen. Det här tror jag kan uppstå först när varje individ upplever sig respektfullt bemötta av oss vuxna och de upplever att vi tar hänsyn till deras behov och önskemål.

Återigen handlar det om att bidra till varje barns positiva berättelse om sig själv, det oerhört viktiga uppdraget vi har!

/Veronica

Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Normkritik, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Det har varit tomt på inlägg under hösten, anledningen är att jag under det här läsåret har andra arbetsuppgifter i min tjänst och även arbetat heltid så tiden till att skriva har inte varit så stor. Arbetsuppgifterna innebär att jag ansvarar för utvecklingsarbetet  vid ett förskoleområde i vår kommun, ett väldigt roligt och inspirerande arbete!

Under den här terminen har ett uttryck, en mening funnits med mig i allt jag gjort. Den har funnits med som en röd tråd när jag reflekterat kring böcker jag läst, samtalat med kollegor, lyssnat till föreläsare, handlett i arbetslag eller haft reflektionsgrupper med pedagoger. Jag har insett att för mig beskriver den här meningen kärnan i vårt uppdrag som förskollärare, fritidspedagoger och lärare.

I augusti lyssnade jag på en föreläsning med Petri Partanen och det var han som sa den här meningen som jag fastnade för direkt:

Vi måste bidra till varje barns positiva berättelse om sig själv.

En oerhört kraftfull mening i sin innebörd och ett stort ansvar hos oss som vuxna. Tyvärr ger vi ofta bränsle till det motsatta. Ifrågasättande, att rätta barnen, ge tillrättavisningar när de gör fel istället för att lyfta det de gör bra och rätt. Många barn fastnar snabbt i en negativ spiral och vi upplever att de inte kan uppföra sig och ytterligare tillrättavisningar spär på en negativ självbild. Väldigt ofta bidrar vi istället till barnens negativa berättelse om sig själva.

Ett begrepp som jag också stött på i många olika sammanhang under hösten är salutogent perspektiv, det här begreppet är nyckeln till att kunna efterleva uppdraget att bidra till varje barns positiva berättelse om sig själva. Salutogent perspektiv eller synsätt innebär att man lägger fokus på hälsosamma resurser och förmågor istället för att uppmärksamma det som inte fungerar. Hur vi pratar med och tilltalar barnen, men även hur vi pratar om barnen i olika situationer signalerar om vi har ett salutogent synsätt eller inte.

Varje barn vi möter bär på en diamant, en inre glöd och drivkraft som vi måste stötta och hjälpa hen att plocka fram. Det är inte alltid så enkelt att se den och ibland måste vi kämpa med våra egna föreställningar och normer om hur saker och ting ska vara för att kunna se barnets drivkrafter men det gör också vårt arbete och möjligheter till möten med barnen än mer betydelsefullt!

/Veronica

Uncategorized

Det har gått några månader sedan jag började blogga och nu när terminen tagit slut och vi går mot skön ledighet kan det ju passa bra att summera och göra en tillbakablick.

I februari hade jag ett samtal med en person som inspirerar mig mycket. Jag behövde få lite pepp och en knuff framåt till att börja sprida de tankar och funderingar jag länge burit på. Att skriva en blogg hade jag funderat på några gånger men hade inte riktigt känt att det var mitt forum. I slutet av vårt samtal fick jag uppmaningen att börja förmedla det jag tänker så att det på något sätt blir länkbart, att det går att dela på nätet helt enkelt. Då kändes det helt naturligt att det var i bloggform jag skulle göra det. Samma kväll hade jag redan ett helt gäng bloggrubriker nedskrivna och inspirationen att skriva satte fart.

(Orange text nedan är klickbara länkar till mina tidigare inlägg.)

Mina första inlägg handlar om självkänsla, vad jag själv upplevt och hur vi kan skapa bästa förutsättningar för barnen att utveckla en sund självkänsla. Det handlar till stor del om hur vi lyssnar och tar det barnen vill förmedla på allvar. En förutsättning är också att de får upplevelsen av att de duger precis som de är och för att det ska ske måste vi vuxna ha ett förhållningssätt som bygger på likvärdighet.

Att ha verktyg för att hantera sina känslor och kunna tillgodose sina behov är viktiga förutsättningar för god psykisk hälsa. I de här inläggen resonerar jag kring hur vi vuxna, i vårt sätt att möta barnen kan ge dem förutsättningarna för att utveckla fungerande sätt för detta.

Efter trerroratacken i Stockholm i april skrev jag ett inlägg om den fantastiska reaktion som blev efteråt, hur människor stod upp för varandra och hjälptes åt att hantera och ta sig igenom denna ofattbara händelse. Jag funderade också över hur vi kan fortsätta hålla den här känslan vid liv och ge den plats och utrymme i de vardagliga mötena med varandra och med barnen.

I höstas kom jag i kontakt med Charlotte Agergård Kareliusson, hon har studerat psykologi vid Karlstads universitet och bl.a. skrivit om skolans roll och uppgift i det främjande och förebyggande arbetet kring psykisk ohälsa. Utifrån ett av hennes arbeten skrev jag inlägget ”Förutsättningar för god psykisk hälsa”. Några av de viktigaste delarna i det handlar om att öka barns delaktighet och att de får känna sig kompetenta.

”Barn lär sig ingenting av att misslyckas” är nog det uttryck som jag fått mest reaktioner och återkoppling på under och efter mina föreläsningar. En viktig insikt, genom den forskning jag hänvisar till i blogginlägget, som vi måste ta på stort allvar och verkligen reflektera kring. Hur kan vi skapa situationer och förutsättningar för barnen att lyckas så ofta som möjligt?

På vilket sätt kan vi bäst forma ett främjande och förebyggande arbete kring psykisk hälsa i förskolan och skolan? Det första steget är att försöka ta reda på vilka normer vi har, bli din egen rumpnisse och skapa normkreativitet. På vilket sätt får barnen vara delaktiga, hur möter vi deras känslouttryck, får de möjlighet att känna sig kompetenta?  Ytterligare ett viktigt steg är att fundera över hur vi bygger relationer till barnen så att de upplever sig sedda och accepterade för den de är. Vi kan aldrig förändra barnens förhållningssätt mot varandra eller oss genom att i ord tala om hur de ska göra men vi kan påverka vårt eget sätt att möta och lyssna och på så sätt bli förebilder för barnen som de kan forma sitt eget förhållningssätt ifrån.

Den röda tråden genom mina inlägg har handlat om att skapa möten med barnen och förra veckans inlägg handlade framförallt om det i ett perspektiv av den utveckling vi står inför och redan sett en del av genom den digitala utvecklingen de senaste åren. Vi måste tillsammans arbeta för att skapa en barnsyn och ett förhållningssätt som bygger på jämlikhet och likvärdighet för att kunna möta barnen där de är idag.

Nu kommer jag ta ledigt från bloggandet under sommaren för att komma tillbaka med nya krafter i höst, fortfarande finns flera av de första uppslagen kvar att skriva om!

Jag vet att ni är några som går in och läser här med jämna mellanrum, det vore jättekul om ni vill kommentera det jag skriver med era egna tankar eller frågor. Ni får gärna ge förslag om det är något särskilt ämne eller fråga ni vill att jag skriver om framöver.

Ha en skön sommar!!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Tillitsfulla relationer

Vår värld och vårt samhälle är i en stor förändring och utvecklingen sker i snabb takt framförallt med digitaliseringen men även i vår kunskap om hur människan utvecklas och fungerar.

Idag finns mycket ny forskning inom psykologi och pedagogik kopplat till barns utveckling. Man har gjort nya upptäckter om allt ifrån hur hjärnan utvecklas och hur inlärning fungerar till hur vi utvecklar och fungerar i mellanmänskliga relationer. Barn idag är mer medvetna och har en stor uppfattning om omvärlden jämfört med vad jag själv hade när jag växte upp. För oss är surfplattor och smartphones ny teknik men för barnen har de alltid funnits. De äger kunskapen och verktygen på ett helt annat sätt än vi vuxna. För dem är det inte bara en teknikpryl utan en stor del av hur de lever sitt liv! Vi förfasas ofta över hur mycket skärmtid barnen har och allt hemskt som kan hända på internet men faktum är att vi kan inte spola tillbaka tiden, vi kan inte trycka tillbaka allt in i VHS-spelaren eller vevgrammofonen. Utveckling av det här slaget har alltid funnits och mötts av samma skräck och oro, te.x. när hårdrock började spelas på radio på 80-talet eller under antiken när boken kom, hur skulle världen se ut när ungdomarna inte längre skulle kunna recitera de stora verken?
Jag gillar verkligen att lyssna på poddar, som ni säkert börjar förstå vid det här laget, det är ett fantastiskt sätt att inspireras och ta till sig kunskap. Även i det här sammanhanget vill jag dela ett poddavsnitt, den här gången av podden Glappet och deras intervju med Elza Dunkels. Avsnittet hittar du på iTunes  eller acast
De resonerar kring just det här och hur vi kan förhålla oss och tänka i mötet med barnen och den nya tekniken.
I det här sammanhanget  måste vi våga ta ett steg tillbaka och låta de som har störst kunskap här, BARNEN, få visa vägen! Vår roll i den här utvecklingen är att finnas vid deras sida som medforskare vi måste ta dem på allvar och intressera oss för vad de gör och vad som händer på nätet. Att vara ett stöd när det går snett utan att skuldbelägga, skapa trygga tillitsfulla relationer där det alltid finns en plats där man får kura upp sig när man upplevt något otäkt i motsatts till att begränsa och minska tillgängligheten.

Barnkonventionen har också haft en stor roll i den utveckling som sker, framförallt i hur barnets position flyttats fram och hur de tas på större allvar.
I artikel 12 av barnkonventionen beskriver man barnets rätt att komma till tals och få möjlighet att uttrycka sina åsikter. Att barnen alltid ska tillfrågas och få möjlighet att ge sin egen synvinkel i frågor som rör dem. En oerhört viktig punkt som vi behöver lägga ännu större fokus på i den utveckling som sker men nog så svår att veta hur man ska hantera. Jag tänker att det i första hand inte handlar om att i varje situation ha ett samtal med varje barn för att få höra vad de vill, det skulle bli väldigt tidskrävande och jag tror inte att barnet skulle uppskatta att bli tillfrågad gång på gång. Att få komma till tals handlar om att vi vuxna lyssnar och verkligen tar det barnen ger uttryck för på största allvar. Uttryck och intressen de visar i det vardagliga mötet.

Den här våren har en ny fluga  dykt upp och blivit väldigt populär, alla vill ha en och butikerna säljer slut på bara en kort stund, i många fall har människor köat i timmar för att hinna köpa en innan de tar slut. En liten snurra i plast med kullager som får den att snurra ganska snabbt, fidget spinner. Mina barn ville gärna också ha en varsin och jag lyckades till slut få ta på två efter några veckors letande. Hur kan en liten leksak i plast få så stor uppmärksamhet och bli så populär? Jag har inget svar på den frågan men ofta avfärdar vi vuxna det som bara en leksak, ofta ställer det till problem när alla har med en till skolan. Den enkla lösningen blir tyvärr i många fall att förbjuda dem. Men hur ger det barnen möjlighet att komma till tals och ge sin synvinkel i frågan i ett sammanhang som i allra högsta grad rör dem?
Jag frågade min son vad man egentligen har fidget spinners till för jag var lika förundrad inför fenomenet som många andra, det här var vad han svarade:
”Fidget spinners är till för att rensa tankarna/koppla av. Fidget spinners är också till för att tricksa, visa upp och de är fina.”
I en stressad tid när många har svårt att koppla av har barnen hittat ett eget litet verktyg för att hitta vila, i något så enkelt och som dessutom får plats i fickan. Hur kan vi vuxna ens tänka tanken att det ska förbjudas? Visst skapar det problem om de används hela tiden och förhindrar barnen att vara delaktiga på lektionerna. Men lösningen på det bör absolut inte vara förbud och att hindra barnen att använda dom. Istället måste vi börja med att intressera oss för fenomenet, ta reda på hur barnen använder dom och varför. Göra dem delaktiga i hur man kan forma ett gemensamt förhållningssätt till det. Barn är kloka och förstår naturligtvis att de inte kan använda dem hela tiden och tillsammans kan man hitta en fantastisk lösning där alla får vara delaktiga.

Barnen är inte på väg mot att bli vuxna där ”att bli vuxen” är en slutprodukt, att man är färdig. Barn är människor här och nu vi måste möta dem här och nu, inte ha siktet inställt på vad eller hur de ska bli sen och definitivt inte ur ett perspektiv av hur vi förväntat oss att vuxna ska vara tills nu. De måste få utrymme att forma sig själva utifrån de krav som kommer ställas på dem i framtiden och det är det de själva som har störst kunskap om. Vår uppgift som vuxna idag är att finnas med dem på vägen och visa nyfikenhet och intresse för den utveckling som sker!

Det finns så mycket hopp och framtidstro hos våra barn idag och en stark vilja att påverka mot en bättre värld. Vår nioåring har sedan ett tag tillbaka valt att cykla till skolan varje dag med motiveringen att han inte vill vara en del av klimathotet. Reaktionen på sådana uttalanden från barn blir ofta ”åh va gulligt sagt” och vi skrattar lite åt det, jag ska villigt medge att min första reaktion också var precis det men för honom är det på fullt allvar. Barn och unga idag vill kunna påverka och göra skillnad för en bättre värld och det måste vi vuxna ta på allvar och ge dem utrymme för. Det viktigaste steget är att vi har ett likvärdigt förhållningssätt och skapar en maktfördelning där vi, barn och vuxna, får lika stort utrymme att påverka, att vi alla upplever oss lyssnade på och tagna på allvar. Vi måste möta framtiden tillsammans med tilltro och nyfikenhet!

/Veronica

Lyssna, Normkritik, Tillitsfulla relationer

En viktig parameter i att må bra i sig själv är att man upplever trygghet och tillit i de relationer man har närmast. Där man får utrymme att påverka och vara delaktig, att få känna att man duger precis som man är. Relationer där man blir lyssnad på och tagen på allvar samt får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i hur relationsbyggandet ser ut när vi möter barn, vi kan aldrig lägga ansvar på barnen. De håller på att lära sig hur relationer fungerar och vi blir förebilder, hur vi agerar i förhållande till barnen ger förutsättningar för hur de bygger relationer med andra.

Det här kan låta som ett oerhört betungande uppdrag, och många gånger önskar vi nog att vi kunde avsäga oss uppdraget att vara den vuxna i relationen. Då är det istället oerhört viktigt att väcka sin nyfikenhet! Att förhålla sig nyfiken till de barn vi möter, vad som intresserar dem eller bekymrar dem. Att se på sig själv som en medforskare, vi försöker hitta vägar tillsammans där ingen av oss behöver ha facit eller veta vad som är rätt eller fel.

Här måste vi släppa taget om normer som begränsar oss och öka vår acceptans och öppenhet  för olika sätt att tänka och agera. Öka vår hörstyrka, fokusera på att lyssna och försöka förstå istället för att komma med pekpinnar och rätta svar. Begreppet ”hörstyrka” har jag hämtat från boken ”Lyssnandets pedagogik” av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. Begreppet myntades av en femåring när han beskrev varför han lärt sig så mycket, det berodde på att han hade god hörstyrka. Bara genom att lyssna mycket på vad andra pratar om kan man öka sin hörstyrka. I boken resonerar Ann Åberg vidare kring hur vi vuxna kan öka vår hörstyrka och reflektera över hur vi lyssnar på barnen och att det är en förutsättning för att kunna skapa ett demokratiskt förhållningssätt.

I det här inlägget skulle jag återigen vilja tipsa om att lyssna på Skånska skolpodden, här finns flera många intressanta avsnitt som handlar om skolutveckling. Jag har flera gånger lyssnat på det här avsnittet med Gaby Wallström och hon säger så mycket klokt om hur vi vuxna bör förhålla oss i mötet och relationen till barnen. Hon arbetar utifrån en modell som kallas lösningsfokuserat arbetssätt, denna modell har hon hämtat från familjeterapin där hon tidigare arbetat som socionom. Det handlar om att hitta lösningar på problem istället för att lägga energi på vad som är problemet och varför. Att hitta lösningar som fungerar för alla inblandade. Hon påpekar bl.a. att ”Det blir mycket roligare att jobba om vi letar efter det som fungerar”. Att ställa frågan ”Vad behöver du, hur ser det ut när du känner dig nöjd?” och verkligen lyssna på svaret och ta svaret man får på allvar.

Att känna att ens behov blir tillgodosedda handlar till största delen om att uppleva sig lyssnad på och tagen på allvar. När vi sedan väljer att lägga fokus på att hitta lösningar som utgår från hur barnet vill ha det, vad som känns bäst för hen, ökar chanserna enormt för att hitta hållbara lösningar för varje individ även i de mer utmanande situationerna. Det är också här vi bygger tilliten och skapar relationer som ger stor effekt på barns välmående!

/Veronica

Tillitsfulla relationer

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Viktigt att komma ihåg att vi är förebilder vare sig vi vill eller inte. Barnen har oss och vårt förhållningssätt som rättesnöre i utformningen av sitt eget. På det sätt vi möter barnen kommer de sedan möta varandra. Om de ofta möter ifrågasättande och kritik kommer de till stor del ifrågasätta och kritisera varandra. Här gör vi dock ofta en värderingsskillnad. När vi vuxna ifrågasätter och kritiserar barnen ser vi det som en del i vår roll som uppfostrare. När barnen gör det samma med varandra kallar vi det mobbning…

Om vi aktivt väljer vårt förhållningssätt och förstår det kraftfulla i att barnen gör som vi gör kan vi också forma något fantastiskt!

När vi väljer att möta barnen med empati skapar det möjligheter för barnen att empatiskt möta varandra. När vi lyssnar på barnen lyssnar de med större intresse på varandra och på oss vuxna. När vi försöker förstå och intressera oss för barnens olikheter istället för att försöka forma dem i samma mall ökar också deras förståelse och acceptans för andras olikheter och olika sätt att uttrycka sig.

Då vi hamnar i situationer där vi upplever att mötet med barnet blir extra utmanande är det lätt att tänka att vi måste ändra på barnets beteende men då behöver vi komma ihåg att vi aldrig kan förändra någon annan eller dennes beteende. Det enda vi kan påverka är vårt eget förhållningssätt och vårt sätt att möta barnet i den aktuella situationen. Genom att möta med intresse och en önskan om att förstå barnet och de bakomliggande orsakerna till det problemskapande beteendet ökar våra chanser att kunna mötas på en likvärdig nivå. Orsakerna till problemskapande beteenden ligger i miljön runt omkring, i många fall den psykologiska miljön, inte hos barnet. När vi förändrar miljön, vårt sätt att möta, till en situationen där barnet upplever sig sedd, lyssnad på och tagen på allvar minskar, i de allra flesta fall, de problemskapande beteendena.

Var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig. Vi måste leva värdegrundsarbetet i praktiken inte bara tala om för barnen hur man bör vara mot andra eller att alla människor är lika mycket värda. Om de inte själv får uppleva och känna att det är så kommer de inte heller kunna leva det fullt ut i sin egen vardag. Vi måste börja med att möta barnen så som vill att de ska möta oss och varandra, med empati, förståelse och ömsesidig respekt.

/Veronica

Delaktighet, Lyssna, Normkritik

Normkritik eller normkreativitet, som jag hellre vill kalla det, är inte särskilt enkelt. Vi har alla en mängd normer med oss som medvetet eller omedvetet styr våra sätt att vara och agera. Ofta sitter de djupt rotade och är något vi fått med oss från vår uppväxt. Att arbeta normkreativt kräver ett öppet sinne och ett tillåtande klimat i arbetslaget. Komma ihåg att det handlar om det vi gör och hur vi agerar inte som kritik mot mig själv som person.

På min arbetsplats läser vi just nu boken ”Normkreativitet i förskolan” och det är därifrån jag fått idén att använda just uttrycket normkreativitet. Jag tycker att det ger begreppet en mer positiv klang och innebörd. För mig handlar det här om att lägga till, inte ta bort, att ifrågasätta men inte döma. Vi måste fundera på vilka normer vi har och varför, men att det inte ska handla så mycket om rätt och fel utan att förstå att olika sätt att agera ger olika resultat. De normer vi har ger de barnen utrymme att få vara den de är? Eller ställer vi krav på att de ska rätta in sig i mallen och följa de riktlinjer vi vuxna satt upp. I boken ger man förslag om att ifrågasätta sina normer genom att vända på perspektiviet. Ifrågasätta det som vi idag ser som självklart. Varför har vi som norm att hålla en samling där vi förväntar oss att alla ska sitta stilla och vara tysta? Undervisa i en situation där barnen förväntas sitta tysta och lyssna när jag som lärare förmedlar kunskapen de behöver ta till sig? Eller finns det andra sätt att inhämta kunskaper eller ta till sig det vi vill förmedla i en samling som samtidigt tillgodoser barnens behov av att få röra sig och vara delaktig? I en del grupper och klasser kan den här första situationen fungera utmärkt. Men om det för det mesta uppstår en situation där jag stor del av tiden måste tillrättavisa barnen och upprätta hålla reglerna om att sitta stilla och vara tysta då måste jag fundera över varför jag har den norm jag har kring den här situationen. Och också förstå att för att uppnå ett annat resultat så är det situationen och reglerna som behöver förändras eller justeras inte barnen.

Normkreativitet handlar om att vidga normen för vad som är ett accepterat sätt att vara eller agera. Att se vilka effekter vår norm ger och att målet är att ta bort de negativa effekterna. Ta ett kliv bakåt, släppa prestigen och kontrollen för att se vad som händer. För att kunna skapa något nytt och göra barnen delaktiga så måste vi ge dem plats och utrymme att få uttrycka sina åsikter och önskemål på sitt sätt.

Vilka normer har vi för vilka beteenden och uttryckssätt som är accepterade?

På vilka sätt behöver vid vidga normen för att barnen ska kunna känna och uppleva att de duger som de är?

Jag lyssnade igår på Skånska skolpodden och ett avsnitt med en av mina stora inspirationskällor Micke Gunnarsson, det är från honom jag lånat orden i rubriken. Han sa just det här kloka att vi måste bli vår egen rumpnisse och ofta ställa oss frågan: ”Voffö gör di på detta vise?” Lyssna på det här avsnittet! Här finns många intressanta tankar om att möta barn och skapa relationer. Micke brinner för mötet med barn och unga och inspirerar många genom sin blogg och sina föreläsningar.

/Veronica

Främja psykisk hälsa

Den här veckan lägger jag inte upp någon längre bloggtext. Jag sitter med de sista förberedelserna inför föreläsningar jag ska hålla nästa vecka.

Istället delar jag en länk till ett intressant radioinslag. H-G Storm är psykolog och arbetar med barn och unga. I det här inslaget resonerar han kring de höga siffrorna av psykisk ohälsa bland unga och skolans påverkan. Siffrorna som nämns gäller Värmland men tyvärr ser det nog liknande ut i andra delar av landet också.

Klicka på länken nedan för att komma till inslaget på SR Värmlands hemsida:

H-G Storm i Sveriges radio Värmland

 

”När vi lär barn att misslyckas då gör vi också sår i själen på dom”

”Vilken typ av ledarskap behöver barn? Jättefarligt att uppfostra barn att bli lydiga. Man ska lära barn att tänka genom att resonera med dem”

Om ni är intresserade av att boka mina föreläsningar kan ni läsa mer här och kontakta mig via info@verobalans.se

Veronica