Barns rättigheter, Delaktighet, Likvärdigt förhållningssätt

Begreppet likvärdighet har funnits med i hur vi pratar om förskolan under lång tid och i många sammanhang. I vår läroplan står följande om likvärdig förskola:

Enligt skollagen ska utbildningen vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Den ska ta hänsyn till barns olika förutsättningar och behov och anpassas till alla barn i förskolan. Det innebär att utbildningen inte kan utformas på samma sätt överallt och att förskolans resurser därför inte ska fördelas lika. – Lpfö18

Likvärdighet är viktigt för att alla barn ska kunna få samma möjligheter till utbildning och undervisning som bidrar till det enskilda barnets utveckling. Likvärdighet handlar inte om att alla ska göra på samma sätt hela tiden. Variation är viktigt och framförallt att vi är öppna för att hela tiden förändra och skapa nya strukturer utifrån behoven hos de barn som just nu befinner sig hos oss på vår avdelning. Alla barn är olika och vi behöver göra olika anpassningar utifrån hur behovet hos det enskilda barnet ser ut. Att ha som utgångspunkt att utbildningen och undervisning ska anpassas efter barnen är faktiskt ett sätt att skapa just likvärdighet.

Hur skapar vi likvärdighet när det finns så många förskolor i vår kommun och i hela landet? En första utgångspunkt handlar om att vi har en gemensam läroplan att utgå ifrån. Förståelse för hur arbetet bör utformas utifrån mål och riktlinjer är viktig för likvärdighet. Vi behöver skapa en samsyn kring uppdraget på olika sätt, där tror jag att vi har kommit en bit på väg men det finns fortfarande mycket att jobba på. Framförallt behöver det finnas en fungerande struktur med utrymme för kollegiala samtal och diskussioner.

Vilken barnsyn vi har och hur vårt förhållningssätt till barnen tar sig uttryck är en avgörande aspekt för möjligheten att skapa likvärdighet. Vi bör ha en barnsyn som grundar sig i en syn på barn som jämlika oss vuxna där barn blir tagna på allvar, får goda möjligheter till delaktighet och inflytande. En syn där olikheter ses som ett viktigt bidrag till vårt gemensamma sammanhang och där alla barn får utrymme att vara den hen är.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för att utveckla vårt arbete med riktning mot en likvärdig förskola. Alla behöver bidra på sitt sätt. Du som är rektor i förskolan måste leda arbetet med utveckling inom ditt förskoleområde, peka ut riktningen för vilka utvecklingsområden ni behöver fokusera mest på. Som rektor behöver du även skapa utrymmet för kollegiala samtal och olika forum där uppdraget är i fokus. Vi som planerar och genomför undervisningen och utbildningen i förskolan har ansvar för att hitta former att förverkliga likvärdighet i vår vardag. Vi var och en behöver reflektera över vår barnsyn, vara öppna för att tänka nytt och vara flexibla i hur vi utformar arbetet i förskolan. Huvudmannen har ansvar att genom det systematiska kvalitetsarbetet följa upp och återkoppla hur likvärdigheten ser ut i organisationen och vilka utvecklingsområden man ser på ledningsnivå.

En likvärdig förskola är avgörande för att kunna leva upp till det ansvar vi har i enlighet med barnkonventionen. Varje barn har rätt till utbildning och rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar och behov. Oavsett vilken förskola barnet befinner sig i så ska hen ha samma möjligheter till utveckling, delaktighet och att få sina behov tillgodosedda.

När vi funderar över vilka insatser som behövs nu när barnkonventionen blivit svensk lag så är likvärdighet i förskola och skola en oerhört viktig del.

/Veronica

Barns rättigheter, Delaktighet, Främja psykisk hälsa, Lyssna

Barnkonventionen blir lag i Sverige 1 januari 2020. Ett viktigt steg för att lyfta upp barns rättigheter på agendan. Vi har under lång tid arbetet med barnkonventionen i Sverige, vi ratificerade den redan 1990, året efter att FN:s generalförsamling beslutat om den. En konvention är lagligt bindande, och står över övrig lagstiftning om den bryter mot det som står i konventionen, så man kan ju undra varför barnkonventionen skulle behöva inkorporeras i svensk lagstiftning.

FN:s barnrättskommité gör granskningar av alla konventionsstater vart femte år för att följa upp hur arbetet med rättigheterna genomförs och efterlevs. Sverige får positiva kommentarer utifrån att vi under de senaste åren förtydligat i olika lagar att barnets bästa ska beaktas och att barnets rätt att komma till tals i frågor som rör dem skrivits fram. Samtidigt får vi kritik för att den lagstiftningen inte efterlevs i praktiken. Det man är kritiska mot är att vi i Sverige är dåliga på att lyssna på barn. Att vi inte tar reda på barnets perspektiv i tillräcklig utsträckning och låter det få påverka beslut och utformande av insatser. Vi får också kritik för att kunskapen i olika yrkesgrupper är allt för dålig och att vi helt enkelt behöver öka vår kompetens i arbete med barnrättsfrågor. Barnrättskommitén uttrycker även stor oro över att psykisk ohälsa bland barn och unga är så utbrett och att allt för många barn diagnostisera utifrån olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det man lyfter fram här är att vi behöver utveckla vårt förhållningssätt och inställning till olikheter och skapa förutsättningar för alla barn att vara sig själva. Behovet av utbildningsinsatser på det här området är stort. Att göra barnkonventionen till svensk lag är något som barnrättskommitén tryckt på vi flertal tillfällen. Det är ett sätt att verkligen sätta press på beslutsfattare inom olika områden som rör barn för att skapa förändring.

Vi har gjort mycket för barns rättigheter genom åren men inte tillräckligt, nu är det dags att kvala upp ärmarna och satsa högt för att skapa bästa förutsättningar för barn att leva i Sverige!

Den 20 november är det exakt 30 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter. Ett utmärkt tillfälle att ta ytterligare ett steg i ert arbete med barns rättigheter. Jag kommer fira den här dagen tillsammans med barnen och mina kollegor på vår förskola genom att på olika sätt lyfta barns rättigheter. Jag har också fått den fina möjligheten att föreläsa för pedagoger i Karlstads kommun och förskollärarstudenter vid Karlstads universitet om barnkonventionen i förskolan. Den dagen ser jag mycket fram emot!

Hur kommer du uppmärksamma den här dagen?

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Tillitsfulla relationer

Vår värld och vårt samhälle är i en stor förändring och utvecklingen sker i snabb takt framförallt med digitaliseringen men även i vår kunskap om hur människan utvecklas och fungerar.

Idag finns mycket ny forskning inom psykologi och pedagogik kopplat till barns utveckling. Man har gjort nya upptäckter om allt ifrån hur hjärnan utvecklas och hur inlärning fungerar till hur vi utvecklar och fungerar i mellanmänskliga relationer. Barn idag är mer medvetna och har en stor uppfattning om omvärlden jämfört med vad jag själv hade när jag växte upp. För oss är surfplattor och smartphones ny teknik men för barnen har de alltid funnits. De äger kunskapen och verktygen på ett helt annat sätt än vi vuxna. För dem är det inte bara en teknikpryl utan en stor del av hur de lever sitt liv! Vi förfasas ofta över hur mycket skärmtid barnen har och allt hemskt som kan hända på internet men faktum är att vi kan inte spola tillbaka tiden, vi kan inte trycka tillbaka allt in i VHS-spelaren eller vevgrammofonen. Utveckling av det här slaget har alltid funnits och mötts av samma skräck och oro, te.x. när hårdrock började spelas på radio på 80-talet eller under antiken när boken kom, hur skulle världen se ut när ungdomarna inte längre skulle kunna recitera de stora verken?
Jag gillar verkligen att lyssna på poddar, som ni säkert börjar förstå vid det här laget, det är ett fantastiskt sätt att inspireras och ta till sig kunskap. Även i det här sammanhanget vill jag dela ett poddavsnitt, den här gången av podden Glappet och deras intervju med Elza Dunkels. Avsnittet hittar du på iTunes  eller acast
De resonerar kring just det här och hur vi kan förhålla oss och tänka i mötet med barnen och den nya tekniken.
I det här sammanhanget  måste vi våga ta ett steg tillbaka och låta de som har störst kunskap här, BARNEN, få visa vägen! Vår roll i den här utvecklingen är att finnas vid deras sida som medforskare vi måste ta dem på allvar och intressera oss för vad de gör och vad som händer på nätet. Att vara ett stöd när det går snett utan att skuldbelägga, skapa trygga tillitsfulla relationer där det alltid finns en plats där man får kura upp sig när man upplevt något otäkt i motsatts till att begränsa och minska tillgängligheten.

Barnkonventionen har också haft en stor roll i den utveckling som sker, framförallt i hur barnets position flyttats fram och hur de tas på större allvar.
I artikel 12 av barnkonventionen beskriver man barnets rätt att komma till tals och få möjlighet att uttrycka sina åsikter. Att barnen alltid ska tillfrågas och få möjlighet att ge sin egen synvinkel i frågor som rör dem. En oerhört viktig punkt som vi behöver lägga ännu större fokus på i den utveckling som sker men nog så svår att veta hur man ska hantera. Jag tänker att det i första hand inte handlar om att i varje situation ha ett samtal med varje barn för att få höra vad de vill, det skulle bli väldigt tidskrävande och jag tror inte att barnet skulle uppskatta att bli tillfrågad gång på gång. Att få komma till tals handlar om att vi vuxna lyssnar och verkligen tar det barnen ger uttryck för på största allvar. Uttryck och intressen de visar i det vardagliga mötet.

Den här våren har en ny fluga  dykt upp och blivit väldigt populär, alla vill ha en och butikerna säljer slut på bara en kort stund, i många fall har människor köat i timmar för att hinna köpa en innan de tar slut. En liten snurra i plast med kullager som får den att snurra ganska snabbt, fidget spinner. Mina barn ville gärna också ha en varsin och jag lyckades till slut få ta på två efter några veckors letande. Hur kan en liten leksak i plast få så stor uppmärksamhet och bli så populär? Jag har inget svar på den frågan men ofta avfärdar vi vuxna det som bara en leksak, ofta ställer det till problem när alla har med en till skolan. Den enkla lösningen blir tyvärr i många fall att förbjuda dem. Men hur ger det barnen möjlighet att komma till tals och ge sin synvinkel i frågan i ett sammanhang som i allra högsta grad rör dem?
Jag frågade min son vad man egentligen har fidget spinners till för jag var lika förundrad inför fenomenet som många andra, det här var vad han svarade:
”Fidget spinners är till för att rensa tankarna/koppla av. Fidget spinners är också till för att tricksa, visa upp och de är fina.”
I en stressad tid när många har svårt att koppla av har barnen hittat ett eget litet verktyg för att hitta vila, i något så enkelt och som dessutom får plats i fickan. Hur kan vi vuxna ens tänka tanken att det ska förbjudas? Visst skapar det problem om de används hela tiden och förhindrar barnen att vara delaktiga på lektionerna. Men lösningen på det bör absolut inte vara förbud och att hindra barnen att använda dom. Istället måste vi börja med att intressera oss för fenomenet, ta reda på hur barnen använder dom och varför. Göra dem delaktiga i hur man kan forma ett gemensamt förhållningssätt till det. Barn är kloka och förstår naturligtvis att de inte kan använda dem hela tiden och tillsammans kan man hitta en fantastisk lösning där alla får vara delaktiga.

Barnen är inte på väg mot att bli vuxna där ”att bli vuxen” är en slutprodukt, att man är färdig. Barn är människor här och nu vi måste möta dem här och nu, inte ha siktet inställt på vad eller hur de ska bli sen och definitivt inte ur ett perspektiv av hur vi förväntat oss att vuxna ska vara tills nu. De måste få utrymme att forma sig själva utifrån de krav som kommer ställas på dem i framtiden och det är det de själva som har störst kunskap om. Vår uppgift som vuxna idag är att finnas med dem på vägen och visa nyfikenhet och intresse för den utveckling som sker!

Det finns så mycket hopp och framtidstro hos våra barn idag och en stark vilja att påverka mot en bättre värld. Vår nioåring har sedan ett tag tillbaka valt att cykla till skolan varje dag med motiveringen att han inte vill vara en del av klimathotet. Reaktionen på sådana uttalanden från barn blir ofta ”åh va gulligt sagt” och vi skrattar lite åt det, jag ska villigt medge att min första reaktion också var precis det men för honom är det på fullt allvar. Barn och unga idag vill kunna påverka och göra skillnad för en bättre värld och det måste vi vuxna ta på allvar och ge dem utrymme för. Det viktigaste steget är att vi har ett likvärdigt förhållningssätt och skapar en maktfördelning där vi, barn och vuxna, får lika stort utrymme att påverka, att vi alla upplever oss lyssnade på och tagna på allvar. Vi måste möta framtiden tillsammans med tilltro och nyfikenhet!

/Veronica

Delaktighet, Lyssna, Normkritik

Normkritik eller normkreativitet, som jag hellre vill kalla det, är inte särskilt enkelt. Vi har alla en mängd normer med oss som medvetet eller omedvetet styr våra sätt att vara och agera. Ofta sitter de djupt rotade och är något vi fått med oss från vår uppväxt. Att arbeta normkreativt kräver ett öppet sinne och ett tillåtande klimat i arbetslaget. Komma ihåg att det handlar om det vi gör och hur vi agerar inte som kritik mot mig själv som person.

På min arbetsplats läser vi just nu boken ”Normkreativitet i förskolan” och det är därifrån jag fått idén att använda just uttrycket normkreativitet. Jag tycker att det ger begreppet en mer positiv klang och innebörd. För mig handlar det här om att lägga till, inte ta bort, att ifrågasätta men inte döma. Vi måste fundera på vilka normer vi har och varför, men att det inte ska handla så mycket om rätt och fel utan att förstå att olika sätt att agera ger olika resultat. De normer vi har ger de barnen utrymme att få vara den de är? Eller ställer vi krav på att de ska rätta in sig i mallen och följa de riktlinjer vi vuxna satt upp. I boken ger man förslag om att ifrågasätta sina normer genom att vända på perspektiviet. Ifrågasätta det som vi idag ser som självklart. Varför har vi som norm att hålla en samling där vi förväntar oss att alla ska sitta stilla och vara tysta? Undervisa i en situation där barnen förväntas sitta tysta och lyssna när jag som lärare förmedlar kunskapen de behöver ta till sig? Eller finns det andra sätt att inhämta kunskaper eller ta till sig det vi vill förmedla i en samling som samtidigt tillgodoser barnens behov av att få röra sig och vara delaktig? I en del grupper och klasser kan den här första situationen fungera utmärkt. Men om det för det mesta uppstår en situation där jag stor del av tiden måste tillrättavisa barnen och upprätta hålla reglerna om att sitta stilla och vara tysta då måste jag fundera över varför jag har den norm jag har kring den här situationen. Och också förstå att för att uppnå ett annat resultat så är det situationen och reglerna som behöver förändras eller justeras inte barnen.

Normkreativitet handlar om att vidga normen för vad som är ett accepterat sätt att vara eller agera. Att se vilka effekter vår norm ger och att målet är att ta bort de negativa effekterna. Ta ett kliv bakåt, släppa prestigen och kontrollen för att se vad som händer. För att kunna skapa något nytt och göra barnen delaktiga så måste vi ge dem plats och utrymme att få uttrycka sina åsikter och önskemål på sitt sätt.

Vilka normer har vi för vilka beteenden och uttryckssätt som är accepterade?

På vilka sätt behöver vid vidga normen för att barnen ska kunna känna och uppleva att de duger som de är?

Jag lyssnade igår på Skånska skolpodden och ett avsnitt med en av mina stora inspirationskällor Micke Gunnarsson, det är från honom jag lånat orden i rubriken. Han sa just det här kloka att vi måste bli vår egen rumpnisse och ofta ställa oss frågan: ”Voffö gör di på detta vise?” Lyssna på det här avsnittet! Här finns många intressanta tankar om att möta barn och skapa relationer. Micke brinner för mötet med barn och unga och inspirerar många genom sin blogg och sina föreläsningar.

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Kompetenta barn, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Barn är kompetenta, att få känna sig kompetent är viktigt för att bygga en sund självkänsla och ett inre välmående! Att vara kompetent handlar dock inte om att göra saker perfekt eller rätt hela tiden utan om att våga prova och våga misslyckas men ändå våga prova igen. Här har vi som vuxna en central och viktig roll, hur vi möter barnen i sitt utforskande är avgörande för om de vågar och får utrymme att vara kompetenta.

För fem år sedan var jag med och startade upp tre nya förskoleavdelningar, vår vision redan från början var att möjliggöra för barnen att vara kompetenta. Vi valde att ha åldersindelade avdelningar, yngre barn, mellanålder och äldre barn på de tre olika avdelningarna vilket framförallt bidragit till att vi kan erbjuda material och miljöer som är anpassade efter barnens intressen och behov och att material finns tillgängligt för barnen att själva plocka fram. Vi har även buffé vid alla måltider där barnen själva går och hämtar mat. På avdelningen för de yngsta barnen, där jag arbetar, har vi från början gjort ett val att inte använda haklapp och pipmugg. Det här får vi ofta reaktioner på, hur ska barnen kunna äta utan haklapp, det kommer ju bli jättekladdigt, och med vanligt glas det kommer ju rinna bredvid direkt? Ja, det blir kladdigt och blött i början, men inget som inte går att åtgärda med hushållspapper och att byta till rena kläder. Det vi däremot ser tydligt är glädjen och utvecklingen hos barnet när de blir betrodda att använda vanligt glas precis som de äldre barnen och hur mycket det underlättar för dem att äta själv när inte haklappen är i vägen.

För att lära sig och för att utveckla kunskaper måste barnen få möjlighet att prova och de måste få skaffa sig erfarenheter innan de kan förstå sambanden. Det är omöjligt att lära sig att luta sig över tallriken när man äter om haklappen är i vägen och barnet måste få erfarenheten av att bli blöt på tröjan innan hen kan förstå att man behöver luta glaset lite mindre och hälla lite långsammare när man dricker. Varför vänta tills barnet är 2,5 år om de kan lära sig redan vid 1-1,5 års ålder?

Vi anpassar naturligtvis detta efter barnets behov och egen vilja. En del barn tycker att det är jättejobbigt när det blir kladdigt och blött och vill helst ha haklapp, då är det helt okej. Vi använder ibland pipmugg till att börja med och erbjuder utifrån barnets mognad och intresse att prova glas som komplement, ofta tar det bara en eller ett par veckor innan de går över till att bara använda glaset. De får också tidigt träna på att hälla upp mjölk/vatten själv och lägga upp mat på tallriken.

Våra förväntningar på vad barnet klarar styr resultatet. Om vi förväntar oss att två-åringen inte klarar av att hälla upp mjölken själv kommer vi vara där och hjälpa till och genom vårt kroppsspråk signalera att hen egentligen inte klarar det själv. Barn känner tydligt av våra signaler och kommer få känslan av att de inte kommer klara det och i värsta fall inte våga försöka. Om vi istället tydligt visar att vi tror på barnets förmåga att klara själv, att vi har ett avslappnat kroppsspråk men visar att vi finns i bakgrunden och är till hands om det känns för svårt eller inte blev som de tänkt.

Som jag nämnde tidigare har vi buffé vid alla måltider, en av anledningarna till det är att barnen ska få känna sig kompetenta. Vi har låga bord och stolar vilket gör det enkelt för barnen att själva gå och hämta mat. En annan anledning till att vi valt buffé är att bygga in rörelse i matsituationen. Barn har ett stort rörelsebehov och genom att de naturligt får röra sig när de ska hämta mat upplever vi att det blir ett större lugn vid maten. Farhågan som många har när man pratar om att barnen sitter vid låga bord är att det blir rörigt just för att barnen bara kan springa iväg, men genom att vi är tillåtande till att de rör på sig och att det finns med som en naturlig del i situationen har barnen inget behov av att ”bara springa iväg”. På avdelningen för de yngre barnen har vi i perioder haft servering vid borden men vi upplever att det blir lugnast och störst matro när vi återgått till buffé.

Det jag har nämnt här är ju bara ett fåtal exempel på situationer där barnen kan känna sig kompetenta, men kärnan i det hela är att vi vuxna måste ta ett litet kliv tillbaka och ge barnen utrymme att göra själva och få ta initiativ. Ser vi barnens intentioner i det de gör eller är på väg mot? Eller är vi snabba med att hejda dem för det kanske kan hända något eller de gör något de inte får? Här måste vi fundera och reflektera över vilka normer och ramar vi har i vår verksamhet som främjar eller förhindrar att barnen får vara kompetenta.

Barn upplever sig kompetenta när de får vara delaktiga, när vi tar dem på allvar, när vi lyssnar på deras behov och önskemål. Vår roll blir att vägleda och stötta, att vara medforskare och erbjuda en tillåtande miljö!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Delaktighet är en viktig faktor i att känna sig värdefull och att ens åsikt räknas med och tas på allvar. Vi diskuterar ofta delaktighet och inflytande i olika sammanhang och jag upplever att vi ganska ofta fastnar i att delaktighet handlar om att barnen ska få större möjligheter att välja i olika situationer eller att de ska få bestämma vad vi ska göra på samlingen. Ofta blir barnen delaktiga inom ramar som vi vuxna i förväg satt upp. Visst är barnen delaktiga på det här sättet men är det här vi tänker med delaktighet? På vilket sätt kan barnens åsikter och verkliga önskemål komma fram här?

Hur kan vi skapa delaktighet på ett djupare plan? För mig handlar det i första hand om nyfikenhet. Att vi visar vårt intresse och vår nyfikenhet på vad barnen gör och det som intresserar dem. Förra veckan läste jag ett facebook-inlägg som Gustav Sundh gjort på sin FB-sida ”Skolgårdsläraren Gustav Sundh”. Gustav arbetar som fritidspedagog på en skola i Stockholm och delar med sig av sina tankar om arbetet med att utveckla skolgårdspedagogiken. Den här texten var det som gav mig inspirationen att skriva det här inlägget för det beskriver på ett fantastisk sätt de tankar jag har om delaktighet. Jag har fått medgivande att citera texten här:

”BARNEN MED MOBILER

En nagel i ögat när jag är på skolgården har länge varit de stillasittande mellanstadieeleverna och deras mobilspelande. Är det där verkligen nyttigt? Sitta så där passiva, introverta.

En dag gav jag mig fasen på att förstå. Jag lunkade fram till den klungan som höll på och spelade med telefonerna. Frågade vilket spel de körde, laddade hem den appen. Därefter spelade jag helt oförstående kring hur man skulle göra.

Direkt var fyra elever där, förklarade på min nivå, ville verkligen att jag skulle förstå.

Ganska fort gjorde jag den första stora upptäckten. De kommunicerar både med varandra och andra spelare, byter varor och tjänster, ger varandra tips och pepp. Både i spelet och mellan barnen som spelar sker ett enormt kommunikativt samspel och en konstruktiv dialog.

”Man måste ge mycket för då får man tillbaka i klanen, alla ser att man är schysst och delar med sig. Skriv alltid och tacka också glöm inte det!”

Jahopp, det pågår även ett digitalt värdegrundsarbete i spelet. Föregå med trevligt bemötande och du får samma tillbaka.

Den som gav mig absolut mest hjälp är en elev som kom till Sverige för knappt ett år sedan. Att som pedagog få höra honom förklara på ett för honom ganska nytt språk, växla mellan engelska, svenska och sitt modersmål, lyssna in mina frågor och ge målande instruktioner.

”NEJ, NEJ, NEJ, TÄNK SÅHÄR…”

Han var min handledare i flera dagar. Det var en stor upplevelse. Tror även att han genom detta  jobbade mot ett antal mål i lgr11’s kursplan för svenska och engelska.

”EY HUR GÅÅR DET PÅ CLAASH?”

Ropar de nu ofta.

”Fick en epic” kanske jag svarar.

Vi talar nu samma språk, vi delar samma upplevelse. Vi rör oss i samma värld. Användningsområdet för mig, ingången till de spelande eleverna är unik. Sättet de ser på mig har förändrats. Skulle jag behöva samtala med dem någon gång i framtiden är jag för alltid en godkänd vuxen.

Barn lär sig där man minst anar det. Väljer vi att förakta det eller bejaka det?

Som pedagog bör man tänka såhär: 

Bakom det du mest fruktar och är osäker på väntar en spännande upptäckt.

Sluta aldrig vara nyfiken på elevernas värld.

Vi behöver också erbjuda så pass inbjudande alternativ på skolgården så barnen faktiskt blir så sugna på att delta.

Släppa mobilen för en stund.

Lite det pysslar jag med.”

Vi måste alltid börja med att intressera oss för det barnen gör och försöka förstå innan vi dömmer ut eller talar om hur dåligt det är. Just mobiltelefon och dataspel är sådant som vi vuxna ofta ser ner på som något dåligt, men om vi verkligen visar intresse och engagemang för att försöka förstå så kommer en helt ny värld att öppna sig. Det finns så mycket fantastiskt inuti skärmar och plattor, och en stor möjlighet till socialt nätverk.  Den måste vi vuxna ta på större allvar. Naturligtvis skapar skärmarna en del stillasittande som i förlängning inte är så bra men vill vi skapa förändring kring det är det återigen viktigt att intressera sig för det som upptar barnens uppmärksamhet, hur kan vi integrera det som händer på skärmen i aktiviteter som uppmuntrar till rörelse? Och i det arbetet verkligen ta med barnen/eleverna för att utforma aktiviteten.

Att låta barnens röst vara den som hörs mest, de får komma med sina förslag på lösningar, förklara hur de känner. Beskriva och dela med sig av intressen, sin kunskap och sina erfarenheter så som i texten ovan, det är verklig delaktighet för mig. Exemplet jag själv ger i mitt inlägg om att tillgodose barns behov är också ett sätt att vara delaktig. Även om barnet inte får göra det hen vill just i den stunden så får barnet känna sig delaktig genom att beskriva vad hen önskar och uppleva sig tagen på allvar när vi försöker hitta en lösning för att kunna göra det vid annat tillfälle.

Vårt sätt att lyssna är det som gör barnen delaktiga, att låta barnens idéer och lösningar komma före våra egna.

Delaktighet är en oerhört viktig del i att skapa tillitsfulla relationer. Vi måste alltid börja med oss själva, hur kan vi bli mer delaktiga i barnens värld. Att verkligen lyssna och ta till sig det barnen vill dela med sig av till oss. Det är alltid vi vuxna som har ansvaret att bygga relationen, vi kan aldrig lägga över det på barnen.

Vi måste ta klivet in i deras värld innan vi kan förvänta oss att de ska kliva in och vara delaktiga i vår!

/Veronica