Lyssna

Barns rättigheter, Delaktighet, Främja psykisk hälsa, Lyssna

Barnkonventionen blir lag i Sverige 1 januari 2020. Ett viktigt steg för att lyfta upp barns rättigheter på agendan. Vi har under lång tid arbetet med barnkonventionen i Sverige, vi ratificerade den redan 1990, året efter att FN:s generalförsamling beslutat om den. En konvention är lagligt bindande, och står över övrig lagstiftning om den bryter mot det som står i konventionen, så man kan ju undra varför barnkonventionen skulle behöva inkorporeras i svensk lagstiftning.

FN:s barnrättskommité gör granskningar av alla konventionsstater vart femte år för att följa upp hur arbetet med rättigheterna genomförs och efterlevs. Sverige får positiva kommentarer utifrån att vi under de senaste åren förtydligat i olika lagar att barnets bästa ska beaktas och att barnets rätt att komma till tals i frågor som rör dem skrivits fram. Samtidigt får vi kritik för att den lagstiftningen inte efterlevs i praktiken. Det man är kritiska mot är att vi i Sverige är dåliga på att lyssna på barn. Att vi inte tar reda på barnets perspektiv i tillräcklig utsträckning och låter det få påverka beslut och utformande av insatser. Vi får också kritik för att kunskapen i olika yrkesgrupper är allt för dålig och att vi helt enkelt behöver öka vår kompetens i arbete med barnrättsfrågor. Barnrättskommitén uttrycker även stor oro över att psykisk ohälsa bland barn och unga är så utbrett och att allt för många barn diagnostisera utifrån olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det man lyfter fram här är att vi behöver utveckla vårt förhållningssätt och inställning till olikheter och skapa förutsättningar för alla barn att vara sig själva. Behovet av utbildningsinsatser på det här området är stort. Att göra barnkonventionen till svensk lag är något som barnrättskommitén tryckt på vi flertal tillfällen. Det är ett sätt att verkligen sätta press på beslutsfattare inom olika områden som rör barn för att skapa förändring.

Vi har gjort mycket för barns rättigheter genom åren men inte tillräckligt, nu är det dags att kvala upp ärmarna och satsa högt för att skapa bästa förutsättningar för barn att leva i Sverige!

Den 20 november är det exakt 30 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter. Ett utmärkt tillfälle att ta ytterligare ett steg i ert arbete med barns rättigheter. Jag kommer fira den här dagen tillsammans med barnen och mina kollegor på vår förskola genom att på olika sätt lyfta barns rättigheter. Jag har också fått den fina möjligheten att föreläsa för pedagoger i Karlstads kommun och förskollärarstudenter vid Karlstads universitet om barnkonventionen i förskolan. Den dagen ser jag mycket fram emot!

Hur kommer du uppmärksamma den här dagen?

/Veronica

Lyssna, Normkritik, Tillitsfulla relationer

En viktig parameter i att må bra i sig själv är att man upplever trygghet och tillit i de relationer man har närmast. Där man får utrymme att påverka och vara delaktig, att få känna att man duger precis som man är. Relationer där man blir lyssnad på och tagen på allvar samt får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i hur relationsbyggandet ser ut när vi möter barn, vi kan aldrig lägga ansvar på barnen. De håller på att lära sig hur relationer fungerar och vi blir förebilder, hur vi agerar i förhållande till barnen ger förutsättningar för hur de bygger relationer med andra.

Det här kan låta som ett oerhört betungande uppdrag, och många gånger önskar vi nog att vi kunde avsäga oss uppdraget att vara den vuxna i relationen. Då är det istället oerhört viktigt att väcka sin nyfikenhet! Att förhålla sig nyfiken till de barn vi möter, vad som intresserar dem eller bekymrar dem. Att se på sig själv som en medforskare, vi försöker hitta vägar tillsammans där ingen av oss behöver ha facit eller veta vad som är rätt eller fel.

Här måste vi släppa taget om normer som begränsar oss och öka vår acceptans och öppenhet  för olika sätt att tänka och agera. Öka vår hörstyrka, fokusera på att lyssna och försöka förstå istället för att komma med pekpinnar och rätta svar. Begreppet ”hörstyrka” har jag hämtat från boken ”Lyssnandets pedagogik” av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. Begreppet myntades av en femåring när han beskrev varför han lärt sig så mycket, det berodde på att han hade god hörstyrka. Bara genom att lyssna mycket på vad andra pratar om kan man öka sin hörstyrka. I boken resonerar Ann Åberg vidare kring hur vi vuxna kan öka vår hörstyrka och reflektera över hur vi lyssnar på barnen och att det är en förutsättning för att kunna skapa ett demokratiskt förhållningssätt.

I det här inlägget skulle jag återigen vilja tipsa om att lyssna på Skånska skolpodden, här finns flera många intressanta avsnitt som handlar om skolutveckling. Jag har flera gånger lyssnat på det här avsnittet med Gaby Wallström och hon säger så mycket klokt om hur vi vuxna bör förhålla oss i mötet och relationen till barnen. Hon arbetar utifrån en modell som kallas lösningsfokuserat arbetssätt, denna modell har hon hämtat från familjeterapin där hon tidigare arbetat som socionom. Det handlar om att hitta lösningar på problem istället för att lägga energi på vad som är problemet och varför. Att hitta lösningar som fungerar för alla inblandade. Hon påpekar bl.a. att ”Det blir mycket roligare att jobba om vi letar efter det som fungerar”. Att ställa frågan ”Vad behöver du, hur ser det ut när du känner dig nöjd?” och verkligen lyssna på svaret och ta svaret man får på allvar.

Att känna att ens behov blir tillgodosedda handlar till största delen om att uppleva sig lyssnad på och tagen på allvar. När vi sedan väljer att lägga fokus på att hitta lösningar som utgår från hur barnet vill ha det, vad som känns bäst för hen, ökar chanserna enormt för att hitta hållbara lösningar för varje individ även i de mer utmanande situationerna. Det är också här vi bygger tilliten och skapar relationer som ger stor effekt på barns välmående!

/Veronica

Delaktighet, Lyssna, Normkritik

Normkritik eller normkreativitet, som jag hellre vill kalla det, är inte särskilt enkelt. Vi har alla en mängd normer med oss som medvetet eller omedvetet styr våra sätt att vara och agera. Ofta sitter de djupt rotade och är något vi fått med oss från vår uppväxt. Att arbeta normkreativt kräver ett öppet sinne och ett tillåtande klimat i arbetslaget. Komma ihåg att det handlar om det vi gör och hur vi agerar inte som kritik mot mig själv som person.

På min arbetsplats läser vi just nu boken ”Normkreativitet i förskolan” och det är därifrån jag fått idén att använda just uttrycket normkreativitet. Jag tycker att det ger begreppet en mer positiv klang och innebörd. För mig handlar det här om att lägga till, inte ta bort, att ifrågasätta men inte döma. Vi måste fundera på vilka normer vi har och varför, men att det inte ska handla så mycket om rätt och fel utan att förstå att olika sätt att agera ger olika resultat. De normer vi har ger de barnen utrymme att få vara den de är? Eller ställer vi krav på att de ska rätta in sig i mallen och följa de riktlinjer vi vuxna satt upp. I boken ger man förslag om att ifrågasätta sina normer genom att vända på perspektiviet. Ifrågasätta det som vi idag ser som självklart. Varför har vi som norm att hålla en samling där vi förväntar oss att alla ska sitta stilla och vara tysta? Undervisa i en situation där barnen förväntas sitta tysta och lyssna när jag som lärare förmedlar kunskapen de behöver ta till sig? Eller finns det andra sätt att inhämta kunskaper eller ta till sig det vi vill förmedla i en samling som samtidigt tillgodoser barnens behov av att få röra sig och vara delaktig? I en del grupper och klasser kan den här första situationen fungera utmärkt. Men om det för det mesta uppstår en situation där jag stor del av tiden måste tillrättavisa barnen och upprätta hålla reglerna om att sitta stilla och vara tysta då måste jag fundera över varför jag har den norm jag har kring den här situationen. Och också förstå att för att uppnå ett annat resultat så är det situationen och reglerna som behöver förändras eller justeras inte barnen.

Normkreativitet handlar om att vidga normen för vad som är ett accepterat sätt att vara eller agera. Att se vilka effekter vår norm ger och att målet är att ta bort de negativa effekterna. Ta ett kliv bakåt, släppa prestigen och kontrollen för att se vad som händer. För att kunna skapa något nytt och göra barnen delaktiga så måste vi ge dem plats och utrymme att få uttrycka sina åsikter och önskemål på sitt sätt.

Vilka normer har vi för vilka beteenden och uttryckssätt som är accepterade?

På vilka sätt behöver vid vidga normen för att barnen ska kunna känna och uppleva att de duger som de är?

Jag lyssnade igår på Skånska skolpodden och ett avsnitt med en av mina stora inspirationskällor Micke Gunnarsson, det är från honom jag lånat orden i rubriken. Han sa just det här kloka att vi måste bli vår egen rumpnisse och ofta ställa oss frågan: ”Voffö gör di på detta vise?” Lyssna på det här avsnittet! Här finns många intressanta tankar om att möta barn och skapa relationer. Micke brinner för mötet med barn och unga och inspirerar många genom sin blogg och sina föreläsningar.

/Veronica

Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Barn lär sig ingenting av att misslyckas.

I en forskningsrapport  från 2008 beskriver Anna von Duijvenvoorde och hennes kollegor vid universitetet i Leiden, Holland, sin undersökning av i vilka situationer lärande uppstår. De ville ta reda på om vi lär oss av att misslyckas eller av att lyckas. Undersökningen gick ut på att personer i olika åldrar fick lösa en uppgift och fick efteråt svaret ”Nu blev det rätt” eller ”Nu blev det fel”. De använde sig av en magnetkamera och kunde under försöken mäta hjärnaktiviteten hos personerna som deltog i studien. När de sammanställde resultatet kunde de se att hos personer över 15 år ökade hjärnaktiviteten när de fick svaret ”Nu blev det fel” och för personer under 11 år ökade hjärnaktiviteten när svaret var ”Nu blev det rätt”. I gruppen mellan 11-15 år var variationen av resultatet stor vilket tyder på att det är i den åldern utvecklingen går över från att lära sig av att lyckas till att lära sig av sina misslyckanden. Det man konstaterade i studien var att vi lär oss när det sker en avvikelse från det invanda mönstret. Barn misslyckas mer än de lyckas, därför sker ingen utveckling eller inlärning genom misslyckanden, när barnen blir äldre lyckas de mer än de misslyckas, det avvikande blir då att misslyckas.

När jag först läste om det här resultatet, så kände jag mig lite konfunderad. Som jag skrev om i förra veckans inlägg om det kompetenta barnet så måste barnen få prova och misslyckas och lära sig av sina misstag. Till exempel när de lär sig att dricka ur glas behöver de få erfarenheten av att det blir blött på tröjan för att förstå att de ska hälla lite långsammare nästa gång. Jag fick vrida och vända på de här formuleringarna ett tag innan jag insåg att misslyckande inte ligger i själva agerandet eller handlingen utan i hur vi värderar det. Att det faktiskt ligger hos oss vuxna, i våra reaktioner och värderingar om barnen lyckas eller misslyckas.

När barnet tränar på att hälla upp mjölk själv är det mer regel än undantag att det rinner utanför. En första spontan reaktion som vuxen är ofta ”Åh nej nu rann det utanför, det var inte bra”, kanske följt av en suck och kroppsspråk som signalerar att du klarar nog inte det här än. Det här ger ganska tydliga signaler till barnet om att det var ett misslyckande. De är vana vid att det blir fel eller att de misslyckas så hjärnan registrerar ingen inlärning. Om vi istället väljer att fokusera på det positiva ”Titta, ser du att det hamnade mjölk i glaset”, ofta hamnar ju en del mjölk i glaset även om mycket rinner utanför i början. ”Det hamnade mjölk bredvid, men vi torkar upp det, det är ingen fara”, vi ger barnen känslan att det är okej att spilla utanför, det är en del av lärandet och vägen till att lyckas. Vi kan också coacha barnet i att försöka igen ”om du häller lite långsammare kan det gå lättare”, ”vill du att jag hjälper dig att styra mjölkpaketet?” o.s.v. Vi tar rollen som handledare och vägledare istället för att vara den som bedömer och talar om om man klarar det eller inte. Vi vägleder barnen genom lärandet och utforskar tillsammans, peppar och ser till att barnet får uppleva känslan av att lyckas, det registreras av hjärnan som något som går utanför det invanda mönstret och inlärning sker.

Första gången jag läste om Anna von Duijvenvoordes forskning var genom Bo Hejlskov Elvén och Tina Wimans bok ”Barn som bråkar”, de lyfter det här i ett perspektiv av hur vi kan få bukt med ett problemskapande beteende. Om vi vill att ett  barns problemskapande beteende ska minska måste vi alltså ge barnet förutsättningar att lyckas i den situationen för att en utveckling ska ske.

Att välja att se och bekräfta det positiva handlar alltså inte bara om att skapa en mer positiv känsla hos en själv eller som en förutsättning för barnet att bygga sund självkänsla utan framförallt om att det är en förutsättning för barnets lärande och utveckling.

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Delaktighet är en viktig faktor i att känna sig värdefull och att ens åsikt räknas med och tas på allvar. Vi diskuterar ofta delaktighet och inflytande i olika sammanhang och jag upplever att vi ganska ofta fastnar i att delaktighet handlar om att barnen ska få större möjligheter att välja i olika situationer eller att de ska få bestämma vad vi ska göra på samlingen. Ofta blir barnen delaktiga inom ramar som vi vuxna i förväg satt upp. Visst är barnen delaktiga på det här sättet men är det här vi tänker med delaktighet? På vilket sätt kan barnens åsikter och verkliga önskemål komma fram här?

Hur kan vi skapa delaktighet på ett djupare plan? För mig handlar det i första hand om nyfikenhet. Att vi visar vårt intresse och vår nyfikenhet på vad barnen gör och det som intresserar dem. Förra veckan läste jag ett facebook-inlägg som Gustav Sundh gjort på sin FB-sida ”Skolgårdsläraren Gustav Sundh”. Gustav arbetar som fritidspedagog på en skola i Stockholm och delar med sig av sina tankar om arbetet med att utveckla skolgårdspedagogiken. Den här texten var det som gav mig inspirationen att skriva det här inlägget för det beskriver på ett fantastisk sätt de tankar jag har om delaktighet. Jag har fått medgivande att citera texten här:

”BARNEN MED MOBILER

En nagel i ögat när jag är på skolgården har länge varit de stillasittande mellanstadieeleverna och deras mobilspelande. Är det där verkligen nyttigt? Sitta så där passiva, introverta.

En dag gav jag mig fasen på att förstå. Jag lunkade fram till den klungan som höll på och spelade med telefonerna. Frågade vilket spel de körde, laddade hem den appen. Därefter spelade jag helt oförstående kring hur man skulle göra.

Direkt var fyra elever där, förklarade på min nivå, ville verkligen att jag skulle förstå.

Ganska fort gjorde jag den första stora upptäckten. De kommunicerar både med varandra och andra spelare, byter varor och tjänster, ger varandra tips och pepp. Både i spelet och mellan barnen som spelar sker ett enormt kommunikativt samspel och en konstruktiv dialog.

”Man måste ge mycket för då får man tillbaka i klanen, alla ser att man är schysst och delar med sig. Skriv alltid och tacka också glöm inte det!”

Jahopp, det pågår även ett digitalt värdegrundsarbete i spelet. Föregå med trevligt bemötande och du får samma tillbaka.

Den som gav mig absolut mest hjälp är en elev som kom till Sverige för knappt ett år sedan. Att som pedagog få höra honom förklara på ett för honom ganska nytt språk, växla mellan engelska, svenska och sitt modersmål, lyssna in mina frågor och ge målande instruktioner.

”NEJ, NEJ, NEJ, TÄNK SÅHÄR…”

Han var min handledare i flera dagar. Det var en stor upplevelse. Tror även att han genom detta  jobbade mot ett antal mål i lgr11’s kursplan för svenska och engelska.

”EY HUR GÅÅR DET PÅ CLAASH?”

Ropar de nu ofta.

”Fick en epic” kanske jag svarar.

Vi talar nu samma språk, vi delar samma upplevelse. Vi rör oss i samma värld. Användningsområdet för mig, ingången till de spelande eleverna är unik. Sättet de ser på mig har förändrats. Skulle jag behöva samtala med dem någon gång i framtiden är jag för alltid en godkänd vuxen.

Barn lär sig där man minst anar det. Väljer vi att förakta det eller bejaka det?

Som pedagog bör man tänka såhär: 

Bakom det du mest fruktar och är osäker på väntar en spännande upptäckt.

Sluta aldrig vara nyfiken på elevernas värld.

Vi behöver också erbjuda så pass inbjudande alternativ på skolgården så barnen faktiskt blir så sugna på att delta.

Släppa mobilen för en stund.

Lite det pysslar jag med.”

Vi måste alltid börja med att intressera oss för det barnen gör och försöka förstå innan vi dömmer ut eller talar om hur dåligt det är. Just mobiltelefon och dataspel är sådant som vi vuxna ofta ser ner på som något dåligt, men om vi verkligen visar intresse och engagemang för att försöka förstå så kommer en helt ny värld att öppna sig. Det finns så mycket fantastiskt inuti skärmar och plattor, och en stor möjlighet till socialt nätverk.  Den måste vi vuxna ta på större allvar. Naturligtvis skapar skärmarna en del stillasittande som i förlängning inte är så bra men vill vi skapa förändring kring det är det återigen viktigt att intressera sig för det som upptar barnens uppmärksamhet, hur kan vi integrera det som händer på skärmen i aktiviteter som uppmuntrar till rörelse? Och i det arbetet verkligen ta med barnen/eleverna för att utforma aktiviteten.

Att låta barnens röst vara den som hörs mest, de får komma med sina förslag på lösningar, förklara hur de känner. Beskriva och dela med sig av intressen, sin kunskap och sina erfarenheter så som i texten ovan, det är verklig delaktighet för mig. Exemplet jag själv ger i mitt inlägg om att tillgodose barns behov är också ett sätt att vara delaktig. Även om barnet inte får göra det hen vill just i den stunden så får barnet känna sig delaktig genom att beskriva vad hen önskar och uppleva sig tagen på allvar när vi försöker hitta en lösning för att kunna göra det vid annat tillfälle.

Vårt sätt att lyssna är det som gör barnen delaktiga, att låta barnens idéer och lösningar komma före våra egna.

Delaktighet är en oerhört viktig del i att skapa tillitsfulla relationer. Vi måste alltid börja med oss själva, hur kan vi bli mer delaktiga i barnens värld. Att verkligen lyssna och ta till sig det barnen vill dela med sig av till oss. Det är alltid vi vuxna som har ansvaret att bygga relationen, vi kan aldrig lägga över det på barnen.

Vi måste ta klivet in i deras värld innan vi kan förvänta oss att de ska kliva in och vara delaktiga i vår!

/Veronica

Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Allt vi människor gör är uttryck för ett behov. Vi äter för att vi är i behov av näring och energi, går till jobbet för att vi behöver tjäna pengar som i sin tur ger oss möjlighet att tillgodose våra behov av tak över huvudet och mat på bordet. Vi söker oss till andra människor för att vi behöver ett sammanhang eller närhet, läser en bok för att vi har behov av vila och avkoppling. På precis samma sätt är allt barnen gör en strategi för att tillgodose sina behov. Som små söker de vår kontakt, vill gärna sitta i knä eller vara nära, de gör oss uppmärksamma på när de är hungriga eller trötta. De här uttrycken har vi lätt för att känna igen och är lyhörda för att tillgodose. När barnen blir lite äldre blir även behoven av inflytande och självständighet större. De vill prova själv eller få bestämma  vad de ska ta på sig när vi är ute, vi benämner det ofta som att barnen är i trotsåldern. Barnen börjar också sätta egna gränser mot andra barn och oss vuxna. Med de yngre barnen handlar det ofta om att de knuffar kompisarna eller går åt ett annat håll när vi vill att de ska följa med. Vi ser ofta de här beteendena som problemskapande, att slåss eller knuffas är aldrig okej och ofta har vi vuxna ett stort behov av att få bestämma vad vi ska göra och åt vilket håll vi ska.

Om vi istället väljer att se barnets beteende som en strategi för att tillgodose ett behov är det lättare att förhålla sig på ett respektfullt sätt som ger möjlighet att hjälpa och stötta barnet i att utveckla strategier som tillgodoser behovet utan att det påverkar andra negativt. Om vi slutar benämna de här perioderna som ”trotsåldern” och istället nyfiket intresserar oss för vad det är för nya färdigheter barnet håller på att utveckla och vilka behov de försöker tillgodose med sitt agerande så skulle nog det här trotsiga beteendet upphöra ganska snabbt. När vi vill hjälpa barnet att skapa strategier för att sätta gränser är det viktigt att aldrig skuldbelägga beteendet. Istället behöver vi visa att vi försöker förstå barnets behov genom att ta reda på vad som hände och vad barnet kände i situationen. Med de allra minsta kanske man ofta får gissa sig fram, eftersom de har svårare att sätta ord på det de upplever. Oavsett vilket vi gör så får barnet känslan av att vi är intresserade av vad de känner och upplever och vi kan tillsammans hjälpa barnet att skapa nya strategier att tillgodose det aktuella behovet. Ett barn som förstår sina egna gränser, och att gränser är okej, har också lättare att respektera andras gränser och behov.

Om vi tänker att tillgodose barns behov innebär att de alltid ska få det de vill ha just då när de uttrycker det, har vi ett omöjligt uppdrag framför oss. Jag brukar ge som exempel när vi ska gå ut med hela barngruppen, ofta är det ett eller flera barn som inte vill följa med ut, de kanske är mitt uppe i en lek och vill fortsätta med den. Allra helst skulle jag naturligtvis vilja låta dem stanna kvar inne och fortsätta sin lek men i den här situationen finns det många olika behov att ta hänsyn till. Dels är det hela barngruppen som har ett behov av att vara ute en stund varje dag, vi märker att det ofta blir rörigt och jobbigt för dem om alla varit inne en hel dag. Varje enskilt barn har också behov av att få frisk luft en stund och att få röra sig fritt utomhus. Samtidigt har vi som pedagoger olika behov, en av oss behöver ofta ta ut sin rast på förmiddagen för att det ska fungera så bra som möjligt resten av dagen. När vi är ute med barngruppen behöver man också få känna sig trygg med att det finns andra vuxna ute på gården om något skulle hända. Därför är det i den här situationen svårt att tillgodose barnets behov av att fortsätta sin lek inomhus. Det som är viktigt då är att börja med att ta reda på vad det är barnet gör och vill fortsätta med och bekräfta att man ser och förstår barnets behov. Sedan behöver man förankra hos barnet varför vi behöver gå ut och varför hen inte kan vara kvar inne själv. Ofta kan barnet fortsätta att protestera, kanske kan man då tillsammans med barnet fundera över ett passande tillfälle att fortsätta med det man vill göra. Man kan även skriva ner på en lapp så att man kommer ihåg och att även andra pedagoger kan se att det finns en påbörjad aktivitet som barnet vill fortsätta med.

Att få sitt behov tillgodosett handlar inte om att alltid få precis det man vill just där och då, utan om att alltid få bli sedd och bekräftad i sitt behov, mött av en varm kärleksfull blick och två öron som lyssnar. Att få uttrycka sin önskan och bli tagen på allvar. För att skapa en jämlik balans bör vi i varje situation på något sätt kunna tillgodose allas behov, barnet, de vuxnas och barngruppens. I olika situationer är det dock så att någon part kan behöva stå tillbaka lite, likt exemplet ovan. Ibland kanske barngruppens behov får stå tillbaka för ett enskilt barns behov, ibland får vår plan stå tillbaka när vi ser att det pågår en lek som barnen vill fortsätta med.

/Veronica

Det viktiga mötet, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

För att skapa möten krävs att vi är två parter som möts på någorlunda jämlik nivå, där ingen är överordnad eller underordnad den andre. Vi pratar ofta om att vi behöver reflektera över vårt bemötande, hur vi bemöter barnen. Bemötande handlar dock om det motsatta, där den ena parten är i en maktposition. När man t.ex. går till en läkare vill man få ett vänligt bemötande, läkaren har kunskap om mitt sjukdomstillstånd och står därför över mig i makt. Jag vill känna mig trygg i situationen men vi bygger ingen djup relation mellan varandra. På samma sätt förhåller det sig när vi ska betala det vi handlat i mataffären eller går till frisören.

Vårt uppdrag som lärare/förskollärare bygger på helt andra grunder där relationen har en viktig roll. Vi möter barnen större delen av dagen, för att nå fram dit vi vill och för att kunna uppnå det som är vårt uppdrag är relationen med eleverna/barnen oerhört viktig.

En viktig ingång i relationen är det mjuka anslaget, att använda ett vänligt tonfall kan vara avgörande för att kunna nå fram och skapa dialog, medan ett kritiserande tonfall kan stänga dörren helt till att skapa tillit. Vi måste släppa våra föreställningar om att saker och ting måste vara på ett visst sätt eller göras på precis det sätt vi tänker oss. Vi behöver ha en öppenhet för olika idéer och tänkande och våga prova nytt, vara nyfiken. När barnen gjort sådant som vi tycker är fel eller dumt är det extra viktigt att ha en mjuk ingång i samtalet om vi vill nå fram och skapa en förändring. Om vi är arga eller har en kritiserande ton hör barnet bara det arga uttrycket och har svårt att koncentrera sig på vad vi säger och framförallt skapar det skamkänslor som definitivt stänger dörren för dialog och möte.

Vi behöver visa nyfikenhet och intresse för det barnet gör eller uttrycker, även i de fall det gjort något vi upplever som fel, försöka förstå orsaken till agerandet, att se barnet och finnas nära. Se oss som jämlikar, medforskare, medskapare där vi undersöker vår omvärld tillsammans. Jag kommer med mina erfarenheter och barnet kommer med sina. Tillsammans kan vi skapa något nytt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i relationen, vi kan aldrig lägga ansvaret på barnet, det är de inte mogna för. Lars H Gustafsson beskriver det i sin bok ”Relationsrevolutionen”, som att barnet och den vuxne befinner sig vid varsin pol och för att ett möte ska kunna ske behöver den vuxne lämna sin trygga pol och möta barnet vid dennes pol. Den vuxne måste då släppa sitt kontrollbehov och vara öppen för nya intryck och synvinklar och ta barnet på allvar. Efter mötet måste den vuxne ta sig tillbaka till sin pol och där reflektera över mötet med barnet, endera med sig själv eller tillsammans med kollegorna. I vår roll som förskollärare/lärare är det viktigt att hålla balansen mellan att vara personlig men inte privat. Vi kan vara personliga genom att dela våra upplevelser och känslor som skapar medkänsla och engagemang men att inte involvera barnen i våra privata bekymmer och tillkortakommanden.

Vi måste alltid komma ihåg att vårt sätt att möta barnen speglar av sig i hur barnen möter varandra. För att barnen ska må bra i sig själva och med varandra är tillitsfulla relationer oerhört viktigt, tilliten växer när vi möts!

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

”Det där var väl inte så farligt, inte behöver du bli sur för det”
”Du får inte bli så arg, det är inte okej”
”Upp igen det är väl inget att gråta för?”

Visst har väl uttryck i den här stilen hoppat ur min mun några gånger som i ett försök att liksom mildra känslan eller hejda ett större känsloutbrott. Om man funderar ett varv till så inser man att det knappast är så det fungerar. För vad händer om vi hela tiden trycker undan känslorna och lägger locket på? Tillslut går det inte att hålla känslorna inne, och med mycket uppdämda känslor kan även den minsta irritation leda till ett stort raseriutbrott.

Alla känslor måste få vara okej och ges plats, även de negativa.

Det är viktigt att känna alla känslor men vi behöver inte agera på dem, du vet när man blir så där arg eller upprörd så att man bara vill smälla igen dörren eller kasta något, när man blir ledsen och bara vill bädda ner sig under täcket och inte kliva upp förrän nästa dag. Tyvärr hjälper det inte särskilt mycket, ofta känns det inte bättre för det. Istället behöver vi acceptera känslan och låta den finnas där, sätta ord på den och försöka förstå vad som orsakar den. Vi vuxna kan ju förstå att kasta saker eller smälla igen dörren inte leder någon vart men barnen har ju inte förvärvat den kunskapen än. Vår uppgift som vuxna är att ge barnen verktygen för att hantera känslorna på ett mer konstruktivt sätt och det utan att skuldbelägga känslor eller ageranden.

Markus 2 år är ensam i ett rum på förskolan när jag kommer in. Jag ser att han är arg, han kastar klossar mot en vägg, i det här fallet mjuka klossar så de låter inte och gör ingen skada. Jag går lugnt in i rummet och sätter mig på en låg stol en liten bit ifrån honom så jag är i samma nivå.
-Jag gissar att du är arg för något Markus, vad är du arg för?
Han svarar inte utan kastar en kloss till.
-Det är okej att vara arg, men jag vill inte att du kastar saker. Något kan gå sönder eller en kompis kan få den på sig och det gör ont.
Han kastar en kloss till, men den här gången med betydligt mindre kraft och med ett annat ansiktsuttryck. Jag upprepar igen:
-Det är okej att vara arg men jag vill inte att du kastar saker.
Då släpper han den sista klossen och jag ser hur all anspänning släpper, han tar några stapplande steg mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag håller honom och stryker lätt över armen. Han sitter där en stund och bara är, jag säger inget utan låter honom bara vara. En kort stund senare reser han sig upp och jag förstår på hans ansiktsuttryck att han inte är lika arg längre. Vi går ut till hallen för att klä på oss och gå ut, han är på gott humör och påklädningen går lätt.

Den här situationen tog oss bara några minuter att reda ut, hade jag istället valt att direkt stoppa hans kastande av klossar och sagt till honom att inte vara så arg hade det säkert tagit betydligt längre tid. Jag hade nog kunnat få honom att ”sluta vara arg”, men frågan är om jag hade hjälpt honom att hantera sin känsla? Vad skulle kunna ha hänt senare, ute på gården när en kompis tar cykeln han nyligen cyklade på? Troligtvis hade han blivit väldigt arg och känslorna som han tryckt undan i den tidigare situationen hade bubblat upp på nytt.

I det här fallet gjorde inte klossarna någon skada, hade det varit hårda klossar eller annat som kunnat gjort skada hade jag nog först gått fram och lugnt tagit undan sakerna samtidigt som jag började prata med honom. Det viktiga i en sådan här situation är att inte själv gå upp i affekt eller ”gå igång” på barnets känslor. Istället hålla sig lugn och försöka ta reda på vad som är orsaken till att barnet blev arg utan att skuldbelägga handlingen. Helt enkelt vara nyfiken, visa empati och försöka förstå  barnets reaktion. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad det är som orsakar känslan och då är det viktigaste att bara bekräfta att känslan är okej, även visa medkänsla genom att tala om att man själv blir arg ibland och känner samma frustration.

Små barn kan inte alltid själva sätta ord på sina känslor, de behöver vår hjälp att förstå sig själva, medan lite äldre barn ofta kan berätta varför de blev arga eller ledsna. När de berättar är det återigen viktigt att vi undviker att skuldbelägga känslan eller handlingen, att vi försöker hålla oss i den ”sunda positionen” i Okej-hagen, se förra veckans inlägg.

Alla känslor måste få lika stort utrymme. Om vi inte upplever och känner de negativa känslorna kan vi inte heller uppleva och känna de positiva känslorna fullt ut. Att ha strategier för att hantera och acceptera sina känslor är en viktig del för vårt välmående.

/Veronica

Det viktiga mötet, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Alla människors lika värde är kärnan i vår värdegrund och något vi ofta pratar om när vi lyfter frågor om utsatta grupper eller i anti-mobbningsarbetet med barnen/eleverna. Men hur ger det sig uttryck i relationerna med de barn vi har närmast? I det dagliga mötet?
Ett likvärdigt förhållningssätt innebär att alla parter i en relation är lika mycket värda i alla situationer. Att i allt vi gör signalera att barnet är okej precis som hen är oavsett vad hen gör eller gjort.

Likvärdigt förhållningssätt handlar dock inte bara om vad vi säger eller gör utan även våra tankar om barnet och situationen påverkar hur vi agerar. En genuin vilja att sätta sig in i och förstå barnets situation och upplevelse är oerhört viktig för att skapa en tillitsfull relation som bygger på ömsesidig kontakt och förståelse för varandra. Vi behöver vara öppna för olika sätt att se på en händelse och verkligen försöka förstå barnets behov och känslor.

I mina tankar kring barns självkänsla och likvärdighet inspireras jag mycket av Petra Krantz-Lindgren och det hon skriver om i sin bok ”Med känsla för barns självkänsla”. Petra skriver även bloggen ”En annan du”, jag rekommenderar varmt både boken och bloggen om man vill fördjupa sig mer i ämnet.

I boken beskriver hon en modell som kallas okej-hagen (se bild nedan). Den består av fyra fält som beskriver fyra olika förhållningssätt vi kan ha i en relation. På den ena axeln har vi tankarna om oss själva ”Jag” och på den andra axel tankarna om den andra personen i relationen ”Du”.

I den första rutan tänker jag om mig själv att jag är okej och om barnet att hen är okej. Upplevelsen i relationen är ömsesidig respekt. Vi behöver inte alltid vara överens om allt men det finns en vilja att förstå varandra och nå lösningar där bådas behov och önskemål blir tillgodosedda. Det här kallas den sunda positionen.

I den andra rutan tänker jag att jag är okej men den andra personen är inte okej. Här skapas en känsla av överlägsenhet och jag tänker att problemen i relationen beror på den andra parten inte på mig.

I den tredje rutan tänker jag att jag inte är okej men du är okej. Upplevelsen blir att jag känner mig otillräcklig och att jag inte duger som jag är, att problem i relationen beror på mig.

I den fjärde rutan tänker jag om mig själv att jag inte är okej och om den andra att hen inte är okej. Här skapas känslor av vanmakt, hjälplöshet och stor frustration.

I relationer rör vi oss ofta mellan de olika positionerna. Även om vi helst skulle vilja hålla oss i den första rutan hela tiden så påverkas vi och reagerar olika i olika situationer mycket beroende på våra egna känslor och upplevelse i situationen men även av vilka normer som finns i det aktuella sammanhanget.

Vi måste också komma ihåg att barnen vi möter rör sig mellan rutorna i okej-hagen utifrån sin synvinkel. Om de ofta befinner sig i den första rutan blir det ganska enkelt att samarbeta och vi upplever en positiv känsla i relationen. Om barnet däremot oftast befinner sig i den fjärde rutan känner de sig hjälplösa och vanmäktiga vilket ofta leder till frustration som i många fall ger sig uttryck i problemskapande beteenden. I relationer med barn är det alltid vi vuxna som har ansvaret för att så ofta som möjligt befinna sig i den första rutan i okej-hagen.

Ett sätt att nå dit är att aktivt välja att lägga större fokus på det som fungera och barnet gör bra istället för, som det tyvärr lätt blir, att vi fastnar för det som fungerar sämre eller var dumt gjort.

Allt barn gör är uttryck för ett behov. Med ett likvärdigt förhållningssätt försöker jag sätt mig in i barnets situation och försöker förstå de bakomliggande orsakerna istället för att skuldbelägga ett beteende. Här är lyssnandet det viktigaste verktyget, att empatiskt lyssna för att förstå barnets känslor och upplevelser. Läs gärna mitt inlägg från förra veckan om att lyssna.

Likvärdighet handlar också om att ta barnet på lika stort allvar som andra vuxna. Det finns naturligt många skillnader mellan barn och vuxna. Vi är större rent fysiskt,  har större livserfarenhet och färdigheter som ger möjligheter att ta hand om oss själva och fatta beslut om vårt eget liv men vi har även fler förpliktelser och större ansvar.

Det finns också många likheter, barn och vuxna upplever känslor på samma sätt och har samma grundläggande behov. I ett likvärdigt förhållningssätt måste vi se och lägga större vikt vid likheterna. Att vi förstår att barnen upplever kritik och tillsägelser lika olustigt som vi själva skulle göra, att barn har samma behov av att känna sig förstådda och lyssnade på som vi har. Barnen behöver naturligtvis förstå att det är inte är okej att göra sådant som kan skada andra eller sig själv, men den viktiga skillnaden är att vara tydlig med att det är handlingen som inte är okej och att det inte handlar om barnets värde i sig själv. Jag kommer skriva mer om likvärdighet i konfliktlösning i ett eget inlägg längre fram.

En grundläggande utgångspunkt är att möta barnen med samma respekt som du själv vill bli mött av.

/Veronica

Det viktiga mötet, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Hur lyssnar vi på barnen när de berättar om sina upplevelser och det som är viktigt för dem?

Orden i rubriken är hämtade från ett samtal jag hade med en 8-åring för ett tag sedan. Han kände sig besviken efter ett möte med några vuxna och jag frågade om han inte berättat för de vuxna om hur han ville ha det. ”-Jo det gjorde jag men de lyssnade inte, alltså de hör vad jag säger men de tror inte på mig.”

Hans beskrivning sätter precis fingret på den viktiga skillnaden i att höra eller lyssna.

När vi hör vad barnen säger tar vi in orden men lägger större fokus på vår egen synvinkel och kanske att tillrättavisa barnet. Inte sällan avvisar vi det barnet säger eller bemöter det som oviktigt.

Lyssna kräver engagemang och intresse för det barnet vill berätta utan att kritisera eller ifrågasätta. Hjälpa barnet att sätta ord på det de känner eller uttrycker utan att lägga någon värdering i det. Visa nyfikenhet och vilja att ta reda på vad barnet innerst inne tänker och känner genom att ställa frågor som ger barnet utrymme att tänka efter och formulera sin egen upplevelse av situationen eller händelsen.

Det är först när vi försöker förstå vad barnen känner och behöver som de upplever att vi lyssnar.

Lyssna bortom orden, gissa vilken känsla barnet ger uttryck för och hjälpa hen att sätta ord på det hen känner. Det här stimulerar barnen att känna igen och benämna sina känslor och behov.

Vi måste släppa idén om att vi ska komma med rätta svar eller ge barnen färdiga lösningar.

Vi måste ta barnens uttryck på allvar!

När vi lyssnar och verkligen försöker förstå leder det ofta till att barnet vågar öppna upp sig och berätta mer än vi trott från början. Det ger bra förutsättningar för att skapa goda relationer som bygger på tillit och ömsesidig respekt.

Att lyssna på barnen innebär inte att de alltid kan få sin vilja igenom men att de får uppleva sig förstådda, respekterade och tagna på allvar.

Vårt sätt att lyssna är avgörande för hur barnen görs delaktiga och en förutsättning för att skapa en verksamhet som vilar på demokratisk grund.

Sedan händer det ganska ofta att vi upplever att barnen inte lyssnar när vi pratar med dem, inte sällan uttrycker vi att  ”de måste ju lära sig att lyssna”. Då måste vi komma ihåg att på samma sätt som vi lyssnar på dem kommer de att lyssna på oss. Det är först när de själva får uppleva hur det känns att bli lyssnad på som de kan utveckla ett eget lyssnande.

/Veronica