Möta känslor

Främja psykisk hälsa, Möta känslor, Självkänsla

För ett halvår sedan kom jag i kontakt med Charlotte Agergård Kareliusson som studerar psykologi vid Karlstads universitet. Hennes mål med studierna är att fortsätta som forskare inom området psykologi med inriktning mot främjande arbete för psykisk hälsa. Hon kommer lägga fokus på vilka insatser man kan göra i skolan. Jag har fått ta del av ett examensarbete Charlotte har gjort och kommer i det här inlägget att referera till det. Jag tänker att det som nämns i texten nedan är angeläget i mötet med barn oavsett ålder och att det här gäller lika mycket i förskolan som i skolan.

Idag finns väldigt lite forskning på vad som är de avgörande faktorerna för psykisk hälsa, desto mer studier är gjorda kring psykisk ohälsa och dess orsaker/påverkan. I de studier som gjorts globalt och framförallt på samhällsstrukturellnivå kan man dock se samband mellan en samhällsstruktur som präglas av en jämställd maktstruktur och god psykisk hälsa.

I vårt samhälle idag ser vi en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga men mörkertalet är troligtvis stort. Det Charlotte konstaterar är att vi behöver bli bättre på att identifiera tecken på psykisk ohälsa. Den nya skollagen som kom 2011, innebär ett förtydligande kring elevhälsan och det är ett viktigt första steg. Den innebär framförallt att varje skola måste ha en egen elevhälsa, det ska finnas tillgängligt för alla elever. Vidare behöver alla vuxna i skolan få mer kunskap kring psykisk ohälsa och hur man kan upptäcka den, sådan kunskap efterfrågas också av många lärare. Viktigt att påpeka är att läraren naturligtvis inte har som uppgift att behandla eller på annat sätt avhjälpa barns psykiska ohälsa utan det man måste lägga fokus på är att upptäcka och hjälpa barnen att söka hjälp samt att skapa ett främjande och förebyggande arbete som på sikt kan leda till en minskad psykisk ohälsa.

Skolan har en nyckelroll som hälsofrämjande arena. Idag ligger mycket fokus på bra kostvanor  och motion, rörelse. Det arbetet måste utvecklas så att det även innefatta vårt psykiska välmående. Här behövs omfattande utbildningsinsatser och en medvetenhet på alla nivåer, lärare, rektorer och kommunpolitiker.

Under skolåren utvecklar barnen sin autonomi, självstyre. Tre viktiga faktorer för utvecklingen av denna är känslan av kompetens, självbestämmande och social meningsfullhet. Skolan bör vara en stödjande, varm, empatisk arena men med tydliga regler och gränser. Det är också viktigt att skapa en jämlik maktfördelning, vuxna – barn, att ständigt befinna sig i en ojämlik maktsituation skapar psykisk ohälsa.

De faktorer man kan se som främjar psykisk hälsa är att barnet upplever att de kan hantera sina känslor och att tillvaron upplevs som hanterbar och meningsfull. Att de upplever ett högt KASAM (Känsla Av SAMmanhang, red. anm.), meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det leder till god självkänsla, vilket är en förutsättning för god psykisk hälsa. Skamkänslor är en faktor som däremot reducerar den viktiga självkänslan. Med mycket skamkänslor ger man sig själv en underlägsen roll i sociala kontakter, vilket leder till en ojämlik relation. Skam kan kopplas till det stigma som finns kring begreppet psykisk ohälsa, därför bör ett främjande och förebyggande arbete även syfta till att minska denna stigmatisering. Att skolan blir en så jämlik arena som möjligt är oerhört viktigt.

Skolan är en stor och viktig del av barns liv, att uppleva misslyckanden här är starkt förknippat med psykisk ohälsa och i förlängningen även självmord. Lärare och personal i skolan har en oerhört viktig roll för att främja psykisk hälsa!

Charlotte håller just nu på att skriva sin magisteruppsats som är planerad att publiceras i tidskrift under våren 2018. Jag ser mycket fram emot att följa hennes arbete och läsa hennes uppsats när den är färdig. Det är viktigt att mer studier görs på vad som kan främja psykisk hälsa så att vi tillsammans kan arbeta för ett större välmående för alla barn!

Vill du läsa mer om mina tankar kring bl.a. barns självkänsla och hur vi kan hjälpa barn att hantera sin känslor så finns några länkar till inlägg om det här: ”Den viktiga självkänslan” ”Möta barns känslor”

/Veronica

Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Allt vi människor gör är uttryck för ett behov. Vi äter för att vi är i behov av näring och energi, går till jobbet för att vi behöver tjäna pengar som i sin tur ger oss möjlighet att tillgodose våra behov av tak över huvudet och mat på bordet. Vi söker oss till andra människor för att vi behöver ett sammanhang eller närhet, läser en bok för att vi har behov av vila och avkoppling. På precis samma sätt är allt barnen gör en strategi för att tillgodose sina behov. Som små söker de vår kontakt, vill gärna sitta i knä eller vara nära, de gör oss uppmärksamma på när de är hungriga eller trötta. De här uttrycken har vi lätt för att känna igen och är lyhörda för att tillgodose. När barnen blir lite äldre blir även behoven av inflytande och självständighet större. De vill prova själv eller få bestämma  vad de ska ta på sig när vi är ute, vi benämner det ofta som att barnen är i trotsåldern. Barnen börjar också sätta egna gränser mot andra barn och oss vuxna. Med de yngre barnen handlar det ofta om att de knuffar kompisarna eller går åt ett annat håll när vi vill att de ska följa med. Vi ser ofta de här beteendena som problemskapande, att slåss eller knuffas är aldrig okej och ofta har vi vuxna ett stort behov av att få bestämma vad vi ska göra och åt vilket håll vi ska.

Om vi istället väljer att se barnets beteende som en strategi för att tillgodose ett behov är det lättare att förhålla sig på ett respektfullt sätt som ger möjlighet att hjälpa och stötta barnet i att utveckla strategier som tillgodoser behovet utan att det påverkar andra negativt. Om vi slutar benämna de här perioderna som ”trotsåldern” och istället nyfiket intresserar oss för vad det är för nya färdigheter barnet håller på att utveckla och vilka behov de försöker tillgodose med sitt agerande så skulle nog det här trotsiga beteendet upphöra ganska snabbt. När vi vill hjälpa barnet att skapa strategier för att sätta gränser är det viktigt att aldrig skuldbelägga beteendet. Istället behöver vi visa att vi försöker förstå barnets behov genom att ta reda på vad som hände och vad barnet kände i situationen. Med de allra minsta kanske man ofta får gissa sig fram, eftersom de har svårare att sätta ord på det de upplever. Oavsett vilket vi gör så får barnet känslan av att vi är intresserade av vad de känner och upplever och vi kan tillsammans hjälpa barnet att skapa nya strategier att tillgodose det aktuella behovet. Ett barn som förstår sina egna gränser, och att gränser är okej, har också lättare att respektera andras gränser och behov.

Om vi tänker att tillgodose barns behov innebär att de alltid ska få det de vill ha just då när de uttrycker det, har vi ett omöjligt uppdrag framför oss. Jag brukar ge som exempel när vi ska gå ut med hela barngruppen, ofta är det ett eller flera barn som inte vill följa med ut, de kanske är mitt uppe i en lek och vill fortsätta med den. Allra helst skulle jag naturligtvis vilja låta dem stanna kvar inne och fortsätta sin lek men i den här situationen finns det många olika behov att ta hänsyn till. Dels är det hela barngruppen som har ett behov av att vara ute en stund varje dag, vi märker att det ofta blir rörigt och jobbigt för dem om alla varit inne en hel dag. Varje enskilt barn har också behov av att få frisk luft en stund och att få röra sig fritt utomhus. Samtidigt har vi som pedagoger olika behov, en av oss behöver ofta ta ut sin rast på förmiddagen för att det ska fungera så bra som möjligt resten av dagen. När vi är ute med barngruppen behöver man också få känna sig trygg med att det finns andra vuxna ute på gården om något skulle hända. Därför är det i den här situationen svårt att tillgodose barnets behov av att fortsätta sin lek inomhus. Det som är viktigt då är att börja med att ta reda på vad det är barnet gör och vill fortsätta med och bekräfta att man ser och förstår barnets behov. Sedan behöver man förankra hos barnet varför vi behöver gå ut och varför hen inte kan vara kvar inne själv. Ofta kan barnet fortsätta att protestera, kanske kan man då tillsammans med barnet fundera över ett passande tillfälle att fortsätta med det man vill göra. Man kan även skriva ner på en lapp så att man kommer ihåg och att även andra pedagoger kan se att det finns en påbörjad aktivitet som barnet vill fortsätta med.

Att få sitt behov tillgodosett handlar inte om att alltid få precis det man vill just där och då, utan om att alltid få bli sedd och bekräftad i sitt behov, mött av en varm kärleksfull blick och två öron som lyssnar. Att få uttrycka sin önskan och bli tagen på allvar. För att skapa en jämlik balans bör vi i varje situation på något sätt kunna tillgodose allas behov, barnet, de vuxnas och barngruppens. I olika situationer är det dock så att någon part kan behöva stå tillbaka lite, likt exemplet ovan. Ibland kanske barngruppens behov får stå tillbaka för ett enskilt barns behov, ibland får vår plan stå tillbaka när vi ser att det pågår en lek som barnen vill fortsätta med.

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

”Det där var väl inte så farligt, inte behöver du bli sur för det”
”Du får inte bli så arg, det är inte okej”
”Upp igen det är väl inget att gråta för?”

Visst har väl uttryck i den här stilen hoppat ur min mun några gånger som i ett försök att liksom mildra känslan eller hejda ett större känsloutbrott. Om man funderar ett varv till så inser man att det knappast är så det fungerar. För vad händer om vi hela tiden trycker undan känslorna och lägger locket på? Tillslut går det inte att hålla känslorna inne, och med mycket uppdämda känslor kan även den minsta irritation leda till ett stort raseriutbrott.

Alla känslor måste få vara okej och ges plats, även de negativa.

Det är viktigt att känna alla känslor men vi behöver inte agera på dem, du vet när man blir så där arg eller upprörd så att man bara vill smälla igen dörren eller kasta något, när man blir ledsen och bara vill bädda ner sig under täcket och inte kliva upp förrän nästa dag. Tyvärr hjälper det inte särskilt mycket, ofta känns det inte bättre för det. Istället behöver vi acceptera känslan och låta den finnas där, sätta ord på den och försöka förstå vad som orsakar den. Vi vuxna kan ju förstå att kasta saker eller smälla igen dörren inte leder någon vart men barnen har ju inte förvärvat den kunskapen än. Vår uppgift som vuxna är att ge barnen verktygen för att hantera känslorna på ett mer konstruktivt sätt och det utan att skuldbelägga känslor eller ageranden.

Markus 2 år är ensam i ett rum på förskolan när jag kommer in. Jag ser att han är arg, han kastar klossar mot en vägg, i det här fallet mjuka klossar så de låter inte och gör ingen skada. Jag går lugnt in i rummet och sätter mig på en låg stol en liten bit ifrån honom så jag är i samma nivå.
-Jag gissar att du är arg för något Markus, vad är du arg för?
Han svarar inte utan kastar en kloss till.
-Det är okej att vara arg, men jag vill inte att du kastar saker. Något kan gå sönder eller en kompis kan få den på sig och det gör ont.
Han kastar en kloss till, men den här gången med betydligt mindre kraft och med ett annat ansiktsuttryck. Jag upprepar igen:
-Det är okej att vara arg men jag vill inte att du kastar saker.
Då släpper han den sista klossen och jag ser hur all anspänning släpper, han tar några stapplande steg mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag håller honom och stryker lätt över armen. Han sitter där en stund och bara är, jag säger inget utan låter honom bara vara. En kort stund senare reser han sig upp och jag förstår på hans ansiktsuttryck att han inte är lika arg längre. Vi går ut till hallen för att klä på oss och gå ut, han är på gott humör och påklädningen går lätt.

Den här situationen tog oss bara några minuter att reda ut, hade jag istället valt att direkt stoppa hans kastande av klossar och sagt till honom att inte vara så arg hade det säkert tagit betydligt längre tid. Jag hade nog kunnat få honom att ”sluta vara arg”, men frågan är om jag hade hjälpt honom att hantera sin känsla? Vad skulle kunna ha hänt senare, ute på gården när en kompis tar cykeln han nyligen cyklade på? Troligtvis hade han blivit väldigt arg och känslorna som han tryckt undan i den tidigare situationen hade bubblat upp på nytt.

I det här fallet gjorde inte klossarna någon skada, hade det varit hårda klossar eller annat som kunnat gjort skada hade jag nog först gått fram och lugnt tagit undan sakerna samtidigt som jag började prata med honom. Det viktiga i en sådan här situation är att inte själv gå upp i affekt eller ”gå igång” på barnets känslor. Istället hålla sig lugn och försöka ta reda på vad som är orsaken till att barnet blev arg utan att skuldbelägga handlingen. Helt enkelt vara nyfiken, visa empati och försöka förstå  barnets reaktion. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad det är som orsakar känslan och då är det viktigaste att bara bekräfta att känslan är okej, även visa medkänsla genom att tala om att man själv blir arg ibland och känner samma frustration.

Små barn kan inte alltid själva sätta ord på sina känslor, de behöver vår hjälp att förstå sig själva, medan lite äldre barn ofta kan berätta varför de blev arga eller ledsna. När de berättar är det återigen viktigt att vi undviker att skuldbelägga känslan eller handlingen, att vi försöker hålla oss i den ”sunda positionen” i Okej-hagen, se förra veckans inlägg.

Alla känslor måste få lika stort utrymme. Om vi inte upplever och känner de negativa känslorna kan vi inte heller uppleva och känna de positiva känslorna fullt ut. Att ha strategier för att hantera och acceptera sina känslor är en viktig del för vårt välmående.

/Veronica