Normkritik

Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Normkritik, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Det har varit tomt på inlägg under hösten, anledningen är att jag under det här läsåret har andra arbetsuppgifter i min tjänst och även arbetat heltid så tiden till att skriva har inte varit så stor. Arbetsuppgifterna innebär att jag ansvarar för utvecklingsarbetet  vid ett förskoleområde i vår kommun, ett väldigt roligt och inspirerande arbete!

Under den här terminen har ett uttryck, en mening funnits med mig i allt jag gjort. Den har funnits med som en röd tråd när jag reflekterat kring böcker jag läst, samtalat med kollegor, lyssnat till föreläsare, handlett i arbetslag eller haft reflektionsgrupper med pedagoger. Jag har insett att för mig beskriver den här meningen kärnan i vårt uppdrag som förskollärare, fritidspedagoger och lärare.

I augusti lyssnade jag på en föreläsning med Petri Partanen och det var han som sa den här meningen som jag fastnade för direkt:

Vi måste bidra till varje barns positiva berättelse om sig själv.

En oerhört kraftfull mening i sin innebörd och ett stort ansvar hos oss som vuxna. Tyvärr ger vi ofta bränsle till det motsatta. Ifrågasättande, att rätta barnen, ge tillrättavisningar när de gör fel istället för att lyfta det de gör bra och rätt. Många barn fastnar snabbt i en negativ spiral och vi upplever att de inte kan uppföra sig och ytterligare tillrättavisningar spär på en negativ självbild. Väldigt ofta bidrar vi istället till barnens negativa berättelse om sig själva.

Ett begrepp som jag också stött på i många olika sammanhang under hösten är salutogent perspektiv, det här begreppet är nyckeln till att kunna efterleva uppdraget att bidra till varje barns positiva berättelse om sig själva. Salutogent perspektiv eller synsätt innebär att man lägger fokus på hälsosamma resurser och förmågor istället för att uppmärksamma det som inte fungerar. Hur vi pratar med och tilltalar barnen, men även hur vi pratar om barnen i olika situationer signalerar om vi har ett salutogent synsätt eller inte.

Varje barn vi möter bär på en diamant, en inre glöd och drivkraft som vi måste stötta och hjälpa hen att plocka fram. Det är inte alltid så enkelt att se den och ibland måste vi kämpa med våra egna föreställningar och normer om hur saker och ting ska vara för att kunna se barnets drivkrafter men det gör också vårt arbete och möjligheter till möten med barnen än mer betydelsefullt!

/Veronica

Lyssna, Normkritik, Tillitsfulla relationer

En viktig parameter i att må bra i sig själv är att man upplever trygghet och tillit i de relationer man har närmast. Där man får utrymme att påverka och vara delaktig, att få känna att man duger precis som man är. Relationer där man blir lyssnad på och tagen på allvar samt får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i hur relationsbyggandet ser ut när vi möter barn, vi kan aldrig lägga ansvar på barnen. De håller på att lära sig hur relationer fungerar och vi blir förebilder, hur vi agerar i förhållande till barnen ger förutsättningar för hur de bygger relationer med andra.

Det här kan låta som ett oerhört betungande uppdrag, och många gånger önskar vi nog att vi kunde avsäga oss uppdraget att vara den vuxna i relationen. Då är det istället oerhört viktigt att väcka sin nyfikenhet! Att förhålla sig nyfiken till de barn vi möter, vad som intresserar dem eller bekymrar dem. Att se på sig själv som en medforskare, vi försöker hitta vägar tillsammans där ingen av oss behöver ha facit eller veta vad som är rätt eller fel.

Här måste vi släppa taget om normer som begränsar oss och öka vår acceptans och öppenhet  för olika sätt att tänka och agera. Öka vår hörstyrka, fokusera på att lyssna och försöka förstå istället för att komma med pekpinnar och rätta svar. Begreppet ”hörstyrka” har jag hämtat från boken ”Lyssnandets pedagogik” av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. Begreppet myntades av en femåring när han beskrev varför han lärt sig så mycket, det berodde på att han hade god hörstyrka. Bara genom att lyssna mycket på vad andra pratar om kan man öka sin hörstyrka. I boken resonerar Ann Åberg vidare kring hur vi vuxna kan öka vår hörstyrka och reflektera över hur vi lyssnar på barnen och att det är en förutsättning för att kunna skapa ett demokratiskt förhållningssätt.

I det här inlägget skulle jag återigen vilja tipsa om att lyssna på Skånska skolpodden, här finns flera många intressanta avsnitt som handlar om skolutveckling. Jag har flera gånger lyssnat på det här avsnittet med Gaby Wallström och hon säger så mycket klokt om hur vi vuxna bör förhålla oss i mötet och relationen till barnen. Hon arbetar utifrån en modell som kallas lösningsfokuserat arbetssätt, denna modell har hon hämtat från familjeterapin där hon tidigare arbetat som socionom. Det handlar om att hitta lösningar på problem istället för att lägga energi på vad som är problemet och varför. Att hitta lösningar som fungerar för alla inblandade. Hon påpekar bl.a. att ”Det blir mycket roligare att jobba om vi letar efter det som fungerar”. Att ställa frågan ”Vad behöver du, hur ser det ut när du känner dig nöjd?” och verkligen lyssna på svaret och ta svaret man får på allvar.

Att känna att ens behov blir tillgodosedda handlar till största delen om att uppleva sig lyssnad på och tagen på allvar. När vi sedan väljer att lägga fokus på att hitta lösningar som utgår från hur barnet vill ha det, vad som känns bäst för hen, ökar chanserna enormt för att hitta hållbara lösningar för varje individ även i de mer utmanande situationerna. Det är också här vi bygger tilliten och skapar relationer som ger stor effekt på barns välmående!

/Veronica

Delaktighet, Lyssna, Normkritik

Normkritik eller normkreativitet, som jag hellre vill kalla det, är inte särskilt enkelt. Vi har alla en mängd normer med oss som medvetet eller omedvetet styr våra sätt att vara och agera. Ofta sitter de djupt rotade och är något vi fått med oss från vår uppväxt. Att arbeta normkreativt kräver ett öppet sinne och ett tillåtande klimat i arbetslaget. Komma ihåg att det handlar om det vi gör och hur vi agerar inte som kritik mot mig själv som person.

På min arbetsplats läser vi just nu boken ”Normkreativitet i förskolan” och det är därifrån jag fått idén att använda just uttrycket normkreativitet. Jag tycker att det ger begreppet en mer positiv klang och innebörd. För mig handlar det här om att lägga till, inte ta bort, att ifrågasätta men inte döma. Vi måste fundera på vilka normer vi har och varför, men att det inte ska handla så mycket om rätt och fel utan att förstå att olika sätt att agera ger olika resultat. De normer vi har ger de barnen utrymme att få vara den de är? Eller ställer vi krav på att de ska rätta in sig i mallen och följa de riktlinjer vi vuxna satt upp. I boken ger man förslag om att ifrågasätta sina normer genom att vända på perspektiviet. Ifrågasätta det som vi idag ser som självklart. Varför har vi som norm att hålla en samling där vi förväntar oss att alla ska sitta stilla och vara tysta? Undervisa i en situation där barnen förväntas sitta tysta och lyssna när jag som lärare förmedlar kunskapen de behöver ta till sig? Eller finns det andra sätt att inhämta kunskaper eller ta till sig det vi vill förmedla i en samling som samtidigt tillgodoser barnens behov av att få röra sig och vara delaktig? I en del grupper och klasser kan den här första situationen fungera utmärkt. Men om det för det mesta uppstår en situation där jag stor del av tiden måste tillrättavisa barnen och upprätta hålla reglerna om att sitta stilla och vara tysta då måste jag fundera över varför jag har den norm jag har kring den här situationen. Och också förstå att för att uppnå ett annat resultat så är det situationen och reglerna som behöver förändras eller justeras inte barnen.

Normkreativitet handlar om att vidga normen för vad som är ett accepterat sätt att vara eller agera. Att se vilka effekter vår norm ger och att målet är att ta bort de negativa effekterna. Ta ett kliv bakåt, släppa prestigen och kontrollen för att se vad som händer. För att kunna skapa något nytt och göra barnen delaktiga så måste vi ge dem plats och utrymme att få uttrycka sina åsikter och önskemål på sitt sätt.

Vilka normer har vi för vilka beteenden och uttryckssätt som är accepterade?

På vilka sätt behöver vid vidga normen för att barnen ska kunna känna och uppleva att de duger som de är?

Jag lyssnade igår på Skånska skolpodden och ett avsnitt med en av mina stora inspirationskällor Micke Gunnarsson, det är från honom jag lånat orden i rubriken. Han sa just det här kloka att vi måste bli vår egen rumpnisse och ofta ställa oss frågan: ”Voffö gör di på detta vise?” Lyssna på det här avsnittet! Här finns många intressanta tankar om att möta barn och skapa relationer. Micke brinner för mötet med barn och unga och inspirerar många genom sin blogg och sina föreläsningar.

/Veronica