Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Barn lär sig ingenting av att misslyckas.

I en forskningsrapport  från 2008 beskriver Anna von Duijvenvoorde och hennes kollegor vid universitetet i Leiden, Holland, sin undersökning av i vilka situationer lärande uppstår. De ville ta reda på om vi lär oss av att misslyckas eller av att lyckas. Undersökningen gick ut på att personer i olika åldrar fick lösa en uppgift och fick efteråt svaret ”Nu blev det rätt” eller ”Nu blev det fel”. De använde sig av en magnetkamera och kunde under försöken mäta hjärnaktiviteten hos personerna som deltog i studien. När de sammanställde resultatet kunde de se att hos personer över 15 år ökade hjärnaktiviteten när de fick svaret ”Nu blev det fel” och för personer under 11 år ökade hjärnaktiviteten när svaret var ”Nu blev det rätt”. I gruppen mellan 11-15 år var variationen av resultatet stor vilket tyder på att det är i den åldern utvecklingen går över från att lära sig av att lyckas till att lära sig av sina misslyckanden. Det man konstaterade i studien var att vi lär oss när det sker en avvikelse från det invanda mönstret. Barn misslyckas mer än de lyckas, därför sker ingen utveckling eller inlärning genom misslyckanden, när barnen blir äldre lyckas de mer än de misslyckas, det avvikande blir då att misslyckas.

När jag först läste om det här resultatet, så kände jag mig lite konfunderad. Som jag skrev om i förra veckans inlägg om det kompetenta barnet så måste barnen få prova och misslyckas och lära sig av sina misstag. Till exempel när de lär sig att dricka ur glas behöver de få erfarenheten av att det blir blött på tröjan för att förstå att de ska hälla lite långsammare nästa gång. Jag fick vrida och vända på de här formuleringarna ett tag innan jag insåg att misslyckande inte ligger i själva agerandet eller handlingen utan i hur vi värderar det. Att det faktiskt ligger hos oss vuxna, i våra reaktioner och värderingar om barnen lyckas eller misslyckas.

När barnet tränar på att hälla upp mjölk själv är det mer regel än undantag att det rinner utanför. En första spontan reaktion som vuxen är ofta ”Åh nej nu rann det utanför, det var inte bra”, kanske följt av en suck och kroppsspråk som signalerar att du klarar nog inte det här än. Det här ger ganska tydliga signaler till barnet om att det var ett misslyckande. De är vana vid att det blir fel eller att de misslyckas så hjärnan registrerar ingen inlärning. Om vi istället väljer att fokusera på det positiva ”Titta, ser du att det hamnade mjölk i glaset”, ofta hamnar ju en del mjölk i glaset även om mycket rinner utanför i början. ”Det hamnade mjölk bredvid, men vi torkar upp det, det är ingen fara”, vi ger barnen känslan att det är okej att spilla utanför, det är en del av lärandet och vägen till att lyckas. Vi kan också coacha barnet i att försöka igen ”om du häller lite långsammare kan det gå lättare”, ”vill du att jag hjälper dig att styra mjölkpaketet?” o.s.v. Vi tar rollen som handledare och vägledare istället för att vara den som bedömer och talar om om man klarar det eller inte. Vi vägleder barnen genom lärandet och utforskar tillsammans, peppar och ser till att barnet får uppleva känslan av att lyckas, det registreras av hjärnan som något som går utanför det invanda mönstret och inlärning sker.

Första gången jag läste om Anna von Duijvenvoordes forskning var genom Bo Hejlskov Elvén och Tina Wimans bok ”Barn som bråkar”, de lyfter det här i ett perspektiv av hur vi kan få bukt med ett problemskapande beteende. Om vi vill att ett  barns problemskapande beteende ska minska måste vi alltså ge barnet förutsättningar att lyckas i den situationen för att en utveckling ska ske.

Att välja att se och bekräfta det positiva handlar alltså inte bara om att skapa en mer positiv känsla hos en själv eller som en förutsättning för barnet att bygga sund självkänsla utan framförallt om att det är en förutsättning för barnets lärande och utveckling.

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Kompetenta barn, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Barn är kompetenta, att få känna sig kompetent är viktigt för att bygga en sund självkänsla och ett inre välmående! Att vara kompetent handlar dock inte om att göra saker perfekt eller rätt hela tiden utan om att våga prova och våga misslyckas men ändå våga prova igen. Här har vi som vuxna en central och viktig roll, hur vi möter barnen i sitt utforskande är avgörande för om de vågar och får utrymme att vara kompetenta.

För fem år sedan var jag med och startade upp tre nya förskoleavdelningar, vår vision redan från början var att möjliggöra för barnen att vara kompetenta. Vi valde att ha åldersindelade avdelningar, yngre barn, mellanålder och äldre barn på de tre olika avdelningarna vilket framförallt bidragit till att vi kan erbjuda material och miljöer som är anpassade efter barnens intressen och behov och att material finns tillgängligt för barnen att själva plocka fram. Vi har även buffé vid alla måltider där barnen själva går och hämtar mat. På avdelningen för de yngsta barnen, där jag arbetar, har vi från början gjort ett val att inte använda haklapp och pipmugg. Det här får vi ofta reaktioner på, hur ska barnen kunna äta utan haklapp, det kommer ju bli jättekladdigt, och med vanligt glas det kommer ju rinna bredvid direkt? Ja, det blir kladdigt och blött i början, men inget som inte går att åtgärda med hushållspapper och att byta till rena kläder. Det vi däremot ser tydligt är glädjen och utvecklingen hos barnet när de blir betrodda att använda vanligt glas precis som de äldre barnen och hur mycket det underlättar för dem att äta själv när inte haklappen är i vägen.

För att lära sig och för att utveckla kunskaper måste barnen få möjlighet att prova och de måste få skaffa sig erfarenheter innan de kan förstå sambanden. Det är omöjligt att lära sig att luta sig över tallriken när man äter om haklappen är i vägen och barnet måste få erfarenheten av att bli blöt på tröjan innan hen kan förstå att man behöver luta glaset lite mindre och hälla lite långsammare när man dricker. Varför vänta tills barnet är 2,5 år om de kan lära sig redan vid 1-1,5 års ålder?

Vi anpassar naturligtvis detta efter barnets behov och egen vilja. En del barn tycker att det är jättejobbigt när det blir kladdigt och blött och vill helst ha haklapp, då är det helt okej. Vi använder ibland pipmugg till att börja med och erbjuder utifrån barnets mognad och intresse att prova glas som komplement, ofta tar det bara en eller ett par veckor innan de går över till att bara använda glaset. De får också tidigt träna på att hälla upp mjölk/vatten själv och lägga upp mat på tallriken.

Våra förväntningar på vad barnet klarar styr resultatet. Om vi förväntar oss att två-åringen inte klarar av att hälla upp mjölken själv kommer vi vara där och hjälpa till och genom vårt kroppsspråk signalera att hen egentligen inte klarar det själv. Barn känner tydligt av våra signaler och kommer få känslan av att de inte kommer klara det och i värsta fall inte våga försöka. Om vi istället tydligt visar att vi tror på barnets förmåga att klara själv, att vi har ett avslappnat kroppsspråk men visar att vi finns i bakgrunden och är till hands om det känns för svårt eller inte blev som de tänkt.

Som jag nämnde tidigare har vi buffé vid alla måltider, en av anledningarna till det är att barnen ska få känna sig kompetenta. Vi har låga bord och stolar vilket gör det enkelt för barnen att själva gå och hämta mat. En annan anledning till att vi valt buffé är att bygga in rörelse i matsituationen. Barn har ett stort rörelsebehov och genom att de naturligt får röra sig när de ska hämta mat upplever vi att det blir ett större lugn vid maten. Farhågan som många har när man pratar om att barnen sitter vid låga bord är att det blir rörigt just för att barnen bara kan springa iväg, men genom att vi är tillåtande till att de rör på sig och att det finns med som en naturlig del i situationen har barnen inget behov av att ”bara springa iväg”. På avdelningen för de yngre barnen har vi i perioder haft servering vid borden men vi upplever att det blir lugnast och störst matro när vi återgått till buffé.

Det jag har nämnt här är ju bara ett fåtal exempel på situationer där barnen kan känna sig kompetenta, men kärnan i det hela är att vi vuxna måste ta ett litet kliv tillbaka och ge barnen utrymme att göra själva och få ta initiativ. Ser vi barnens intentioner i det de gör eller är på väg mot? Eller är vi snabba med att hejda dem för det kanske kan hända något eller de gör något de inte får? Här måste vi fundera och reflektera över vilka normer och ramar vi har i vår verksamhet som främjar eller förhindrar att barnen får vara kompetenta.

Barn upplever sig kompetenta när de får vara delaktiga, när vi tar dem på allvar, när vi lyssnar på deras behov och önskemål. Vår roll blir att vägleda och stötta, att vara medforskare och erbjuda en tillåtande miljö!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Delaktighet är en viktig faktor i att känna sig värdefull och att ens åsikt räknas med och tas på allvar. Vi diskuterar ofta delaktighet och inflytande i olika sammanhang och jag upplever att vi ganska ofta fastnar i att delaktighet handlar om att barnen ska få större möjligheter att välja i olika situationer eller att de ska få bestämma vad vi ska göra på samlingen. Ofta blir barnen delaktiga inom ramar som vi vuxna i förväg satt upp. Visst är barnen delaktiga på det här sättet men är det här vi tänker med delaktighet? På vilket sätt kan barnens åsikter och verkliga önskemål komma fram här?

Hur kan vi skapa delaktighet på ett djupare plan? För mig handlar det i första hand om nyfikenhet. Att vi visar vårt intresse och vår nyfikenhet på vad barnen gör och det som intresserar dem. Förra veckan läste jag ett facebook-inlägg som Gustav Sundh gjort på sin FB-sida ”Skolgårdsläraren Gustav Sundh”. Gustav arbetar som fritidspedagog på en skola i Stockholm och delar med sig av sina tankar om arbetet med att utveckla skolgårdspedagogiken. Den här texten var det som gav mig inspirationen att skriva det här inlägget för det beskriver på ett fantastisk sätt de tankar jag har om delaktighet. Jag har fått medgivande att citera texten här:

”BARNEN MED MOBILER

En nagel i ögat när jag är på skolgården har länge varit de stillasittande mellanstadieeleverna och deras mobilspelande. Är det där verkligen nyttigt? Sitta så där passiva, introverta.

En dag gav jag mig fasen på att förstå. Jag lunkade fram till den klungan som höll på och spelade med telefonerna. Frågade vilket spel de körde, laddade hem den appen. Därefter spelade jag helt oförstående kring hur man skulle göra.

Direkt var fyra elever där, förklarade på min nivå, ville verkligen att jag skulle förstå.

Ganska fort gjorde jag den första stora upptäckten. De kommunicerar både med varandra och andra spelare, byter varor och tjänster, ger varandra tips och pepp. Både i spelet och mellan barnen som spelar sker ett enormt kommunikativt samspel och en konstruktiv dialog.

”Man måste ge mycket för då får man tillbaka i klanen, alla ser att man är schysst och delar med sig. Skriv alltid och tacka också glöm inte det!”

Jahopp, det pågår även ett digitalt värdegrundsarbete i spelet. Föregå med trevligt bemötande och du får samma tillbaka.

Den som gav mig absolut mest hjälp är en elev som kom till Sverige för knappt ett år sedan. Att som pedagog få höra honom förklara på ett för honom ganska nytt språk, växla mellan engelska, svenska och sitt modersmål, lyssna in mina frågor och ge målande instruktioner.

”NEJ, NEJ, NEJ, TÄNK SÅHÄR…”

Han var min handledare i flera dagar. Det var en stor upplevelse. Tror även att han genom detta  jobbade mot ett antal mål i lgr11’s kursplan för svenska och engelska.

”EY HUR GÅÅR DET PÅ CLAASH?”

Ropar de nu ofta.

”Fick en epic” kanske jag svarar.

Vi talar nu samma språk, vi delar samma upplevelse. Vi rör oss i samma värld. Användningsområdet för mig, ingången till de spelande eleverna är unik. Sättet de ser på mig har förändrats. Skulle jag behöva samtala med dem någon gång i framtiden är jag för alltid en godkänd vuxen.

Barn lär sig där man minst anar det. Väljer vi att förakta det eller bejaka det?

Som pedagog bör man tänka såhär: 

Bakom det du mest fruktar och är osäker på väntar en spännande upptäckt.

Sluta aldrig vara nyfiken på elevernas värld.

Vi behöver också erbjuda så pass inbjudande alternativ på skolgården så barnen faktiskt blir så sugna på att delta.

Släppa mobilen för en stund.

Lite det pysslar jag med.”

Vi måste alltid börja med att intressera oss för det barnen gör och försöka förstå innan vi dömmer ut eller talar om hur dåligt det är. Just mobiltelefon och dataspel är sådant som vi vuxna ofta ser ner på som något dåligt, men om vi verkligen visar intresse och engagemang för att försöka förstå så kommer en helt ny värld att öppna sig. Det finns så mycket fantastiskt inuti skärmar och plattor, och en stor möjlighet till socialt nätverk.  Den måste vi vuxna ta på större allvar. Naturligtvis skapar skärmarna en del stillasittande som i förlängning inte är så bra men vill vi skapa förändring kring det är det återigen viktigt att intressera sig för det som upptar barnens uppmärksamhet, hur kan vi integrera det som händer på skärmen i aktiviteter som uppmuntrar till rörelse? Och i det arbetet verkligen ta med barnen/eleverna för att utforma aktiviteten.

Att låta barnens röst vara den som hörs mest, de får komma med sina förslag på lösningar, förklara hur de känner. Beskriva och dela med sig av intressen, sin kunskap och sina erfarenheter så som i texten ovan, det är verklig delaktighet för mig. Exemplet jag själv ger i mitt inlägg om att tillgodose barns behov är också ett sätt att vara delaktig. Även om barnet inte får göra det hen vill just i den stunden så får barnet känna sig delaktig genom att beskriva vad hen önskar och uppleva sig tagen på allvar när vi försöker hitta en lösning för att kunna göra det vid annat tillfälle.

Vårt sätt att lyssna är det som gör barnen delaktiga, att låta barnens idéer och lösningar komma före våra egna.

Delaktighet är en oerhört viktig del i att skapa tillitsfulla relationer. Vi måste alltid börja med oss själva, hur kan vi bli mer delaktiga i barnens värld. Att verkligen lyssna och ta till sig det barnen vill dela med sig av till oss. Det är alltid vi vuxna som har ansvaret att bygga relationen, vi kan aldrig lägga över det på barnen.

Vi måste ta klivet in i deras värld innan vi kan förvänta oss att de ska kliva in och vara delaktiga i vår!

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Möta känslor, Självkänsla

För ett halvår sedan kom jag i kontakt med Charlotte Agergård Kareliusson som studerar psykologi vid Karlstads universitet. Hennes mål med studierna är att fortsätta som forskare inom området psykologi med inriktning mot främjande arbete för psykisk hälsa. Hon kommer lägga fokus på vilka insatser man kan göra i skolan. Jag har fått ta del av ett examensarbete Charlotte har gjort och kommer i det här inlägget att referera till det. Jag tänker att det som nämns i texten nedan är angeläget i mötet med barn oavsett ålder och att det här gäller lika mycket i förskolan som i skolan.

Idag finns väldigt lite forskning på vad som är de avgörande faktorerna för psykisk hälsa, desto mer studier är gjorda kring psykisk ohälsa och dess orsaker/påverkan. I de studier som gjorts globalt och framförallt på samhällsstrukturellnivå kan man dock se samband mellan en samhällsstruktur som präglas av en jämställd maktstruktur och god psykisk hälsa.

I vårt samhälle idag ser vi en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga men mörkertalet är troligtvis stort. Det Charlotte konstaterar är att vi behöver bli bättre på att identifiera tecken på psykisk ohälsa. Den nya skollagen som kom 2011, innebär ett förtydligande kring elevhälsan och det är ett viktigt första steg. Den innebär framförallt att varje skola måste ha en egen elevhälsa, det ska finnas tillgängligt för alla elever. Vidare behöver alla vuxna i skolan få mer kunskap kring psykisk ohälsa och hur man kan upptäcka den, sådan kunskap efterfrågas också av många lärare. Viktigt att påpeka är att läraren naturligtvis inte har som uppgift att behandla eller på annat sätt avhjälpa barns psykiska ohälsa utan det man måste lägga fokus på är att upptäcka och hjälpa barnen att söka hjälp samt att skapa ett främjande och förebyggande arbete som på sikt kan leda till en minskad psykisk ohälsa.

Skolan har en nyckelroll som hälsofrämjande arena. Idag ligger mycket fokus på bra kostvanor  och motion, rörelse. Det arbetet måste utvecklas så att det även innefatta vårt psykiska välmående. Här behövs omfattande utbildningsinsatser och en medvetenhet på alla nivåer, lärare, rektorer och kommunpolitiker.

Under skolåren utvecklar barnen sin autonomi, självstyre. Tre viktiga faktorer för utvecklingen av denna är känslan av kompetens, självbestämmande och social meningsfullhet. Skolan bör vara en stödjande, varm, empatisk arena men med tydliga regler och gränser. Det är också viktigt att skapa en jämlik maktfördelning, vuxna – barn, att ständigt befinna sig i en ojämlik maktsituation skapar psykisk ohälsa.

De faktorer man kan se som främjar psykisk hälsa är att barnet upplever att de kan hantera sina känslor och att tillvaron upplevs som hanterbar och meningsfull. Att de upplever ett högt KASAM (Känsla Av SAMmanhang, red. anm.), meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det leder till god självkänsla, vilket är en förutsättning för god psykisk hälsa. Skamkänslor är en faktor som däremot reducerar den viktiga självkänslan. Med mycket skamkänslor ger man sig själv en underlägsen roll i sociala kontakter, vilket leder till en ojämlik relation. Skam kan kopplas till det stigma som finns kring begreppet psykisk ohälsa, därför bör ett främjande och förebyggande arbete även syfta till att minska denna stigmatisering. Att skolan blir en så jämlik arena som möjligt är oerhört viktigt.

Skolan är en stor och viktig del av barns liv, att uppleva misslyckanden här är starkt förknippat med psykisk ohälsa och i förlängningen även självmord. Lärare och personal i skolan har en oerhört viktig roll för att främja psykisk hälsa!

Charlotte håller just nu på att skriva sin magisteruppsats som är planerad att publiceras i tidskrift under våren 2018. Jag ser mycket fram emot att följa hennes arbete och läsa hennes uppsats när den är färdig. Det är viktigt att mer studier görs på vad som kan främja psykisk hälsa så att vi tillsammans kan arbeta för ett större välmående för alla barn!

Vill du läsa mer om mina tankar kring bl.a. barns självkänsla och hur vi kan hjälpa barn att hantera sin känslor så finns några länkar till inlägg om det här: ”Den viktiga självkänslan” ”Möta barns känslor”

/Veronica

Uncategorized

Jag hade planerat ett annat inlägg för den här veckan men fredagens händelse, terrorattentatet i Stockholm, har lagt en dämpad stämning över den gångna helgen och jag har haft svårt att hitta orden. De första känslorna som kom när jag fick höra om händelsen var rädsla, oro och ilska och även en tomhet och hjälplöshet. Vart är världen på väg?

Det som vi sedan fick bevittna, för min del på avstånd, genom sociala medier, TV och tidningar var den enorma omtanke och kärlek som spred sig i Stockholm. Människor som öppnade upp sina hem för att ge en trygg plats åt främlingar, andra som åkte långa sträckor för att hjälpa strandsatta att ta sig hem när tågen blev inställda. Senast läste jag om ett gäng som ställde upp en grill på gatan och bjöd poliser på korv mitt i natten.

Alla de här berättelserna ger oss hopp, och det budskap som i alla fall fyllt mina sociala medier de senaste dagarna är att kärleken övervinner hatet! Vi måste visa kärlek och omtanke till människorna runt omkring oss. Låt oss tillsammans se till att omtanke, medkänsla och kärlek får fortsätta att spridas på samma sätt som det gjort de senaste dagarna, varje dag!

Världsfreden börjar med oss, i mötet med de vi har närmast och framförallt i mötet med barnen!

Vi som arbetar i förskola och skola har fantastiska möjligheter att göra det varje dag. Möta barnen med omtanke, nyfikenhet och kärlek. Att barnen får känna att de är viktiga och betydelsefulla, att de duger precis som de är.

I det här är det viktigt att reflektera över vilka normer vi har i vår verksamhet. Hamnar barnen utanför eller innanför, känner de att de är duger precis som de är eller gör våra normer att de måste ändra på sig för att passa in?

Vi måste välja att ibland bortse från problemskapande beteenden eller dåliga skolresultat och istället lägga större fokus på att verkligen SE barnet, människan som finns bakom.

En av orsakerna till att människor söker sig till extrema grupperingar, oavsett form, är att man söker ett sammanhang där man känner sig sedd och bekräftad. Om vi erbjuder det redan i skolan och andra sammanhang, att vi som vuxna ser och bekräftar barnen så som de är, så skulle de här grupperingarna och utanförskapet minska markant.

Vi måste vända hatet till kärlek och det måste vi göra tillsammans, framförallt tillsammans med de som är vår framtid på den här jorden, BARNEN.

”Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that.”    -Matin Luther King Jr

/Veronica

Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Allt vi människor gör är uttryck för ett behov. Vi äter för att vi är i behov av näring och energi, går till jobbet för att vi behöver tjäna pengar som i sin tur ger oss möjlighet att tillgodose våra behov av tak över huvudet och mat på bordet. Vi söker oss till andra människor för att vi behöver ett sammanhang eller närhet, läser en bok för att vi har behov av vila och avkoppling. På precis samma sätt är allt barnen gör en strategi för att tillgodose sina behov. Som små söker de vår kontakt, vill gärna sitta i knä eller vara nära, de gör oss uppmärksamma på när de är hungriga eller trötta. De här uttrycken har vi lätt för att känna igen och är lyhörda för att tillgodose. När barnen blir lite äldre blir även behoven av inflytande och självständighet större. De vill prova själv eller få bestämma  vad de ska ta på sig när vi är ute, vi benämner det ofta som att barnen är i trotsåldern. Barnen börjar också sätta egna gränser mot andra barn och oss vuxna. Med de yngre barnen handlar det ofta om att de knuffar kompisarna eller går åt ett annat håll när vi vill att de ska följa med. Vi ser ofta de här beteendena som problemskapande, att slåss eller knuffas är aldrig okej och ofta har vi vuxna ett stort behov av att få bestämma vad vi ska göra och åt vilket håll vi ska.

Om vi istället väljer att se barnets beteende som en strategi för att tillgodose ett behov är det lättare att förhålla sig på ett respektfullt sätt som ger möjlighet att hjälpa och stötta barnet i att utveckla strategier som tillgodoser behovet utan att det påverkar andra negativt. Om vi slutar benämna de här perioderna som ”trotsåldern” och istället nyfiket intresserar oss för vad det är för nya färdigheter barnet håller på att utveckla och vilka behov de försöker tillgodose med sitt agerande så skulle nog det här trotsiga beteendet upphöra ganska snabbt. När vi vill hjälpa barnet att skapa strategier för att sätta gränser är det viktigt att aldrig skuldbelägga beteendet. Istället behöver vi visa att vi försöker förstå barnets behov genom att ta reda på vad som hände och vad barnet kände i situationen. Med de allra minsta kanske man ofta får gissa sig fram, eftersom de har svårare att sätta ord på det de upplever. Oavsett vilket vi gör så får barnet känslan av att vi är intresserade av vad de känner och upplever och vi kan tillsammans hjälpa barnet att skapa nya strategier att tillgodose det aktuella behovet. Ett barn som förstår sina egna gränser, och att gränser är okej, har också lättare att respektera andras gränser och behov.

Om vi tänker att tillgodose barns behov innebär att de alltid ska få det de vill ha just då när de uttrycker det, har vi ett omöjligt uppdrag framför oss. Jag brukar ge som exempel när vi ska gå ut med hela barngruppen, ofta är det ett eller flera barn som inte vill följa med ut, de kanske är mitt uppe i en lek och vill fortsätta med den. Allra helst skulle jag naturligtvis vilja låta dem stanna kvar inne och fortsätta sin lek men i den här situationen finns det många olika behov att ta hänsyn till. Dels är det hela barngruppen som har ett behov av att vara ute en stund varje dag, vi märker att det ofta blir rörigt och jobbigt för dem om alla varit inne en hel dag. Varje enskilt barn har också behov av att få frisk luft en stund och att få röra sig fritt utomhus. Samtidigt har vi som pedagoger olika behov, en av oss behöver ofta ta ut sin rast på förmiddagen för att det ska fungera så bra som möjligt resten av dagen. När vi är ute med barngruppen behöver man också få känna sig trygg med att det finns andra vuxna ute på gården om något skulle hända. Därför är det i den här situationen svårt att tillgodose barnets behov av att fortsätta sin lek inomhus. Det som är viktigt då är att börja med att ta reda på vad det är barnet gör och vill fortsätta med och bekräfta att man ser och förstår barnets behov. Sedan behöver man förankra hos barnet varför vi behöver gå ut och varför hen inte kan vara kvar inne själv. Ofta kan barnet fortsätta att protestera, kanske kan man då tillsammans med barnet fundera över ett passande tillfälle att fortsätta med det man vill göra. Man kan även skriva ner på en lapp så att man kommer ihåg och att även andra pedagoger kan se att det finns en påbörjad aktivitet som barnet vill fortsätta med.

Att få sitt behov tillgodosett handlar inte om att alltid få precis det man vill just där och då, utan om att alltid få bli sedd och bekräftad i sitt behov, mött av en varm kärleksfull blick och två öron som lyssnar. Att få uttrycka sin önskan och bli tagen på allvar. För att skapa en jämlik balans bör vi i varje situation på något sätt kunna tillgodose allas behov, barnet, de vuxnas och barngruppens. I olika situationer är det dock så att någon part kan behöva stå tillbaka lite, likt exemplet ovan. Ibland kanske barngruppens behov får stå tillbaka för ett enskilt barns behov, ibland får vår plan stå tillbaka när vi ser att det pågår en lek som barnen vill fortsätta med.

/Veronica

Det viktiga mötet, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

För att skapa möten krävs att vi är två parter som möts på någorlunda jämlik nivå, där ingen är överordnad eller underordnad den andre. Vi pratar ofta om att vi behöver reflektera över vårt bemötande, hur vi bemöter barnen. Bemötande handlar dock om det motsatta, där den ena parten är i en maktposition. När man t.ex. går till en läkare vill man få ett vänligt bemötande, läkaren har kunskap om mitt sjukdomstillstånd och står därför över mig i makt. Jag vill känna mig trygg i situationen men vi bygger ingen djup relation mellan varandra. På samma sätt förhåller det sig när vi ska betala det vi handlat i mataffären eller går till frisören.

Vårt uppdrag som lärare/förskollärare bygger på helt andra grunder där relationen har en viktig roll. Vi möter barnen större delen av dagen, för att nå fram dit vi vill och för att kunna uppnå det som är vårt uppdrag är relationen med eleverna/barnen oerhört viktig.

En viktig ingång i relationen är det mjuka anslaget, att använda ett vänligt tonfall kan vara avgörande för att kunna nå fram och skapa dialog, medan ett kritiserande tonfall kan stänga dörren helt till att skapa tillit. Vi måste släppa våra föreställningar om att saker och ting måste vara på ett visst sätt eller göras på precis det sätt vi tänker oss. Vi behöver ha en öppenhet för olika idéer och tänkande och våga prova nytt, vara nyfiken. När barnen gjort sådant som vi tycker är fel eller dumt är det extra viktigt att ha en mjuk ingång i samtalet om vi vill nå fram och skapa en förändring. Om vi är arga eller har en kritiserande ton hör barnet bara det arga uttrycket och har svårt att koncentrera sig på vad vi säger och framförallt skapar det skamkänslor som definitivt stänger dörren för dialog och möte.

Vi behöver visa nyfikenhet och intresse för det barnet gör eller uttrycker, även i de fall det gjort något vi upplever som fel, försöka förstå orsaken till agerandet, att se barnet och finnas nära. Se oss som jämlikar, medforskare, medskapare där vi undersöker vår omvärld tillsammans. Jag kommer med mina erfarenheter och barnet kommer med sina. Tillsammans kan vi skapa något nytt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i relationen, vi kan aldrig lägga ansvaret på barnet, det är de inte mogna för. Lars H Gustafsson beskriver det i sin bok ”Relationsrevolutionen”, som att barnet och den vuxne befinner sig vid varsin pol och för att ett möte ska kunna ske behöver den vuxne lämna sin trygga pol och möta barnet vid dennes pol. Den vuxne måste då släppa sitt kontrollbehov och vara öppen för nya intryck och synvinklar och ta barnet på allvar. Efter mötet måste den vuxne ta sig tillbaka till sin pol och där reflektera över mötet med barnet, endera med sig själv eller tillsammans med kollegorna. I vår roll som förskollärare/lärare är det viktigt att hålla balansen mellan att vara personlig men inte privat. Vi kan vara personliga genom att dela våra upplevelser och känslor som skapar medkänsla och engagemang men att inte involvera barnen i våra privata bekymmer och tillkortakommanden.

Vi måste alltid komma ihåg att vårt sätt att möta barnen speglar av sig i hur barnen möter varandra. För att barnen ska må bra i sig själva och med varandra är tillitsfulla relationer oerhört viktigt, tilliten växer när vi möts!

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

”Det där var väl inte så farligt, inte behöver du bli sur för det”
”Du får inte bli så arg, det är inte okej”
”Upp igen det är väl inget att gråta för?”

Visst har väl uttryck i den här stilen hoppat ur min mun några gånger som i ett försök att liksom mildra känslan eller hejda ett större känsloutbrott. Om man funderar ett varv till så inser man att det knappast är så det fungerar. För vad händer om vi hela tiden trycker undan känslorna och lägger locket på? Tillslut går det inte att hålla känslorna inne, och med mycket uppdämda känslor kan även den minsta irritation leda till ett stort raseriutbrott.

Alla känslor måste få vara okej och ges plats, även de negativa.

Det är viktigt att känna alla känslor men vi behöver inte agera på dem, du vet när man blir så där arg eller upprörd så att man bara vill smälla igen dörren eller kasta något, när man blir ledsen och bara vill bädda ner sig under täcket och inte kliva upp förrän nästa dag. Tyvärr hjälper det inte särskilt mycket, ofta känns det inte bättre för det. Istället behöver vi acceptera känslan och låta den finnas där, sätta ord på den och försöka förstå vad som orsakar den. Vi vuxna kan ju förstå att kasta saker eller smälla igen dörren inte leder någon vart men barnen har ju inte förvärvat den kunskapen än. Vår uppgift som vuxna är att ge barnen verktygen för att hantera känslorna på ett mer konstruktivt sätt och det utan att skuldbelägga känslor eller ageranden.

Markus 2 år är ensam i ett rum på förskolan när jag kommer in. Jag ser att han är arg, han kastar klossar mot en vägg, i det här fallet mjuka klossar så de låter inte och gör ingen skada. Jag går lugnt in i rummet och sätter mig på en låg stol en liten bit ifrån honom så jag är i samma nivå.
-Jag gissar att du är arg för något Markus, vad är du arg för?
Han svarar inte utan kastar en kloss till.
-Det är okej att vara arg, men jag vill inte att du kastar saker. Något kan gå sönder eller en kompis kan få den på sig och det gör ont.
Han kastar en kloss till, men den här gången med betydligt mindre kraft och med ett annat ansiktsuttryck. Jag upprepar igen:
-Det är okej att vara arg men jag vill inte att du kastar saker.
Då släpper han den sista klossen och jag ser hur all anspänning släpper, han tar några stapplande steg mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag håller honom och stryker lätt över armen. Han sitter där en stund och bara är, jag säger inget utan låter honom bara vara. En kort stund senare reser han sig upp och jag förstår på hans ansiktsuttryck att han inte är lika arg längre. Vi går ut till hallen för att klä på oss och gå ut, han är på gott humör och påklädningen går lätt.

Den här situationen tog oss bara några minuter att reda ut, hade jag istället valt att direkt stoppa hans kastande av klossar och sagt till honom att inte vara så arg hade det säkert tagit betydligt längre tid. Jag hade nog kunnat få honom att ”sluta vara arg”, men frågan är om jag hade hjälpt honom att hantera sin känsla? Vad skulle kunna ha hänt senare, ute på gården när en kompis tar cykeln han nyligen cyklade på? Troligtvis hade han blivit väldigt arg och känslorna som han tryckt undan i den tidigare situationen hade bubblat upp på nytt.

I det här fallet gjorde inte klossarna någon skada, hade det varit hårda klossar eller annat som kunnat gjort skada hade jag nog först gått fram och lugnt tagit undan sakerna samtidigt som jag började prata med honom. Det viktiga i en sådan här situation är att inte själv gå upp i affekt eller ”gå igång” på barnets känslor. Istället hålla sig lugn och försöka ta reda på vad som är orsaken till att barnet blev arg utan att skuldbelägga handlingen. Helt enkelt vara nyfiken, visa empati och försöka förstå  barnets reaktion. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad det är som orsakar känslan och då är det viktigaste att bara bekräfta att känslan är okej, även visa medkänsla genom att tala om att man själv blir arg ibland och känner samma frustration.

Små barn kan inte alltid själva sätta ord på sina känslor, de behöver vår hjälp att förstå sig själva, medan lite äldre barn ofta kan berätta varför de blev arga eller ledsna. När de berättar är det återigen viktigt att vi undviker att skuldbelägga känslan eller handlingen, att vi försöker hålla oss i den ”sunda positionen” i Okej-hagen, se förra veckans inlägg.

Alla känslor måste få lika stort utrymme. Om vi inte upplever och känner de negativa känslorna kan vi inte heller uppleva och känna de positiva känslorna fullt ut. Att ha strategier för att hantera och acceptera sina känslor är en viktig del för vårt välmående.

/Veronica

Det viktiga mötet, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Alla människors lika värde är kärnan i vår värdegrund och något vi ofta pratar om när vi lyfter frågor om utsatta grupper eller i anti-mobbningsarbetet med barnen/eleverna. Men hur ger det sig uttryck i relationerna med de barn vi har närmast? I det dagliga mötet?
Ett likvärdigt förhållningssätt innebär att alla parter i en relation är lika mycket värda i alla situationer. Att i allt vi gör signalera att barnet är okej precis som hen är oavsett vad hen gör eller gjort.

Likvärdigt förhållningssätt handlar dock inte bara om vad vi säger eller gör utan även våra tankar om barnet och situationen påverkar hur vi agerar. En genuin vilja att sätta sig in i och förstå barnets situation och upplevelse är oerhört viktig för att skapa en tillitsfull relation som bygger på ömsesidig kontakt och förståelse för varandra. Vi behöver vara öppna för olika sätt att se på en händelse och verkligen försöka förstå barnets behov och känslor.

I mina tankar kring barns självkänsla och likvärdighet inspireras jag mycket av Petra Krantz-Lindgren och det hon skriver om i sin bok ”Med känsla för barns självkänsla”. Petra skriver även bloggen ”En annan du”, jag rekommenderar varmt både boken och bloggen om man vill fördjupa sig mer i ämnet.

I boken beskriver hon en modell som kallas okej-hagen (se bild nedan). Den består av fyra fält som beskriver fyra olika förhållningssätt vi kan ha i en relation. På den ena axeln har vi tankarna om oss själva ”Jag” och på den andra axel tankarna om den andra personen i relationen ”Du”.

I den första rutan tänker jag om mig själv att jag är okej och om barnet att hen är okej. Upplevelsen i relationen är ömsesidig respekt. Vi behöver inte alltid vara överens om allt men det finns en vilja att förstå varandra och nå lösningar där bådas behov och önskemål blir tillgodosedda. Det här kallas den sunda positionen.

I den andra rutan tänker jag att jag är okej men den andra personen är inte okej. Här skapas en känsla av överlägsenhet och jag tänker att problemen i relationen beror på den andra parten inte på mig.

I den tredje rutan tänker jag att jag inte är okej men du är okej. Upplevelsen blir att jag känner mig otillräcklig och att jag inte duger som jag är, att problem i relationen beror på mig.

I den fjärde rutan tänker jag om mig själv att jag inte är okej och om den andra att hen inte är okej. Här skapas känslor av vanmakt, hjälplöshet och stor frustration.

I relationer rör vi oss ofta mellan de olika positionerna. Även om vi helst skulle vilja hålla oss i den första rutan hela tiden så påverkas vi och reagerar olika i olika situationer mycket beroende på våra egna känslor och upplevelse i situationen men även av vilka normer som finns i det aktuella sammanhanget.

Vi måste också komma ihåg att barnen vi möter rör sig mellan rutorna i okej-hagen utifrån sin synvinkel. Om de ofta befinner sig i den första rutan blir det ganska enkelt att samarbeta och vi upplever en positiv känsla i relationen. Om barnet däremot oftast befinner sig i den fjärde rutan känner de sig hjälplösa och vanmäktiga vilket ofta leder till frustration som i många fall ger sig uttryck i problemskapande beteenden. I relationer med barn är det alltid vi vuxna som har ansvaret för att så ofta som möjligt befinna sig i den första rutan i okej-hagen.

Ett sätt att nå dit är att aktivt välja att lägga större fokus på det som fungera och barnet gör bra istället för, som det tyvärr lätt blir, att vi fastnar för det som fungerar sämre eller var dumt gjort.

Allt barn gör är uttryck för ett behov. Med ett likvärdigt förhållningssätt försöker jag sätt mig in i barnets situation och försöker förstå de bakomliggande orsakerna istället för att skuldbelägga ett beteende. Här är lyssnandet det viktigaste verktyget, att empatiskt lyssna för att förstå barnets känslor och upplevelser. Läs gärna mitt inlägg från förra veckan om att lyssna.

Likvärdighet handlar också om att ta barnet på lika stort allvar som andra vuxna. Det finns naturligt många skillnader mellan barn och vuxna. Vi är större rent fysiskt,  har större livserfarenhet och färdigheter som ger möjligheter att ta hand om oss själva och fatta beslut om vårt eget liv men vi har även fler förpliktelser och större ansvar.

Det finns också många likheter, barn och vuxna upplever känslor på samma sätt och har samma grundläggande behov. I ett likvärdigt förhållningssätt måste vi se och lägga större vikt vid likheterna. Att vi förstår att barnen upplever kritik och tillsägelser lika olustigt som vi själva skulle göra, att barn har samma behov av att känna sig förstådda och lyssnade på som vi har. Barnen behöver naturligtvis förstå att det är inte är okej att göra sådant som kan skada andra eller sig själv, men den viktiga skillnaden är att vara tydlig med att det är handlingen som inte är okej och att det inte handlar om barnets värde i sig själv. Jag kommer skriva mer om likvärdighet i konfliktlösning i ett eget inlägg längre fram.

En grundläggande utgångspunkt är att möta barnen med samma respekt som du själv vill bli mött av.

/Veronica

Det viktiga mötet, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Hur lyssnar vi på barnen när de berättar om sina upplevelser och det som är viktigt för dem?

Orden i rubriken är hämtade från ett samtal jag hade med en 8-åring för ett tag sedan. Han kände sig besviken efter ett möte med några vuxna och jag frågade om han inte berättat för de vuxna om hur han ville ha det. ”-Jo det gjorde jag men de lyssnade inte, alltså de hör vad jag säger men de tror inte på mig.”

Hans beskrivning sätter precis fingret på den viktiga skillnaden i att höra eller lyssna.

När vi hör vad barnen säger tar vi in orden men lägger större fokus på vår egen synvinkel och kanske att tillrättavisa barnet. Inte sällan avvisar vi det barnet säger eller bemöter det som oviktigt.

Lyssna kräver engagemang och intresse för det barnet vill berätta utan att kritisera eller ifrågasätta. Hjälpa barnet att sätta ord på det de känner eller uttrycker utan att lägga någon värdering i det. Visa nyfikenhet och vilja att ta reda på vad barnet innerst inne tänker och känner genom att ställa frågor som ger barnet utrymme att tänka efter och formulera sin egen upplevelse av situationen eller händelsen.

Det är först när vi försöker förstå vad barnen känner och behöver som de upplever att vi lyssnar.

Lyssna bortom orden, gissa vilken känsla barnet ger uttryck för och hjälpa hen att sätta ord på det hen känner. Det här stimulerar barnen att känna igen och benämna sina känslor och behov.

Vi måste släppa idén om att vi ska komma med rätta svar eller ge barnen färdiga lösningar.

Vi måste ta barnens uttryck på allvar!

När vi lyssnar och verkligen försöker förstå leder det ofta till att barnet vågar öppna upp sig och berätta mer än vi trott från början. Det ger bra förutsättningar för att skapa goda relationer som bygger på tillit och ömsesidig respekt.

Att lyssna på barnen innebär inte att de alltid kan få sin vilja igenom men att de får uppleva sig förstådda, respekterade och tagna på allvar.

Vårt sätt att lyssna är avgörande för hur barnen görs delaktiga och en förutsättning för att skapa en verksamhet som vilar på demokratisk grund.

Sedan händer det ganska ofta att vi upplever att barnen inte lyssnar när vi pratar med dem, inte sällan uttrycker vi att  ”de måste ju lära sig att lyssna”. Då måste vi komma ihåg att på samma sätt som vi lyssnar på dem kommer de att lyssna på oss. Det är först när de själva får uppleva hur det känns att bli lyssnad på som de kan utveckla ett eget lyssnande.

/Veronica