Det viktiga mötet, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

För att skapa möten krävs att vi är två parter som möts på någorlunda jämlik nivå, där ingen är överordnad eller underordnad den andre. Vi pratar ofta om att vi behöver reflektera över vårt bemötande, hur vi bemöter barnen. Bemötande handlar dock om det motsatta, där den ena parten är i en maktposition. När man t.ex. går till en läkare vill man få ett vänligt bemötande, läkaren har kunskap om mitt sjukdomstillstånd och står därför över mig i makt. Jag vill känna mig trygg i situationen men vi bygger ingen djup relation mellan varandra. På samma sätt förhåller det sig när vi ska betala det vi handlat i mataffären eller går till frisören.

Vårt uppdrag som lärare/förskollärare bygger på helt andra grunder där relationen har en viktig roll. Vi möter barnen större delen av dagen, för att nå fram dit vi vill och för att kunna uppnå det som är vårt uppdrag är relationen med eleverna/barnen oerhört viktig.

En viktig ingång i relationen är det mjuka anslaget, att använda ett vänligt tonfall kan vara avgörande för att kunna nå fram och skapa dialog, medan ett kritiserande tonfall kan stänga dörren helt till att skapa tillit. Vi måste släppa våra föreställningar om att saker och ting måste vara på ett visst sätt eller göras på precis det sätt vi tänker oss. Vi behöver ha en öppenhet för olika idéer och tänkande och våga prova nytt, vara nyfiken. När barnen gjort sådant som vi tycker är fel eller dumt är det extra viktigt att ha en mjuk ingång i samtalet om vi vill nå fram och skapa en förändring. Om vi är arga eller har en kritiserande ton hör barnet bara det arga uttrycket och har svårt att koncentrera sig på vad vi säger och framförallt skapar det skamkänslor som definitivt stänger dörren för dialog och möte.

Vi behöver visa nyfikenhet och intresse för det barnet gör eller uttrycker, även i de fall det gjort något vi upplever som fel, försöka förstå orsaken till agerandet, att se barnet och finnas nära. Se oss som jämlikar, medforskare, medskapare där vi undersöker vår omvärld tillsammans. Jag kommer med mina erfarenheter och barnet kommer med sina. Tillsammans kan vi skapa något nytt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i relationen, vi kan aldrig lägga ansvaret på barnet, det är de inte mogna för. Lars H Gustafsson beskriver det i sin bok ”Relationsrevolutionen”, som att barnet och den vuxne befinner sig vid varsin pol och för att ett möte ska kunna ske behöver den vuxne lämna sin trygga pol och möta barnet vid dennes pol. Den vuxne måste då släppa sitt kontrollbehov och vara öppen för nya intryck och synvinklar och ta barnet på allvar. Efter mötet måste den vuxne ta sig tillbaka till sin pol och där reflektera över mötet med barnet, endera med sig själv eller tillsammans med kollegorna. I vår roll som förskollärare/lärare är det viktigt att hålla balansen mellan att vara personlig men inte privat. Vi kan vara personliga genom att dela våra upplevelser och känslor som skapar medkänsla och engagemang men att inte involvera barnen i våra privata bekymmer och tillkortakommanden.

Vi måste alltid komma ihåg att vårt sätt att möta barnen speglar av sig i hur barnen möter varandra. För att barnen ska må bra i sig själva och med varandra är tillitsfulla relationer oerhört viktigt, tilliten växer när vi möts!

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

”Det där var väl inte så farligt, inte behöver du bli sur för det”
”Du får inte bli så arg, det är inte okej”
”Upp igen det är väl inget att gråta för?”

Visst har väl uttryck i den här stilen hoppat ur min mun några gånger som i ett försök att liksom mildra känslan eller hejda ett större känsloutbrott. Om man funderar ett varv till så inser man att det knappast är så det fungerar. För vad händer om vi hela tiden trycker undan känslorna och lägger locket på? Tillslut går det inte att hålla känslorna inne, och med mycket uppdämda känslor kan även den minsta irritation leda till ett stort raseriutbrott.

Alla känslor måste få vara okej och ges plats, även de negativa.

Det är viktigt att känna alla känslor men vi behöver inte agera på dem, du vet när man blir så där arg eller upprörd så att man bara vill smälla igen dörren eller kasta något, när man blir ledsen och bara vill bädda ner sig under täcket och inte kliva upp förrän nästa dag. Tyvärr hjälper det inte särskilt mycket, ofta känns det inte bättre för det. Istället behöver vi acceptera känslan och låta den finnas där, sätta ord på den och försöka förstå vad som orsakar den. Vi vuxna kan ju förstå att kasta saker eller smälla igen dörren inte leder någon vart men barnen har ju inte förvärvat den kunskapen än. Vår uppgift som vuxna är att ge barnen verktygen för att hantera känslorna på ett mer konstruktivt sätt och det utan att skuldbelägga känslor eller ageranden.

Markus 2 år är ensam i ett rum på förskolan när jag kommer in. Jag ser att han är arg, han kastar klossar mot en vägg, i det här fallet mjuka klossar så de låter inte och gör ingen skada. Jag går lugnt in i rummet och sätter mig på en låg stol en liten bit ifrån honom så jag är i samma nivå.
-Jag gissar att du är arg för något Markus, vad är du arg för?
Han svarar inte utan kastar en kloss till.
-Det är okej att vara arg, men jag vill inte att du kastar saker. Något kan gå sönder eller en kompis kan få den på sig och det gör ont.
Han kastar en kloss till, men den här gången med betydligt mindre kraft och med ett annat ansiktsuttryck. Jag upprepar igen:
-Det är okej att vara arg men jag vill inte att du kastar saker.
Då släpper han den sista klossen och jag ser hur all anspänning släpper, han tar några stapplande steg mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag håller honom och stryker lätt över armen. Han sitter där en stund och bara är, jag säger inget utan låter honom bara vara. En kort stund senare reser han sig upp och jag förstår på hans ansiktsuttryck att han inte är lika arg längre. Vi går ut till hallen för att klä på oss och gå ut, han är på gott humör och påklädningen går lätt.

Den här situationen tog oss bara några minuter att reda ut, hade jag istället valt att direkt stoppa hans kastande av klossar och sagt till honom att inte vara så arg hade det säkert tagit betydligt längre tid. Jag hade nog kunnat få honom att ”sluta vara arg”, men frågan är om jag hade hjälpt honom att hantera sin känsla? Vad skulle kunna ha hänt senare, ute på gården när en kompis tar cykeln han nyligen cyklade på? Troligtvis hade han blivit väldigt arg och känslorna som han tryckt undan i den tidigare situationen hade bubblat upp på nytt.

I det här fallet gjorde inte klossarna någon skada, hade det varit hårda klossar eller annat som kunnat gjort skada hade jag nog först gått fram och lugnt tagit undan sakerna samtidigt som jag började prata med honom. Det viktiga i en sådan här situation är att inte själv gå upp i affekt eller ”gå igång” på barnets känslor. Istället hålla sig lugn och försöka ta reda på vad som är orsaken till att barnet blev arg utan att skuldbelägga handlingen. Helt enkelt vara nyfiken, visa empati och försöka förstå  barnets reaktion. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad det är som orsakar känslan och då är det viktigaste att bara bekräfta att känslan är okej, även visa medkänsla genom att tala om att man själv blir arg ibland och känner samma frustration.

Små barn kan inte alltid själva sätta ord på sina känslor, de behöver vår hjälp att förstå sig själva, medan lite äldre barn ofta kan berätta varför de blev arga eller ledsna. När de berättar är det återigen viktigt att vi undviker att skuldbelägga känslan eller handlingen, att vi försöker hålla oss i den ”sunda positionen” i Okej-hagen, se förra veckans inlägg.

Alla känslor måste få lika stort utrymme. Om vi inte upplever och känner de negativa känslorna kan vi inte heller uppleva och känna de positiva känslorna fullt ut. Att ha strategier för att hantera och acceptera sina känslor är en viktig del för vårt välmående.

/Veronica

Det viktiga mötet, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Alla människors lika värde är kärnan i vår värdegrund och något vi ofta pratar om när vi lyfter frågor om utsatta grupper eller i anti-mobbningsarbetet med barnen/eleverna. Men hur ger det sig uttryck i relationerna med de barn vi har närmast? I det dagliga mötet?
Ett likvärdigt förhållningssätt innebär att alla parter i en relation är lika mycket värda i alla situationer. Att i allt vi gör signalera att barnet är okej precis som hen är oavsett vad hen gör eller gjort.

Likvärdigt förhållningssätt handlar dock inte bara om vad vi säger eller gör utan även våra tankar om barnet och situationen påverkar hur vi agerar. En genuin vilja att sätta sig in i och förstå barnets situation och upplevelse är oerhört viktig för att skapa en tillitsfull relation som bygger på ömsesidig kontakt och förståelse för varandra. Vi behöver vara öppna för olika sätt att se på en händelse och verkligen försöka förstå barnets behov och känslor.

I mina tankar kring barns självkänsla och likvärdighet inspireras jag mycket av Petra Krantz-Lindgren och det hon skriver om i sin bok ”Med känsla för barns självkänsla”. Petra skriver även bloggen ”En annan du”, jag rekommenderar varmt både boken och bloggen om man vill fördjupa sig mer i ämnet.

I boken beskriver hon en modell som kallas okej-hagen (se bild nedan). Den består av fyra fält som beskriver fyra olika förhållningssätt vi kan ha i en relation. På den ena axeln har vi tankarna om oss själva ”Jag” och på den andra axel tankarna om den andra personen i relationen ”Du”.

I den första rutan tänker jag om mig själv att jag är okej och om barnet att hen är okej. Upplevelsen i relationen är ömsesidig respekt. Vi behöver inte alltid vara överens om allt men det finns en vilja att förstå varandra och nå lösningar där bådas behov och önskemål blir tillgodosedda. Det här kallas den sunda positionen.

I den andra rutan tänker jag att jag är okej men den andra personen är inte okej. Här skapas en känsla av överlägsenhet och jag tänker att problemen i relationen beror på den andra parten inte på mig.

I den tredje rutan tänker jag att jag inte är okej men du är okej. Upplevelsen blir att jag känner mig otillräcklig och att jag inte duger som jag är, att problem i relationen beror på mig.

I den fjärde rutan tänker jag om mig själv att jag inte är okej och om den andra att hen inte är okej. Här skapas känslor av vanmakt, hjälplöshet och stor frustration.

I relationer rör vi oss ofta mellan de olika positionerna. Även om vi helst skulle vilja hålla oss i den första rutan hela tiden så påverkas vi och reagerar olika i olika situationer mycket beroende på våra egna känslor och upplevelse i situationen men även av vilka normer som finns i det aktuella sammanhanget.

Vi måste också komma ihåg att barnen vi möter rör sig mellan rutorna i okej-hagen utifrån sin synvinkel. Om de ofta befinner sig i den första rutan blir det ganska enkelt att samarbeta och vi upplever en positiv känsla i relationen. Om barnet däremot oftast befinner sig i den fjärde rutan känner de sig hjälplösa och vanmäktiga vilket ofta leder till frustration som i många fall ger sig uttryck i problemskapande beteenden. I relationer med barn är det alltid vi vuxna som har ansvaret för att så ofta som möjligt befinna sig i den första rutan i okej-hagen.

Ett sätt att nå dit är att aktivt välja att lägga större fokus på det som fungera och barnet gör bra istället för, som det tyvärr lätt blir, att vi fastnar för det som fungerar sämre eller var dumt gjort.

Allt barn gör är uttryck för ett behov. Med ett likvärdigt förhållningssätt försöker jag sätt mig in i barnets situation och försöker förstå de bakomliggande orsakerna istället för att skuldbelägga ett beteende. Här är lyssnandet det viktigaste verktyget, att empatiskt lyssna för att förstå barnets känslor och upplevelser. Läs gärna mitt inlägg från förra veckan om att lyssna.

Likvärdighet handlar också om att ta barnet på lika stort allvar som andra vuxna. Det finns naturligt många skillnader mellan barn och vuxna. Vi är större rent fysiskt,  har större livserfarenhet och färdigheter som ger möjligheter att ta hand om oss själva och fatta beslut om vårt eget liv men vi har även fler förpliktelser och större ansvar.

Det finns också många likheter, barn och vuxna upplever känslor på samma sätt och har samma grundläggande behov. I ett likvärdigt förhållningssätt måste vi se och lägga större vikt vid likheterna. Att vi förstår att barnen upplever kritik och tillsägelser lika olustigt som vi själva skulle göra, att barn har samma behov av att känna sig förstådda och lyssnade på som vi har. Barnen behöver naturligtvis förstå att det är inte är okej att göra sådant som kan skada andra eller sig själv, men den viktiga skillnaden är att vara tydlig med att det är handlingen som inte är okej och att det inte handlar om barnets värde i sig själv. Jag kommer skriva mer om likvärdighet i konfliktlösning i ett eget inlägg längre fram.

En grundläggande utgångspunkt är att möta barnen med samma respekt som du själv vill bli mött av.

/Veronica

Det viktiga mötet, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Hur lyssnar vi på barnen när de berättar om sina upplevelser och det som är viktigt för dem?

Orden i rubriken är hämtade från ett samtal jag hade med en 8-åring för ett tag sedan. Han kände sig besviken efter ett möte med några vuxna och jag frågade om han inte berättat för de vuxna om hur han ville ha det. ”-Jo det gjorde jag men de lyssnade inte, alltså de hör vad jag säger men de tror inte på mig.”

Hans beskrivning sätter precis fingret på den viktiga skillnaden i att höra eller lyssna.

När vi hör vad barnen säger tar vi in orden men lägger större fokus på vår egen synvinkel och kanske att tillrättavisa barnet. Inte sällan avvisar vi det barnet säger eller bemöter det som oviktigt.

Lyssna kräver engagemang och intresse för det barnet vill berätta utan att kritisera eller ifrågasätta. Hjälpa barnet att sätta ord på det de känner eller uttrycker utan att lägga någon värdering i det. Visa nyfikenhet och vilja att ta reda på vad barnet innerst inne tänker och känner genom att ställa frågor som ger barnet utrymme att tänka efter och formulera sin egen upplevelse av situationen eller händelsen.

Det är först när vi försöker förstå vad barnen känner och behöver som de upplever att vi lyssnar.

Lyssna bortom orden, gissa vilken känsla barnet ger uttryck för och hjälpa hen att sätta ord på det hen känner. Det här stimulerar barnen att känna igen och benämna sina känslor och behov.

Vi måste släppa idén om att vi ska komma med rätta svar eller ge barnen färdiga lösningar.

Vi måste ta barnens uttryck på allvar!

När vi lyssnar och verkligen försöker förstå leder det ofta till att barnet vågar öppna upp sig och berätta mer än vi trott från början. Det ger bra förutsättningar för att skapa goda relationer som bygger på tillit och ömsesidig respekt.

Att lyssna på barnen innebär inte att de alltid kan få sin vilja igenom men att de får uppleva sig förstådda, respekterade och tagna på allvar.

Vårt sätt att lyssna är avgörande för hur barnen görs delaktiga och en förutsättning för att skapa en verksamhet som vilar på demokratisk grund.

Sedan händer det ganska ofta att vi upplever att barnen inte lyssnar när vi pratar med dem, inte sällan uttrycker vi att  ”de måste ju lära sig att lyssna”. Då måste vi komma ihåg att på samma sätt som vi lyssnar på dem kommer de att lyssna på oss. Det är först när de själva får uppleva hur det känns att bli lyssnad på som de kan utveckla ett eget lyssnande.

/Veronica

Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Vad är egentligen självkänsla och varför är den så viktig?

Självkänsla handlar om att uppleva att mina tankar och känslor är viktiga, att känna att jag duger precis som jag är oavsett vad jag presterar eller gör. Jag behöver inte ändra på mig själv för att duga inför andra.

Självkänsla är inget vi bara kan ge barnen, den måste komma inifrån men grundas i samspelet med de personer som står barnet närmast. Att visa intresse för barnets tankar, känslor och behov, lyssna och ta barnet på allvar är grundläggande faktorer för att ge så goda förutsättningar som möjligt.

När kommunikationen och tilltalen däremot till största delen består av ifrågasättande, kritik, ilska eller ironi är det svårt för barnet att känna och uppleva sig värdefull. Om man tvivlar på att man duger som man är skapar det jobbiga känslor och frustration något som ofta ligger till grund för utåtagerande och problemskapande beteenden.

Självkänsla är färskvara och något man hela tiden måste underhålla. Därför räcker det inte att lägga fokus på detta i förskolan eller de tidiga skolåren och sedan tänka att barnen klarar sig för resten av livet. Utan vi måste fortsätta att skapa förutsättningar för möten grundade på likvärdigt bemötande genom hela skolsystemet.

Självkänsla förväxlas ofta med självförtroende , men det är faktiskt en stor skillnad. Självförtroende är kopplat till prestation, jag vet att jag kan och är bra på något. Det kan vara högt när det handlar om att dansa men lågt i att läsa högt inför kompisar. Med ett gott självförtroende men en svag självkänsla tror jag att jag bara duger när jag presterar, får alla rätt på ett prov eller gör mål i fotbollen. Detta skapar en situation där man ställer höga krav på sig själv och det blir även svårt att hantera situationer när jag misslyckas, känslan att jag inte duger eftersom jag inte kunde prestera som jag tänkt.

Med en sund självkänsla klarar man av att stå upp för sig själv, har stark integritet. Det ger även mod att stå upp för andra när de hamnar i utsatta situationer, tex mobbning.

God självkänsla är en förutsättning för ett gott liv och har också en positiv inverkan på att kunna skapa ömsesidigt respektfulla relationer med andra barn och vuxna.

Inläggen i min blogg kommer ha sin utgångspunkt i hur vi i olika situationer kan agera och möta barnen/eleverna på ett sätt som ger dem bästa möjliga förutsättningar för att ha en så god självbild och självkänsla som möjligt.

/Veronica

Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

En blogg om att främja psykisk hälsa redan från början, i mötet med barnen.

Psykisk ohälsa är ett stort problem i vårt samhälle och den sjunker allt längre ner i åldrarna.

Jag har själv varit drabbad, i början av 2013 blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom. När jag började förstå sambanden och orsakerna till att jag hamnat där insåg jag att problemen grundlagts tidigt i barndomen. I samspelet med vuxna runt omkring mig och de normer som fanns kring de roller jag hade, storasyster, duktig flicka, presterar bra i skolan o.s.v. skapades en grund med höga krav och förväntningar som jag levde för att nå upp till. Jag levde inte för mig själv utan för att andra skulle må bra och tycka att jag var duktig. Under min återhämtningsresa lärde jag mig mycket om mig själv och hur jag kunde skapa en mer positiv självbild och en sund självkänsla.

Jag arbetar som förskollärare och så småningom började jag även se sambanden mellan mitt sätt att möta barnen i förskolan och förutsättningarna det gav dem för att de skulle skapa en sund bild av sig själva, självkänsla och i förlängningen en god psykisk hälsa.

Den här bloggen kommer handla om vad vi vuxna i förskola och skola kan göra för att främja psykisk hälsa hos barn och unga, och på vilket sätt vi kan skapa ett förebyggande arbete som gör att den psykiska ohälsan kan minska. Idag spenderar barnen stor del av sin vakna tid på förskolan eller skola/fritids. Mötet och relationerna med vuxna inom förskolan och skolan är oerhört viktig för dem. Vi har ett stort ansvar men också många fantastiska möjligheter att skapa goda förutsättningar för alla barn att få en bra start i livet och få känna att de duger precis som de är.

I den här bloggen vill jag lyfta just möjligheterna vi har i den dagliga kontakten med barnen och försöka vända på perspektiven så att det vi ser som hinder faktiskt också kan vändas till möjligheter.

Jag kommer att resonera kring begrepp som likvärdigt bemötande, jämlik maktbalans, kompetenta barn, tillitsfulla relationer, normkritik, problemskapande beteende, bångstyriga barn, självkänsla, delaktighet och inflytande och mycket mycket mer.

Jag kommer att dela med mig av mina egna erfarenheter men även koppla det till aktuell forskning.

Min största erfarenhet kommer av att möta barn i förskoleåldern men sättet att bygga relationer och möta barn på ett likvärdigt sätt ser precis likadant ut oavsett ålder. Jag har en önskan och vision om att skapa goda förutsättningar för en god psykisk hälsa genom hela vårt skolsystem men för det krävs mod att reflektera över hur vi gör och att nyfiket lyssna på vad alla fantastiska barn vi möter, varje dag, har att förmedla till oss!

/Veronica