Tillitsfulla relationer

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Viktigt att komma ihåg att vi är förebilder vare sig vi vill eller inte. Barnen har oss och vårt förhållningssätt som rättesnöre i utformningen av sitt eget. På det sätt vi möter barnen kommer de sedan möta varandra. Om de ofta möter ifrågasättande och kritik kommer de till stor del ifrågasätta och kritisera varandra. Här gör vi dock ofta en värderingsskillnad. När vi vuxna ifrågasätter och kritiserar barnen ser vi det som en del i vår roll som uppfostrare. När barnen gör det samma med varandra kallar vi det mobbning…

Om vi aktivt väljer vårt förhållningssätt och förstår det kraftfulla i att barnen gör som vi gör kan vi också forma något fantastiskt!

När vi väljer att möta barnen med empati skapar det möjligheter för barnen att empatiskt möta varandra. När vi lyssnar på barnen lyssnar de med större intresse på varandra och på oss vuxna. När vi försöker förstå och intressera oss för barnens olikheter istället för att försöka forma dem i samma mall ökar också deras förståelse och acceptans för andras olikheter och olika sätt att uttrycka sig.

Då vi hamnar i situationer där vi upplever att mötet med barnet blir extra utmanande är det lätt att tänka att vi måste ändra på barnets beteende men då behöver vi komma ihåg att vi aldrig kan förändra någon annan eller dennes beteende. Det enda vi kan påverka är vårt eget förhållningssätt och vårt sätt att möta barnet i den aktuella situationen. Genom att möta med intresse och en önskan om att förstå barnet och de bakomliggande orsakerna till det problemskapande beteendet ökar våra chanser att kunna mötas på en likvärdig nivå. Orsakerna till problemskapande beteenden ligger i miljön runt omkring, i många fall den psykologiska miljön, inte hos barnet. När vi förändrar miljön, vårt sätt att möta, till en situationen där barnet upplever sig sedd, lyssnad på och tagen på allvar minskar, i de allra flesta fall, de problemskapande beteendena.

Var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig. Vi måste leva värdegrundsarbetet i praktiken inte bara tala om för barnen hur man bör vara mot andra eller att alla människor är lika mycket värda. Om de inte själv får uppleva och känna att det är så kommer de inte heller kunna leva det fullt ut i sin egen vardag. Vi måste börja med att möta barnen så som vill att de ska möta oss och varandra, med empati, förståelse och ömsesidig respekt.

/Veronica

Delaktighet, Lyssna, Normkritik

Normkritik eller normkreativitet, som jag hellre vill kalla det, är inte särskilt enkelt. Vi har alla en mängd normer med oss som medvetet eller omedvetet styr våra sätt att vara och agera. Ofta sitter de djupt rotade och är något vi fått med oss från vår uppväxt. Att arbeta normkreativt kräver ett öppet sinne och ett tillåtande klimat i arbetslaget. Komma ihåg att det handlar om det vi gör och hur vi agerar inte som kritik mot mig själv som person.

På min arbetsplats läser vi just nu boken ”Normkreativitet i förskolan” och det är därifrån jag fått idén att använda just uttrycket normkreativitet. Jag tycker att det ger begreppet en mer positiv klang och innebörd. För mig handlar det här om att lägga till, inte ta bort, att ifrågasätta men inte döma. Vi måste fundera på vilka normer vi har och varför, men att det inte ska handla så mycket om rätt och fel utan att förstå att olika sätt att agera ger olika resultat. De normer vi har ger de barnen utrymme att få vara den de är? Eller ställer vi krav på att de ska rätta in sig i mallen och följa de riktlinjer vi vuxna satt upp. I boken ger man förslag om att ifrågasätta sina normer genom att vända på perspektiviet. Ifrågasätta det som vi idag ser som självklart. Varför har vi som norm att hålla en samling där vi förväntar oss att alla ska sitta stilla och vara tysta? Undervisa i en situation där barnen förväntas sitta tysta och lyssna när jag som lärare förmedlar kunskapen de behöver ta till sig? Eller finns det andra sätt att inhämta kunskaper eller ta till sig det vi vill förmedla i en samling som samtidigt tillgodoser barnens behov av att få röra sig och vara delaktig? I en del grupper och klasser kan den här första situationen fungera utmärkt. Men om det för det mesta uppstår en situation där jag stor del av tiden måste tillrättavisa barnen och upprätta hålla reglerna om att sitta stilla och vara tysta då måste jag fundera över varför jag har den norm jag har kring den här situationen. Och också förstå att för att uppnå ett annat resultat så är det situationen och reglerna som behöver förändras eller justeras inte barnen.

Normkreativitet handlar om att vidga normen för vad som är ett accepterat sätt att vara eller agera. Att se vilka effekter vår norm ger och att målet är att ta bort de negativa effekterna. Ta ett kliv bakåt, släppa prestigen och kontrollen för att se vad som händer. För att kunna skapa något nytt och göra barnen delaktiga så måste vi ge dem plats och utrymme att få uttrycka sina åsikter och önskemål på sitt sätt.

Vilka normer har vi för vilka beteenden och uttryckssätt som är accepterade?

På vilka sätt behöver vid vidga normen för att barnen ska kunna känna och uppleva att de duger som de är?

Jag lyssnade igår på Skånska skolpodden och ett avsnitt med en av mina stora inspirationskällor Micke Gunnarsson, det är från honom jag lånat orden i rubriken. Han sa just det här kloka att vi måste bli vår egen rumpnisse och ofta ställa oss frågan: ”Voffö gör di på detta vise?” Lyssna på det här avsnittet! Här finns många intressanta tankar om att möta barn och skapa relationer. Micke brinner för mötet med barn och unga och inspirerar många genom sin blogg och sina föreläsningar.

/Veronica

Främja psykisk hälsa

Den här veckan lägger jag inte upp någon längre bloggtext. Jag sitter med de sista förberedelserna inför föreläsningar jag ska hålla nästa vecka.

Istället delar jag en länk till ett intressant radioinslag. H-G Storm är psykolog och arbetar med barn och unga. I det här inslaget resonerar han kring de höga siffrorna av psykisk ohälsa bland unga och skolans påverkan. Siffrorna som nämns gäller Värmland men tyvärr ser det nog liknande ut i andra delar av landet också.

Klicka på länken nedan för att komma till inslaget på SR Värmlands hemsida:

H-G Storm i Sveriges radio Värmland

 

”När vi lär barn att misslyckas då gör vi också sår i själen på dom”

”Vilken typ av ledarskap behöver barn? Jättefarligt att uppfostra barn att bli lydiga. Man ska lära barn att tänka genom att resonera med dem”

Om ni är intresserade av att boka mina föreläsningar kan ni läsa mer här och kontakta mig via info@verobalans.se

Veronica

Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Tillitsfulla relationer

Barn lär sig ingenting av att misslyckas.

I en forskningsrapport  från 2008 beskriver Anna von Duijvenvoorde och hennes kollegor vid universitetet i Leiden, Holland, sin undersökning av i vilka situationer lärande uppstår. De ville ta reda på om vi lär oss av att misslyckas eller av att lyckas. Undersökningen gick ut på att personer i olika åldrar fick lösa en uppgift och fick efteråt svaret ”Nu blev det rätt” eller ”Nu blev det fel”. De använde sig av en magnetkamera och kunde under försöken mäta hjärnaktiviteten hos personerna som deltog i studien. När de sammanställde resultatet kunde de se att hos personer över 15 år ökade hjärnaktiviteten när de fick svaret ”Nu blev det fel” och för personer under 11 år ökade hjärnaktiviteten när svaret var ”Nu blev det rätt”. I gruppen mellan 11-15 år var variationen av resultatet stor vilket tyder på att det är i den åldern utvecklingen går över från att lära sig av att lyckas till att lära sig av sina misslyckanden. Det man konstaterade i studien var att vi lär oss när det sker en avvikelse från det invanda mönstret. Barn misslyckas mer än de lyckas, därför sker ingen utveckling eller inlärning genom misslyckanden, när barnen blir äldre lyckas de mer än de misslyckas, det avvikande blir då att misslyckas.

När jag först läste om det här resultatet, så kände jag mig lite konfunderad. Som jag skrev om i förra veckans inlägg om det kompetenta barnet så måste barnen få prova och misslyckas och lära sig av sina misstag. Till exempel när de lär sig att dricka ur glas behöver de få erfarenheten av att det blir blött på tröjan för att förstå att de ska hälla lite långsammare nästa gång. Jag fick vrida och vända på de här formuleringarna ett tag innan jag insåg att misslyckande inte ligger i själva agerandet eller handlingen utan i hur vi värderar det. Att det faktiskt ligger hos oss vuxna, i våra reaktioner och värderingar om barnen lyckas eller misslyckas.

När barnet tränar på att hälla upp mjölk själv är det mer regel än undantag att det rinner utanför. En första spontan reaktion som vuxen är ofta ”Åh nej nu rann det utanför, det var inte bra”, kanske följt av en suck och kroppsspråk som signalerar att du klarar nog inte det här än. Det här ger ganska tydliga signaler till barnet om att det var ett misslyckande. De är vana vid att det blir fel eller att de misslyckas så hjärnan registrerar ingen inlärning. Om vi istället väljer att fokusera på det positiva ”Titta, ser du att det hamnade mjölk i glaset”, ofta hamnar ju en del mjölk i glaset även om mycket rinner utanför i början. ”Det hamnade mjölk bredvid, men vi torkar upp det, det är ingen fara”, vi ger barnen känslan att det är okej att spilla utanför, det är en del av lärandet och vägen till att lyckas. Vi kan också coacha barnet i att försöka igen ”om du häller lite långsammare kan det gå lättare”, ”vill du att jag hjälper dig att styra mjölkpaketet?” o.s.v. Vi tar rollen som handledare och vägledare istället för att vara den som bedömer och talar om om man klarar det eller inte. Vi vägleder barnen genom lärandet och utforskar tillsammans, peppar och ser till att barnet får uppleva känslan av att lyckas, det registreras av hjärnan som något som går utanför det invanda mönstret och inlärning sker.

Första gången jag läste om Anna von Duijvenvoordes forskning var genom Bo Hejlskov Elvén och Tina Wimans bok ”Barn som bråkar”, de lyfter det här i ett perspektiv av hur vi kan få bukt med ett problemskapande beteende. Om vi vill att ett  barns problemskapande beteende ska minska måste vi alltså ge barnet förutsättningar att lyckas i den situationen för att en utveckling ska ske.

Att välja att se och bekräfta det positiva handlar alltså inte bara om att skapa en mer positiv känsla hos en själv eller som en förutsättning för barnet att bygga sund självkänsla utan framförallt om att det är en förutsättning för barnets lärande och utveckling.

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Kompetenta barn, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Barn är kompetenta, att få känna sig kompetent är viktigt för att bygga en sund självkänsla och ett inre välmående! Att vara kompetent handlar dock inte om att göra saker perfekt eller rätt hela tiden utan om att våga prova och våga misslyckas men ändå våga prova igen. Här har vi som vuxna en central och viktig roll, hur vi möter barnen i sitt utforskande är avgörande för om de vågar och får utrymme att vara kompetenta.

För fem år sedan var jag med och startade upp tre nya förskoleavdelningar, vår vision redan från början var att möjliggöra för barnen att vara kompetenta. Vi valde att ha åldersindelade avdelningar, yngre barn, mellanålder och äldre barn på de tre olika avdelningarna vilket framförallt bidragit till att vi kan erbjuda material och miljöer som är anpassade efter barnens intressen och behov och att material finns tillgängligt för barnen att själva plocka fram. Vi har även buffé vid alla måltider där barnen själva går och hämtar mat. På avdelningen för de yngsta barnen, där jag arbetar, har vi från början gjort ett val att inte använda haklapp och pipmugg. Det här får vi ofta reaktioner på, hur ska barnen kunna äta utan haklapp, det kommer ju bli jättekladdigt, och med vanligt glas det kommer ju rinna bredvid direkt? Ja, det blir kladdigt och blött i början, men inget som inte går att åtgärda med hushållspapper och att byta till rena kläder. Det vi däremot ser tydligt är glädjen och utvecklingen hos barnet när de blir betrodda att använda vanligt glas precis som de äldre barnen och hur mycket det underlättar för dem att äta själv när inte haklappen är i vägen.

För att lära sig och för att utveckla kunskaper måste barnen få möjlighet att prova och de måste få skaffa sig erfarenheter innan de kan förstå sambanden. Det är omöjligt att lära sig att luta sig över tallriken när man äter om haklappen är i vägen och barnet måste få erfarenheten av att bli blöt på tröjan innan hen kan förstå att man behöver luta glaset lite mindre och hälla lite långsammare när man dricker. Varför vänta tills barnet är 2,5 år om de kan lära sig redan vid 1-1,5 års ålder?

Vi anpassar naturligtvis detta efter barnets behov och egen vilja. En del barn tycker att det är jättejobbigt när det blir kladdigt och blött och vill helst ha haklapp, då är det helt okej. Vi använder ibland pipmugg till att börja med och erbjuder utifrån barnets mognad och intresse att prova glas som komplement, ofta tar det bara en eller ett par veckor innan de går över till att bara använda glaset. De får också tidigt träna på att hälla upp mjölk/vatten själv och lägga upp mat på tallriken.

Våra förväntningar på vad barnet klarar styr resultatet. Om vi förväntar oss att två-åringen inte klarar av att hälla upp mjölken själv kommer vi vara där och hjälpa till och genom vårt kroppsspråk signalera att hen egentligen inte klarar det själv. Barn känner tydligt av våra signaler och kommer få känslan av att de inte kommer klara det och i värsta fall inte våga försöka. Om vi istället tydligt visar att vi tror på barnets förmåga att klara själv, att vi har ett avslappnat kroppsspråk men visar att vi finns i bakgrunden och är till hands om det känns för svårt eller inte blev som de tänkt.

Som jag nämnde tidigare har vi buffé vid alla måltider, en av anledningarna till det är att barnen ska få känna sig kompetenta. Vi har låga bord och stolar vilket gör det enkelt för barnen att själva gå och hämta mat. En annan anledning till att vi valt buffé är att bygga in rörelse i matsituationen. Barn har ett stort rörelsebehov och genom att de naturligt får röra sig när de ska hämta mat upplever vi att det blir ett större lugn vid maten. Farhågan som många har när man pratar om att barnen sitter vid låga bord är att det blir rörigt just för att barnen bara kan springa iväg, men genom att vi är tillåtande till att de rör på sig och att det finns med som en naturlig del i situationen har barnen inget behov av att ”bara springa iväg”. På avdelningen för de yngre barnen har vi i perioder haft servering vid borden men vi upplever att det blir lugnast och störst matro när vi återgått till buffé.

Det jag har nämnt här är ju bara ett fåtal exempel på situationer där barnen kan känna sig kompetenta, men kärnan i det hela är att vi vuxna måste ta ett litet kliv tillbaka och ge barnen utrymme att göra själva och få ta initiativ. Ser vi barnens intentioner i det de gör eller är på väg mot? Eller är vi snabba med att hejda dem för det kanske kan hända något eller de gör något de inte får? Här måste vi fundera och reflektera över vilka normer och ramar vi har i vår verksamhet som främjar eller förhindrar att barnen får vara kompetenta.

Barn upplever sig kompetenta när de får vara delaktiga, när vi tar dem på allvar, när vi lyssnar på deras behov och önskemål. Vår roll blir att vägleda och stötta, att vara medforskare och erbjuda en tillåtande miljö!

/Veronica