Uncategorized

Det har gått några månader sedan jag började blogga och nu när terminen tagit slut och vi går mot skön ledighet kan det ju passa bra att summera och göra en tillbakablick.

I februari hade jag ett samtal med en person som inspirerar mig mycket. Jag behövde få lite pepp och en knuff framåt till att börja sprida de tankar och funderingar jag länge burit på. Att skriva en blogg hade jag funderat på några gånger men hade inte riktigt känt att det var mitt forum. I slutet av vårt samtal fick jag uppmaningen att börja förmedla det jag tänker så att det på något sätt blir länkbart, att det går att dela på nätet helt enkelt. Då kändes det helt naturligt att det var i bloggform jag skulle göra det. Samma kväll hade jag redan ett helt gäng bloggrubriker nedskrivna och inspirationen att skriva satte fart.

(Orange text nedan är klickbara länkar till mina tidigare inlägg.)

Mina första inlägg handlar om självkänsla, vad jag själv upplevt och hur vi kan skapa bästa förutsättningar för barnen att utveckla en sund självkänsla. Det handlar till stor del om hur vi lyssnar och tar det barnen vill förmedla på allvar. En förutsättning är också att de får upplevelsen av att de duger precis som de är och för att det ska ske måste vi vuxna ha ett förhållningssätt som bygger på likvärdighet.

Att ha verktyg för att hantera sina känslor och kunna tillgodose sina behov är viktiga förutsättningar för god psykisk hälsa. I de här inläggen resonerar jag kring hur vi vuxna, i vårt sätt att möta barnen kan ge dem förutsättningarna för att utveckla fungerande sätt för detta.

Efter trerroratacken i Stockholm i april skrev jag ett inlägg om den fantastiska reaktion som blev efteråt, hur människor stod upp för varandra och hjälptes åt att hantera och ta sig igenom denna ofattbara händelse. Jag funderade också över hur vi kan fortsätta hålla den här känslan vid liv och ge den plats och utrymme i de vardagliga mötena med varandra och med barnen.

I höstas kom jag i kontakt med Charlotte Agergård Kareliusson, hon har studerat psykologi vid Karlstads universitet och bl.a. skrivit om skolans roll och uppgift i det främjande och förebyggande arbetet kring psykisk ohälsa. Utifrån ett av hennes arbeten skrev jag inlägget ”Förutsättningar för god psykisk hälsa”. Några av de viktigaste delarna i det handlar om att öka barns delaktighet och att de får känna sig kompetenta.

”Barn lär sig ingenting av att misslyckas” är nog det uttryck som jag fått mest reaktioner och återkoppling på under och efter mina föreläsningar. En viktig insikt, genom den forskning jag hänvisar till i blogginlägget, som vi måste ta på stort allvar och verkligen reflektera kring. Hur kan vi skapa situationer och förutsättningar för barnen att lyckas så ofta som möjligt?

På vilket sätt kan vi bäst forma ett främjande och förebyggande arbete kring psykisk hälsa i förskolan och skolan? Det första steget är att försöka ta reda på vilka normer vi har, bli din egen rumpnisse och skapa normkreativitet. På vilket sätt får barnen vara delaktiga, hur möter vi deras känslouttryck, får de möjlighet att känna sig kompetenta?  Ytterligare ett viktigt steg är att fundera över hur vi bygger relationer till barnen så att de upplever sig sedda och accepterade för den de är. Vi kan aldrig förändra barnens förhållningssätt mot varandra eller oss genom att i ord tala om hur de ska göra men vi kan påverka vårt eget sätt att möta och lyssna och på så sätt bli förebilder för barnen som de kan forma sitt eget förhållningssätt ifrån.

Den röda tråden genom mina inlägg har handlat om att skapa möten med barnen och förra veckans inlägg handlade framförallt om det i ett perspektiv av den utveckling vi står inför och redan sett en del av genom den digitala utvecklingen de senaste åren. Vi måste tillsammans arbeta för att skapa en barnsyn och ett förhållningssätt som bygger på jämlikhet och likvärdighet för att kunna möta barnen där de är idag.

Nu kommer jag ta ledigt från bloggandet under sommaren för att komma tillbaka med nya krafter i höst, fortfarande finns flera av de första uppslagen kvar att skriva om!

Jag vet att ni är några som går in och läser här med jämna mellanrum, det vore jättekul om ni vill kommentera det jag skriver med era egna tankar eller frågor. Ni får gärna ge förslag om det är något särskilt ämne eller fråga ni vill att jag skriver om framöver.

Ha en skön sommar!!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Kompetenta barn, Likvärdigt förhållningssätt, Tillitsfulla relationer

Vår värld och vårt samhälle är i en stor förändring och utvecklingen sker i snabb takt framförallt med digitaliseringen men även i vår kunskap om hur människan utvecklas och fungerar.

Idag finns mycket ny forskning inom psykologi och pedagogik kopplat till barns utveckling. Man har gjort nya upptäckter om allt ifrån hur hjärnan utvecklas och hur inlärning fungerar till hur vi utvecklar och fungerar i mellanmänskliga relationer. Barn idag är mer medvetna och har en stor uppfattning om omvärlden jämfört med vad jag själv hade när jag växte upp. För oss är surfplattor och smartphones ny teknik men för barnen har de alltid funnits. De äger kunskapen och verktygen på ett helt annat sätt än vi vuxna. För dem är det inte bara en teknikpryl utan en stor del av hur de lever sitt liv! Vi förfasas ofta över hur mycket skärmtid barnen har och allt hemskt som kan hända på internet men faktum är att vi kan inte spola tillbaka tiden, vi kan inte trycka tillbaka allt in i VHS-spelaren eller vevgrammofonen. Utveckling av det här slaget har alltid funnits och mötts av samma skräck och oro, te.x. när hårdrock började spelas på radio på 80-talet eller under antiken när boken kom, hur skulle världen se ut när ungdomarna inte längre skulle kunna recitera de stora verken?
Jag gillar verkligen att lyssna på poddar, som ni säkert börjar förstå vid det här laget, det är ett fantastiskt sätt att inspireras och ta till sig kunskap. Även i det här sammanhanget vill jag dela ett poddavsnitt, den här gången av podden Glappet och deras intervju med Elza Dunkels. Avsnittet hittar du på iTunes  eller acast
De resonerar kring just det här och hur vi kan förhålla oss och tänka i mötet med barnen och den nya tekniken.
I det här sammanhanget  måste vi våga ta ett steg tillbaka och låta de som har störst kunskap här, BARNEN, få visa vägen! Vår roll i den här utvecklingen är att finnas vid deras sida som medforskare vi måste ta dem på allvar och intressera oss för vad de gör och vad som händer på nätet. Att vara ett stöd när det går snett utan att skuldbelägga, skapa trygga tillitsfulla relationer där det alltid finns en plats där man får kura upp sig när man upplevt något otäkt i motsatts till att begränsa och minska tillgängligheten.

Barnkonventionen har också haft en stor roll i den utveckling som sker, framförallt i hur barnets position flyttats fram och hur de tas på större allvar.
I artikel 12 av barnkonventionen beskriver man barnets rätt att komma till tals och få möjlighet att uttrycka sina åsikter. Att barnen alltid ska tillfrågas och få möjlighet att ge sin egen synvinkel i frågor som rör dem. En oerhört viktig punkt som vi behöver lägga ännu större fokus på i den utveckling som sker men nog så svår att veta hur man ska hantera. Jag tänker att det i första hand inte handlar om att i varje situation ha ett samtal med varje barn för att få höra vad de vill, det skulle bli väldigt tidskrävande och jag tror inte att barnet skulle uppskatta att bli tillfrågad gång på gång. Att få komma till tals handlar om att vi vuxna lyssnar och verkligen tar det barnen ger uttryck för på största allvar. Uttryck och intressen de visar i det vardagliga mötet.

Den här våren har en ny fluga  dykt upp och blivit väldigt populär, alla vill ha en och butikerna säljer slut på bara en kort stund, i många fall har människor köat i timmar för att hinna köpa en innan de tar slut. En liten snurra i plast med kullager som får den att snurra ganska snabbt, fidget spinner. Mina barn ville gärna också ha en varsin och jag lyckades till slut få ta på två efter några veckors letande. Hur kan en liten leksak i plast få så stor uppmärksamhet och bli så populär? Jag har inget svar på den frågan men ofta avfärdar vi vuxna det som bara en leksak, ofta ställer det till problem när alla har med en till skolan. Den enkla lösningen blir tyvärr i många fall att förbjuda dem. Men hur ger det barnen möjlighet att komma till tals och ge sin synvinkel i frågan i ett sammanhang som i allra högsta grad rör dem?
Jag frågade min son vad man egentligen har fidget spinners till för jag var lika förundrad inför fenomenet som många andra, det här var vad han svarade:
”Fidget spinners är till för att rensa tankarna/koppla av. Fidget spinners är också till för att tricksa, visa upp och de är fina.”
I en stressad tid när många har svårt att koppla av har barnen hittat ett eget litet verktyg för att hitta vila, i något så enkelt och som dessutom får plats i fickan. Hur kan vi vuxna ens tänka tanken att det ska förbjudas? Visst skapar det problem om de används hela tiden och förhindrar barnen att vara delaktiga på lektionerna. Men lösningen på det bör absolut inte vara förbud och att hindra barnen att använda dom. Istället måste vi börja med att intressera oss för fenomenet, ta reda på hur barnen använder dom och varför. Göra dem delaktiga i hur man kan forma ett gemensamt förhållningssätt till det. Barn är kloka och förstår naturligtvis att de inte kan använda dem hela tiden och tillsammans kan man hitta en fantastisk lösning där alla får vara delaktiga.

Barnen är inte på väg mot att bli vuxna där ”att bli vuxen” är en slutprodukt, att man är färdig. Barn är människor här och nu vi måste möta dem här och nu, inte ha siktet inställt på vad eller hur de ska bli sen och definitivt inte ur ett perspektiv av hur vi förväntat oss att vuxna ska vara tills nu. De måste få utrymme att forma sig själva utifrån de krav som kommer ställas på dem i framtiden och det är det de själva som har störst kunskap om. Vår uppgift som vuxna idag är att finnas med dem på vägen och visa nyfikenhet och intresse för den utveckling som sker!

Det finns så mycket hopp och framtidstro hos våra barn idag och en stark vilja att påverka mot en bättre värld. Vår nioåring har sedan ett tag tillbaka valt att cykla till skolan varje dag med motiveringen att han inte vill vara en del av klimathotet. Reaktionen på sådana uttalanden från barn blir ofta ”åh va gulligt sagt” och vi skrattar lite åt det, jag ska villigt medge att min första reaktion också var precis det men för honom är det på fullt allvar. Barn och unga idag vill kunna påverka och göra skillnad för en bättre värld och det måste vi vuxna ta på allvar och ge dem utrymme för. Det viktigaste steget är att vi har ett likvärdigt förhållningssätt och skapar en maktfördelning där vi, barn och vuxna, får lika stort utrymme att påverka, att vi alla upplever oss lyssnade på och tagna på allvar. Vi måste möta framtiden tillsammans med tilltro och nyfikenhet!

/Veronica

Lyssna, Normkritik, Tillitsfulla relationer

En viktig parameter i att må bra i sig själv är att man upplever trygghet och tillit i de relationer man har närmast. Där man får utrymme att påverka och vara delaktig, att få känna att man duger precis som man är. Relationer där man blir lyssnad på och tagen på allvar samt får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i hur relationsbyggandet ser ut när vi möter barn, vi kan aldrig lägga ansvar på barnen. De håller på att lära sig hur relationer fungerar och vi blir förebilder, hur vi agerar i förhållande till barnen ger förutsättningar för hur de bygger relationer med andra.

Det här kan låta som ett oerhört betungande uppdrag, och många gånger önskar vi nog att vi kunde avsäga oss uppdraget att vara den vuxna i relationen. Då är det istället oerhört viktigt att väcka sin nyfikenhet! Att förhålla sig nyfiken till de barn vi möter, vad som intresserar dem eller bekymrar dem. Att se på sig själv som en medforskare, vi försöker hitta vägar tillsammans där ingen av oss behöver ha facit eller veta vad som är rätt eller fel.

Här måste vi släppa taget om normer som begränsar oss och öka vår acceptans och öppenhet  för olika sätt att tänka och agera. Öka vår hörstyrka, fokusera på att lyssna och försöka förstå istället för att komma med pekpinnar och rätta svar. Begreppet ”hörstyrka” har jag hämtat från boken ”Lyssnandets pedagogik” av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. Begreppet myntades av en femåring när han beskrev varför han lärt sig så mycket, det berodde på att han hade god hörstyrka. Bara genom att lyssna mycket på vad andra pratar om kan man öka sin hörstyrka. I boken resonerar Ann Åberg vidare kring hur vi vuxna kan öka vår hörstyrka och reflektera över hur vi lyssnar på barnen och att det är en förutsättning för att kunna skapa ett demokratiskt förhållningssätt.

I det här inlägget skulle jag återigen vilja tipsa om att lyssna på Skånska skolpodden, här finns flera många intressanta avsnitt som handlar om skolutveckling. Jag har flera gånger lyssnat på det här avsnittet med Gaby Wallström och hon säger så mycket klokt om hur vi vuxna bör förhålla oss i mötet och relationen till barnen. Hon arbetar utifrån en modell som kallas lösningsfokuserat arbetssätt, denna modell har hon hämtat från familjeterapin där hon tidigare arbetat som socionom. Det handlar om att hitta lösningar på problem istället för att lägga energi på vad som är problemet och varför. Att hitta lösningar som fungerar för alla inblandade. Hon påpekar bl.a. att ”Det blir mycket roligare att jobba om vi letar efter det som fungerar”. Att ställa frågan ”Vad behöver du, hur ser det ut när du känner dig nöjd?” och verkligen lyssna på svaret och ta svaret man får på allvar.

Att känna att ens behov blir tillgodosedda handlar till största delen om att uppleva sig lyssnad på och tagen på allvar. När vi sedan väljer att lägga fokus på att hitta lösningar som utgår från hur barnet vill ha det, vad som känns bäst för hen, ökar chanserna enormt för att hitta hållbara lösningar för varje individ även i de mer utmanande situationerna. Det är också här vi bygger tilliten och skapar relationer som ger stor effekt på barns välmående!

/Veronica