Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Normkritik, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Det har varit tomt på inlägg under hösten, anledningen är att jag under det här läsåret har andra arbetsuppgifter i min tjänst och även arbetat heltid så tiden till att skriva har inte varit så stor. Arbetsuppgifterna innebär att jag ansvarar för utvecklingsarbetet  vid ett förskoleområde i vår kommun, ett väldigt roligt och inspirerande arbete!

Under den här terminen har ett uttryck, en mening funnits med mig i allt jag gjort. Den har funnits med som en röd tråd när jag reflekterat kring böcker jag läst, samtalat med kollegor, lyssnat till föreläsare, handlett i arbetslag eller haft reflektionsgrupper med pedagoger. Jag har insett att för mig beskriver den här meningen kärnan i vårt uppdrag som förskollärare, fritidspedagoger och lärare.

I augusti lyssnade jag på en föreläsning med Petri Partanen och det var han som sa den här meningen som jag fastnade för direkt:

Vi måste bidra till varje barns positiva berättelse om sig själv.

En oerhört kraftfull mening i sin innebörd och ett stort ansvar hos oss som vuxna. Tyvärr ger vi ofta bränsle till det motsatta. Ifrågasättande, att rätta barnen, ge tillrättavisningar när de gör fel istället för att lyfta det de gör bra och rätt. Många barn fastnar snabbt i en negativ spiral och vi upplever att de inte kan uppföra sig och ytterligare tillrättavisningar spär på en negativ självbild. Väldigt ofta bidrar vi istället till barnens negativa berättelse om sig själva.

Ett begrepp som jag också stött på i många olika sammanhang under hösten är salutogent perspektiv, det här begreppet är nyckeln till att kunna efterleva uppdraget att bidra till varje barns positiva berättelse om sig själva. Salutogent perspektiv eller synsätt innebär att man lägger fokus på hälsosamma resurser och förmågor istället för att uppmärksamma det som inte fungerar. Hur vi pratar med och tilltalar barnen, men även hur vi pratar om barnen i olika situationer signalerar om vi har ett salutogent synsätt eller inte.

Varje barn vi möter bär på en diamant, en inre glöd och drivkraft som vi måste stötta och hjälpa hen att plocka fram. Det är inte alltid så enkelt att se den och ibland måste vi kämpa med våra egna föreställningar och normer om hur saker och ting ska vara för att kunna se barnets drivkrafter men det gör också vårt arbete och möjligheter till möten med barnen än mer betydelsefullt!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Kompetenta barn, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Barn är kompetenta, att få känna sig kompetent är viktigt för att bygga en sund självkänsla och ett inre välmående! Att vara kompetent handlar dock inte om att göra saker perfekt eller rätt hela tiden utan om att våga prova och våga misslyckas men ändå våga prova igen. Här har vi som vuxna en central och viktig roll, hur vi möter barnen i sitt utforskande är avgörande för om de vågar och får utrymme att vara kompetenta.

För fem år sedan var jag med och startade upp tre nya förskoleavdelningar, vår vision redan från början var att möjliggöra för barnen att vara kompetenta. Vi valde att ha åldersindelade avdelningar, yngre barn, mellanålder och äldre barn på de tre olika avdelningarna vilket framförallt bidragit till att vi kan erbjuda material och miljöer som är anpassade efter barnens intressen och behov och att material finns tillgängligt för barnen att själva plocka fram. Vi har även buffé vid alla måltider där barnen själva går och hämtar mat. På avdelningen för de yngsta barnen, där jag arbetar, har vi från början gjort ett val att inte använda haklapp och pipmugg. Det här får vi ofta reaktioner på, hur ska barnen kunna äta utan haklapp, det kommer ju bli jättekladdigt, och med vanligt glas det kommer ju rinna bredvid direkt? Ja, det blir kladdigt och blött i början, men inget som inte går att åtgärda med hushållspapper och att byta till rena kläder. Det vi däremot ser tydligt är glädjen och utvecklingen hos barnet när de blir betrodda att använda vanligt glas precis som de äldre barnen och hur mycket det underlättar för dem att äta själv när inte haklappen är i vägen.

För att lära sig och för att utveckla kunskaper måste barnen få möjlighet att prova och de måste få skaffa sig erfarenheter innan de kan förstå sambanden. Det är omöjligt att lära sig att luta sig över tallriken när man äter om haklappen är i vägen och barnet måste få erfarenheten av att bli blöt på tröjan innan hen kan förstå att man behöver luta glaset lite mindre och hälla lite långsammare när man dricker. Varför vänta tills barnet är 2,5 år om de kan lära sig redan vid 1-1,5 års ålder?

Vi anpassar naturligtvis detta efter barnets behov och egen vilja. En del barn tycker att det är jättejobbigt när det blir kladdigt och blött och vill helst ha haklapp, då är det helt okej. Vi använder ibland pipmugg till att börja med och erbjuder utifrån barnets mognad och intresse att prova glas som komplement, ofta tar det bara en eller ett par veckor innan de går över till att bara använda glaset. De får också tidigt träna på att hälla upp mjölk/vatten själv och lägga upp mat på tallriken.

Våra förväntningar på vad barnet klarar styr resultatet. Om vi förväntar oss att två-åringen inte klarar av att hälla upp mjölken själv kommer vi vara där och hjälpa till och genom vårt kroppsspråk signalera att hen egentligen inte klarar det själv. Barn känner tydligt av våra signaler och kommer få känslan av att de inte kommer klara det och i värsta fall inte våga försöka. Om vi istället tydligt visar att vi tror på barnets förmåga att klara själv, att vi har ett avslappnat kroppsspråk men visar att vi finns i bakgrunden och är till hands om det känns för svårt eller inte blev som de tänkt.

Som jag nämnde tidigare har vi buffé vid alla måltider, en av anledningarna till det är att barnen ska få känna sig kompetenta. Vi har låga bord och stolar vilket gör det enkelt för barnen att själva gå och hämta mat. En annan anledning till att vi valt buffé är att bygga in rörelse i matsituationen. Barn har ett stort rörelsebehov och genom att de naturligt får röra sig när de ska hämta mat upplever vi att det blir ett större lugn vid maten. Farhågan som många har när man pratar om att barnen sitter vid låga bord är att det blir rörigt just för att barnen bara kan springa iväg, men genom att vi är tillåtande till att de rör på sig och att det finns med som en naturlig del i situationen har barnen inget behov av att ”bara springa iväg”. På avdelningen för de yngre barnen har vi i perioder haft servering vid borden men vi upplever att det blir lugnast och störst matro när vi återgått till buffé.

Det jag har nämnt här är ju bara ett fåtal exempel på situationer där barnen kan känna sig kompetenta, men kärnan i det hela är att vi vuxna måste ta ett litet kliv tillbaka och ge barnen utrymme att göra själva och få ta initiativ. Ser vi barnens intentioner i det de gör eller är på väg mot? Eller är vi snabba med att hejda dem för det kanske kan hända något eller de gör något de inte får? Här måste vi fundera och reflektera över vilka normer och ramar vi har i vår verksamhet som främjar eller förhindrar att barnen får vara kompetenta.

Barn upplever sig kompetenta när de får vara delaktiga, när vi tar dem på allvar, när vi lyssnar på deras behov och önskemål. Vår roll blir att vägleda och stötta, att vara medforskare och erbjuda en tillåtande miljö!

/Veronica

Delaktighet, Det viktiga mötet, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Delaktighet är en viktig faktor i att känna sig värdefull och att ens åsikt räknas med och tas på allvar. Vi diskuterar ofta delaktighet och inflytande i olika sammanhang och jag upplever att vi ganska ofta fastnar i att delaktighet handlar om att barnen ska få större möjligheter att välja i olika situationer eller att de ska få bestämma vad vi ska göra på samlingen. Ofta blir barnen delaktiga inom ramar som vi vuxna i förväg satt upp. Visst är barnen delaktiga på det här sättet men är det här vi tänker med delaktighet? På vilket sätt kan barnens åsikter och verkliga önskemål komma fram här?

Hur kan vi skapa delaktighet på ett djupare plan? För mig handlar det i första hand om nyfikenhet. Att vi visar vårt intresse och vår nyfikenhet på vad barnen gör och det som intresserar dem. Förra veckan läste jag ett facebook-inlägg som Gustav Sundh gjort på sin FB-sida ”Skolgårdsläraren Gustav Sundh”. Gustav arbetar som fritidspedagog på en skola i Stockholm och delar med sig av sina tankar om arbetet med att utveckla skolgårdspedagogiken. Den här texten var det som gav mig inspirationen att skriva det här inlägget för det beskriver på ett fantastisk sätt de tankar jag har om delaktighet. Jag har fått medgivande att citera texten här:

”BARNEN MED MOBILER

En nagel i ögat när jag är på skolgården har länge varit de stillasittande mellanstadieeleverna och deras mobilspelande. Är det där verkligen nyttigt? Sitta så där passiva, introverta.

En dag gav jag mig fasen på att förstå. Jag lunkade fram till den klungan som höll på och spelade med telefonerna. Frågade vilket spel de körde, laddade hem den appen. Därefter spelade jag helt oförstående kring hur man skulle göra.

Direkt var fyra elever där, förklarade på min nivå, ville verkligen att jag skulle förstå.

Ganska fort gjorde jag den första stora upptäckten. De kommunicerar både med varandra och andra spelare, byter varor och tjänster, ger varandra tips och pepp. Både i spelet och mellan barnen som spelar sker ett enormt kommunikativt samspel och en konstruktiv dialog.

”Man måste ge mycket för då får man tillbaka i klanen, alla ser att man är schysst och delar med sig. Skriv alltid och tacka också glöm inte det!”

Jahopp, det pågår även ett digitalt värdegrundsarbete i spelet. Föregå med trevligt bemötande och du får samma tillbaka.

Den som gav mig absolut mest hjälp är en elev som kom till Sverige för knappt ett år sedan. Att som pedagog få höra honom förklara på ett för honom ganska nytt språk, växla mellan engelska, svenska och sitt modersmål, lyssna in mina frågor och ge målande instruktioner.

”NEJ, NEJ, NEJ, TÄNK SÅHÄR…”

Han var min handledare i flera dagar. Det var en stor upplevelse. Tror även att han genom detta  jobbade mot ett antal mål i lgr11’s kursplan för svenska och engelska.

”EY HUR GÅÅR DET PÅ CLAASH?”

Ropar de nu ofta.

”Fick en epic” kanske jag svarar.

Vi talar nu samma språk, vi delar samma upplevelse. Vi rör oss i samma värld. Användningsområdet för mig, ingången till de spelande eleverna är unik. Sättet de ser på mig har förändrats. Skulle jag behöva samtala med dem någon gång i framtiden är jag för alltid en godkänd vuxen.

Barn lär sig där man minst anar det. Väljer vi att förakta det eller bejaka det?

Som pedagog bör man tänka såhär: 

Bakom det du mest fruktar och är osäker på väntar en spännande upptäckt.

Sluta aldrig vara nyfiken på elevernas värld.

Vi behöver också erbjuda så pass inbjudande alternativ på skolgården så barnen faktiskt blir så sugna på att delta.

Släppa mobilen för en stund.

Lite det pysslar jag med.”

Vi måste alltid börja med att intressera oss för det barnen gör och försöka förstå innan vi dömmer ut eller talar om hur dåligt det är. Just mobiltelefon och dataspel är sådant som vi vuxna ofta ser ner på som något dåligt, men om vi verkligen visar intresse och engagemang för att försöka förstå så kommer en helt ny värld att öppna sig. Det finns så mycket fantastiskt inuti skärmar och plattor, och en stor möjlighet till socialt nätverk.  Den måste vi vuxna ta på större allvar. Naturligtvis skapar skärmarna en del stillasittande som i förlängning inte är så bra men vill vi skapa förändring kring det är det återigen viktigt att intressera sig för det som upptar barnens uppmärksamhet, hur kan vi integrera det som händer på skärmen i aktiviteter som uppmuntrar till rörelse? Och i det arbetet verkligen ta med barnen/eleverna för att utforma aktiviteten.

Att låta barnens röst vara den som hörs mest, de får komma med sina förslag på lösningar, förklara hur de känner. Beskriva och dela med sig av intressen, sin kunskap och sina erfarenheter så som i texten ovan, det är verklig delaktighet för mig. Exemplet jag själv ger i mitt inlägg om att tillgodose barns behov är också ett sätt att vara delaktig. Även om barnet inte får göra det hen vill just i den stunden så får barnet känna sig delaktig genom att beskriva vad hen önskar och uppleva sig tagen på allvar när vi försöker hitta en lösning för att kunna göra det vid annat tillfälle.

Vårt sätt att lyssna är det som gör barnen delaktiga, att låta barnens idéer och lösningar komma före våra egna.

Delaktighet är en oerhört viktig del i att skapa tillitsfulla relationer. Vi måste alltid börja med oss själva, hur kan vi bli mer delaktiga i barnens värld. Att verkligen lyssna och ta till sig det barnen vill dela med sig av till oss. Det är alltid vi vuxna som har ansvaret att bygga relationen, vi kan aldrig lägga över det på barnen.

Vi måste ta klivet in i deras värld innan vi kan förvänta oss att de ska kliva in och vara delaktiga i vår!

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Möta känslor, Självkänsla

För ett halvår sedan kom jag i kontakt med Charlotte Agergård Kareliusson som studerar psykologi vid Karlstads universitet. Hennes mål med studierna är att fortsätta som forskare inom området psykologi med inriktning mot främjande arbete för psykisk hälsa. Hon kommer lägga fokus på vilka insatser man kan göra i skolan. Jag har fått ta del av ett examensarbete Charlotte har gjort och kommer i det här inlägget att referera till det. Jag tänker att det som nämns i texten nedan är angeläget i mötet med barn oavsett ålder och att det här gäller lika mycket i förskolan som i skolan.

Idag finns väldigt lite forskning på vad som är de avgörande faktorerna för psykisk hälsa, desto mer studier är gjorda kring psykisk ohälsa och dess orsaker/påverkan. I de studier som gjorts globalt och framförallt på samhällsstrukturellnivå kan man dock se samband mellan en samhällsstruktur som präglas av en jämställd maktstruktur och god psykisk hälsa.

I vårt samhälle idag ser vi en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga men mörkertalet är troligtvis stort. Det Charlotte konstaterar är att vi behöver bli bättre på att identifiera tecken på psykisk ohälsa. Den nya skollagen som kom 2011, innebär ett förtydligande kring elevhälsan och det är ett viktigt första steg. Den innebär framförallt att varje skola måste ha en egen elevhälsa, det ska finnas tillgängligt för alla elever. Vidare behöver alla vuxna i skolan få mer kunskap kring psykisk ohälsa och hur man kan upptäcka den, sådan kunskap efterfrågas också av många lärare. Viktigt att påpeka är att läraren naturligtvis inte har som uppgift att behandla eller på annat sätt avhjälpa barns psykiska ohälsa utan det man måste lägga fokus på är att upptäcka och hjälpa barnen att söka hjälp samt att skapa ett främjande och förebyggande arbete som på sikt kan leda till en minskad psykisk ohälsa.

Skolan har en nyckelroll som hälsofrämjande arena. Idag ligger mycket fokus på bra kostvanor  och motion, rörelse. Det arbetet måste utvecklas så att det även innefatta vårt psykiska välmående. Här behövs omfattande utbildningsinsatser och en medvetenhet på alla nivåer, lärare, rektorer och kommunpolitiker.

Under skolåren utvecklar barnen sin autonomi, självstyre. Tre viktiga faktorer för utvecklingen av denna är känslan av kompetens, självbestämmande och social meningsfullhet. Skolan bör vara en stödjande, varm, empatisk arena men med tydliga regler och gränser. Det är också viktigt att skapa en jämlik maktfördelning, vuxna – barn, att ständigt befinna sig i en ojämlik maktsituation skapar psykisk ohälsa.

De faktorer man kan se som främjar psykisk hälsa är att barnet upplever att de kan hantera sina känslor och att tillvaron upplevs som hanterbar och meningsfull. Att de upplever ett högt KASAM (Känsla Av SAMmanhang, red. anm.), meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det leder till god självkänsla, vilket är en förutsättning för god psykisk hälsa. Skamkänslor är en faktor som däremot reducerar den viktiga självkänslan. Med mycket skamkänslor ger man sig själv en underlägsen roll i sociala kontakter, vilket leder till en ojämlik relation. Skam kan kopplas till det stigma som finns kring begreppet psykisk ohälsa, därför bör ett främjande och förebyggande arbete även syfta till att minska denna stigmatisering. Att skolan blir en så jämlik arena som möjligt är oerhört viktigt.

Skolan är en stor och viktig del av barns liv, att uppleva misslyckanden här är starkt förknippat med psykisk ohälsa och i förlängningen även självmord. Lärare och personal i skolan har en oerhört viktig roll för att främja psykisk hälsa!

Charlotte håller just nu på att skriva sin magisteruppsats som är planerad att publiceras i tidskrift under våren 2018. Jag ser mycket fram emot att följa hennes arbete och läsa hennes uppsats när den är färdig. Det är viktigt att mer studier görs på vad som kan främja psykisk hälsa så att vi tillsammans kan arbeta för ett större välmående för alla barn!

Vill du läsa mer om mina tankar kring bl.a. barns självkänsla och hur vi kan hjälpa barn att hantera sin känslor så finns några länkar till inlägg om det här: ”Den viktiga självkänslan” ”Möta barns känslor”

/Veronica

Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Allt vi människor gör är uttryck för ett behov. Vi äter för att vi är i behov av näring och energi, går till jobbet för att vi behöver tjäna pengar som i sin tur ger oss möjlighet att tillgodose våra behov av tak över huvudet och mat på bordet. Vi söker oss till andra människor för att vi behöver ett sammanhang eller närhet, läser en bok för att vi har behov av vila och avkoppling. På precis samma sätt är allt barnen gör en strategi för att tillgodose sina behov. Som små söker de vår kontakt, vill gärna sitta i knä eller vara nära, de gör oss uppmärksamma på när de är hungriga eller trötta. De här uttrycken har vi lätt för att känna igen och är lyhörda för att tillgodose. När barnen blir lite äldre blir även behoven av inflytande och självständighet större. De vill prova själv eller få bestämma  vad de ska ta på sig när vi är ute, vi benämner det ofta som att barnen är i trotsåldern. Barnen börjar också sätta egna gränser mot andra barn och oss vuxna. Med de yngre barnen handlar det ofta om att de knuffar kompisarna eller går åt ett annat håll när vi vill att de ska följa med. Vi ser ofta de här beteendena som problemskapande, att slåss eller knuffas är aldrig okej och ofta har vi vuxna ett stort behov av att få bestämma vad vi ska göra och åt vilket håll vi ska.

Om vi istället väljer att se barnets beteende som en strategi för att tillgodose ett behov är det lättare att förhålla sig på ett respektfullt sätt som ger möjlighet att hjälpa och stötta barnet i att utveckla strategier som tillgodoser behovet utan att det påverkar andra negativt. Om vi slutar benämna de här perioderna som ”trotsåldern” och istället nyfiket intresserar oss för vad det är för nya färdigheter barnet håller på att utveckla och vilka behov de försöker tillgodose med sitt agerande så skulle nog det här trotsiga beteendet upphöra ganska snabbt. När vi vill hjälpa barnet att skapa strategier för att sätta gränser är det viktigt att aldrig skuldbelägga beteendet. Istället behöver vi visa att vi försöker förstå barnets behov genom att ta reda på vad som hände och vad barnet kände i situationen. Med de allra minsta kanske man ofta får gissa sig fram, eftersom de har svårare att sätta ord på det de upplever. Oavsett vilket vi gör så får barnet känslan av att vi är intresserade av vad de känner och upplever och vi kan tillsammans hjälpa barnet att skapa nya strategier att tillgodose det aktuella behovet. Ett barn som förstår sina egna gränser, och att gränser är okej, har också lättare att respektera andras gränser och behov.

Om vi tänker att tillgodose barns behov innebär att de alltid ska få det de vill ha just då när de uttrycker det, har vi ett omöjligt uppdrag framför oss. Jag brukar ge som exempel när vi ska gå ut med hela barngruppen, ofta är det ett eller flera barn som inte vill följa med ut, de kanske är mitt uppe i en lek och vill fortsätta med den. Allra helst skulle jag naturligtvis vilja låta dem stanna kvar inne och fortsätta sin lek men i den här situationen finns det många olika behov att ta hänsyn till. Dels är det hela barngruppen som har ett behov av att vara ute en stund varje dag, vi märker att det ofta blir rörigt och jobbigt för dem om alla varit inne en hel dag. Varje enskilt barn har också behov av att få frisk luft en stund och att få röra sig fritt utomhus. Samtidigt har vi som pedagoger olika behov, en av oss behöver ofta ta ut sin rast på förmiddagen för att det ska fungera så bra som möjligt resten av dagen. När vi är ute med barngruppen behöver man också få känna sig trygg med att det finns andra vuxna ute på gården om något skulle hända. Därför är det i den här situationen svårt att tillgodose barnets behov av att fortsätta sin lek inomhus. Det som är viktigt då är att börja med att ta reda på vad det är barnet gör och vill fortsätta med och bekräfta att man ser och förstår barnets behov. Sedan behöver man förankra hos barnet varför vi behöver gå ut och varför hen inte kan vara kvar inne själv. Ofta kan barnet fortsätta att protestera, kanske kan man då tillsammans med barnet fundera över ett passande tillfälle att fortsätta med det man vill göra. Man kan även skriva ner på en lapp så att man kommer ihåg och att även andra pedagoger kan se att det finns en påbörjad aktivitet som barnet vill fortsätta med.

Att få sitt behov tillgodosett handlar inte om att alltid få precis det man vill just där och då, utan om att alltid få bli sedd och bekräftad i sitt behov, mött av en varm kärleksfull blick och två öron som lyssnar. Att få uttrycka sin önskan och bli tagen på allvar. För att skapa en jämlik balans bör vi i varje situation på något sätt kunna tillgodose allas behov, barnet, de vuxnas och barngruppens. I olika situationer är det dock så att någon part kan behöva stå tillbaka lite, likt exemplet ovan. Ibland kanske barngruppens behov får stå tillbaka för ett enskilt barns behov, ibland får vår plan stå tillbaka när vi ser att det pågår en lek som barnen vill fortsätta med.

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

”Det där var väl inte så farligt, inte behöver du bli sur för det”
”Du får inte bli så arg, det är inte okej”
”Upp igen det är väl inget att gråta för?”

Visst har väl uttryck i den här stilen hoppat ur min mun några gånger som i ett försök att liksom mildra känslan eller hejda ett större känsloutbrott. Om man funderar ett varv till så inser man att det knappast är så det fungerar. För vad händer om vi hela tiden trycker undan känslorna och lägger locket på? Tillslut går det inte att hålla känslorna inne, och med mycket uppdämda känslor kan även den minsta irritation leda till ett stort raseriutbrott.

Alla känslor måste få vara okej och ges plats, även de negativa.

Det är viktigt att känna alla känslor men vi behöver inte agera på dem, du vet när man blir så där arg eller upprörd så att man bara vill smälla igen dörren eller kasta något, när man blir ledsen och bara vill bädda ner sig under täcket och inte kliva upp förrän nästa dag. Tyvärr hjälper det inte särskilt mycket, ofta känns det inte bättre för det. Istället behöver vi acceptera känslan och låta den finnas där, sätta ord på den och försöka förstå vad som orsakar den. Vi vuxna kan ju förstå att kasta saker eller smälla igen dörren inte leder någon vart men barnen har ju inte förvärvat den kunskapen än. Vår uppgift som vuxna är att ge barnen verktygen för att hantera känslorna på ett mer konstruktivt sätt och det utan att skuldbelägga känslor eller ageranden.

Markus 2 år är ensam i ett rum på förskolan när jag kommer in. Jag ser att han är arg, han kastar klossar mot en vägg, i det här fallet mjuka klossar så de låter inte och gör ingen skada. Jag går lugnt in i rummet och sätter mig på en låg stol en liten bit ifrån honom så jag är i samma nivå.
-Jag gissar att du är arg för något Markus, vad är du arg för?
Han svarar inte utan kastar en kloss till.
-Det är okej att vara arg, men jag vill inte att du kastar saker. Något kan gå sönder eller en kompis kan få den på sig och det gör ont.
Han kastar en kloss till, men den här gången med betydligt mindre kraft och med ett annat ansiktsuttryck. Jag upprepar igen:
-Det är okej att vara arg men jag vill inte att du kastar saker.
Då släpper han den sista klossen och jag ser hur all anspänning släpper, han tar några stapplande steg mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag håller honom och stryker lätt över armen. Han sitter där en stund och bara är, jag säger inget utan låter honom bara vara. En kort stund senare reser han sig upp och jag förstår på hans ansiktsuttryck att han inte är lika arg längre. Vi går ut till hallen för att klä på oss och gå ut, han är på gott humör och påklädningen går lätt.

Den här situationen tog oss bara några minuter att reda ut, hade jag istället valt att direkt stoppa hans kastande av klossar och sagt till honom att inte vara så arg hade det säkert tagit betydligt längre tid. Jag hade nog kunnat få honom att ”sluta vara arg”, men frågan är om jag hade hjälpt honom att hantera sin känsla? Vad skulle kunna ha hänt senare, ute på gården när en kompis tar cykeln han nyligen cyklade på? Troligtvis hade han blivit väldigt arg och känslorna som han tryckt undan i den tidigare situationen hade bubblat upp på nytt.

I det här fallet gjorde inte klossarna någon skada, hade det varit hårda klossar eller annat som kunnat gjort skada hade jag nog först gått fram och lugnt tagit undan sakerna samtidigt som jag började prata med honom. Det viktiga i en sådan här situation är att inte själv gå upp i affekt eller ”gå igång” på barnets känslor. Istället hålla sig lugn och försöka ta reda på vad som är orsaken till att barnet blev arg utan att skuldbelägga handlingen. Helt enkelt vara nyfiken, visa empati och försöka förstå  barnets reaktion. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad det är som orsakar känslan och då är det viktigaste att bara bekräfta att känslan är okej, även visa medkänsla genom att tala om att man själv blir arg ibland och känner samma frustration.

Små barn kan inte alltid själva sätta ord på sina känslor, de behöver vår hjälp att förstå sig själva, medan lite äldre barn ofta kan berätta varför de blev arga eller ledsna. När de berättar är det återigen viktigt att vi undviker att skuldbelägga känslan eller handlingen, att vi försöker hålla oss i den ”sunda positionen” i Okej-hagen, se förra veckans inlägg.

Alla känslor måste få lika stort utrymme. Om vi inte upplever och känner de negativa känslorna kan vi inte heller uppleva och känna de positiva känslorna fullt ut. Att ha strategier för att hantera och acceptera sina känslor är en viktig del för vårt välmående.

/Veronica

Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Vad är egentligen självkänsla och varför är den så viktig?

Självkänsla handlar om att uppleva att mina tankar och känslor är viktiga, att känna att jag duger precis som jag är oavsett vad jag presterar eller gör. Jag behöver inte ändra på mig själv för att duga inför andra.

Självkänsla är inget vi bara kan ge barnen, den måste komma inifrån men grundas i samspelet med de personer som står barnet närmast. Att visa intresse för barnets tankar, känslor och behov, lyssna och ta barnet på allvar är grundläggande faktorer för att ge så goda förutsättningar som möjligt.

När kommunikationen och tilltalen däremot till största delen består av ifrågasättande, kritik, ilska eller ironi är det svårt för barnet att känna och uppleva sig värdefull. Om man tvivlar på att man duger som man är skapar det jobbiga känslor och frustration något som ofta ligger till grund för utåtagerande och problemskapande beteenden.

Självkänsla är färskvara och något man hela tiden måste underhålla. Därför räcker det inte att lägga fokus på detta i förskolan eller de tidiga skolåren och sedan tänka att barnen klarar sig för resten av livet. Utan vi måste fortsätta att skapa förutsättningar för möten grundade på likvärdigt bemötande genom hela skolsystemet.

Självkänsla förväxlas ofta med självförtroende , men det är faktiskt en stor skillnad. Självförtroende är kopplat till prestation, jag vet att jag kan och är bra på något. Det kan vara högt när det handlar om att dansa men lågt i att läsa högt inför kompisar. Med ett gott självförtroende men en svag självkänsla tror jag att jag bara duger när jag presterar, får alla rätt på ett prov eller gör mål i fotbollen. Detta skapar en situation där man ställer höga krav på sig själv och det blir även svårt att hantera situationer när jag misslyckas, känslan att jag inte duger eftersom jag inte kunde prestera som jag tänkt.

Med en sund självkänsla klarar man av att stå upp för sig själv, har stark integritet. Det ger även mod att stå upp för andra när de hamnar i utsatta situationer, tex mobbning.

God självkänsla är en förutsättning för ett gott liv och har också en positiv inverkan på att kunna skapa ömsesidigt respektfulla relationer med andra barn och vuxna.

Inläggen i min blogg kommer ha sin utgångspunkt i hur vi i olika situationer kan agera och möta barnen/eleverna på ett sätt som ger dem bästa möjliga förutsättningar för att ha en så god självbild och självkänsla som möjligt.

/Veronica

Det viktiga mötet, Främja psykisk hälsa, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

En blogg om att främja psykisk hälsa redan från början, i mötet med barnen.

Psykisk ohälsa är ett stort problem i vårt samhälle och den sjunker allt längre ner i åldrarna.

Jag har själv varit drabbad, i början av 2013 blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom. När jag började förstå sambanden och orsakerna till att jag hamnat där insåg jag att problemen grundlagts tidigt i barndomen. I samspelet med vuxna runt omkring mig och de normer som fanns kring de roller jag hade, storasyster, duktig flicka, presterar bra i skolan o.s.v. skapades en grund med höga krav och förväntningar som jag levde för att nå upp till. Jag levde inte för mig själv utan för att andra skulle må bra och tycka att jag var duktig. Under min återhämtningsresa lärde jag mig mycket om mig själv och hur jag kunde skapa en mer positiv självbild och en sund självkänsla.

Jag arbetar som förskollärare och så småningom började jag även se sambanden mellan mitt sätt att möta barnen i förskolan och förutsättningarna det gav dem för att de skulle skapa en sund bild av sig själva, självkänsla och i förlängningen en god psykisk hälsa.

Den här bloggen kommer handla om vad vi vuxna i förskola och skola kan göra för att främja psykisk hälsa hos barn och unga, och på vilket sätt vi kan skapa ett förebyggande arbete som gör att den psykiska ohälsan kan minska. Idag spenderar barnen stor del av sin vakna tid på förskolan eller skola/fritids. Mötet och relationerna med vuxna inom förskolan och skolan är oerhört viktig för dem. Vi har ett stort ansvar men också många fantastiska möjligheter att skapa goda förutsättningar för alla barn att få en bra start i livet och få känna att de duger precis som de är.

I den här bloggen vill jag lyfta just möjligheterna vi har i den dagliga kontakten med barnen och försöka vända på perspektiven så att det vi ser som hinder faktiskt också kan vändas till möjligheter.

Jag kommer att resonera kring begrepp som likvärdigt bemötande, jämlik maktbalans, kompetenta barn, tillitsfulla relationer, normkritik, problemskapande beteende, bångstyriga barn, självkänsla, delaktighet och inflytande och mycket mycket mer.

Jag kommer att dela med mig av mina egna erfarenheter men även koppla det till aktuell forskning.

Min största erfarenhet kommer av att möta barn i förskoleåldern men sättet att bygga relationer och möta barn på ett likvärdigt sätt ser precis likadant ut oavsett ålder. Jag har en önskan och vision om att skapa goda förutsättningar för en god psykisk hälsa genom hela vårt skolsystem men för det krävs mod att reflektera över hur vi gör och att nyfiket lyssna på vad alla fantastiska barn vi möter, varje dag, har att förmedla till oss!

/Veronica