Uncategorized

Det har gått några månader sedan jag började blogga och nu när terminen tagit slut och vi går mot skön ledighet kan det ju passa bra att summera och göra en tillbakablick.

I februari hade jag ett samtal med en person som inspirerar mig mycket. Jag behövde få lite pepp och en knuff framåt till att börja sprida de tankar och funderingar jag länge burit på. Att skriva en blogg hade jag funderat på några gånger men hade inte riktigt känt att det var mitt forum. I slutet av vårt samtal fick jag uppmaningen att börja förmedla det jag tänker så att det på något sätt blir länkbart, att det går att dela på nätet helt enkelt. Då kändes det helt naturligt att det var i bloggform jag skulle göra det. Samma kväll hade jag redan ett helt gäng bloggrubriker nedskrivna och inspirationen att skriva satte fart.

(Orange text nedan är klickbara länkar till mina tidigare inlägg.)

Mina första inlägg handlar om självkänsla, vad jag själv upplevt och hur vi kan skapa bästa förutsättningar för barnen att utveckla en sund självkänsla. Det handlar till stor del om hur vi lyssnar och tar det barnen vill förmedla på allvar. En förutsättning är också att de får upplevelsen av att de duger precis som de är och för att det ska ske måste vi vuxna ha ett förhållningssätt som bygger på likvärdighet.

Att ha verktyg för att hantera sina känslor och kunna tillgodose sina behov är viktiga förutsättningar för god psykisk hälsa. I de här inläggen resonerar jag kring hur vi vuxna, i vårt sätt att möta barnen kan ge dem förutsättningarna för att utveckla fungerande sätt för detta.

Efter trerroratacken i Stockholm i april skrev jag ett inlägg om den fantastiska reaktion som blev efteråt, hur människor stod upp för varandra och hjälptes åt att hantera och ta sig igenom denna ofattbara händelse. Jag funderade också över hur vi kan fortsätta hålla den här känslan vid liv och ge den plats och utrymme i de vardagliga mötena med varandra och med barnen.

I höstas kom jag i kontakt med Charlotte Agergård Kareliusson, hon har studerat psykologi vid Karlstads universitet och bl.a. skrivit om skolans roll och uppgift i det främjande och förebyggande arbetet kring psykisk ohälsa. Utifrån ett av hennes arbeten skrev jag inlägget ”Förutsättningar för god psykisk hälsa”. Några av de viktigaste delarna i det handlar om att öka barns delaktighet och att de får känna sig kompetenta.

”Barn lär sig ingenting av att misslyckas” är nog det uttryck som jag fått mest reaktioner och återkoppling på under och efter mina föreläsningar. En viktig insikt, genom den forskning jag hänvisar till i blogginlägget, som vi måste ta på stort allvar och verkligen reflektera kring. Hur kan vi skapa situationer och förutsättningar för barnen att lyckas så ofta som möjligt?

På vilket sätt kan vi bäst forma ett främjande och förebyggande arbete kring psykisk hälsa i förskolan och skolan? Det första steget är att försöka ta reda på vilka normer vi har, bli din egen rumpnisse och skapa normkreativitet. På vilket sätt får barnen vara delaktiga, hur möter vi deras känslouttryck, får de möjlighet att känna sig kompetenta?  Ytterligare ett viktigt steg är att fundera över hur vi bygger relationer till barnen så att de upplever sig sedda och accepterade för den de är. Vi kan aldrig förändra barnens förhållningssätt mot varandra eller oss genom att i ord tala om hur de ska göra men vi kan påverka vårt eget sätt att möta och lyssna och på så sätt bli förebilder för barnen som de kan forma sitt eget förhållningssätt ifrån.

Den röda tråden genom mina inlägg har handlat om att skapa möten med barnen och förra veckans inlägg handlade framförallt om det i ett perspektiv av den utveckling vi står inför och redan sett en del av genom den digitala utvecklingen de senaste åren. Vi måste tillsammans arbeta för att skapa en barnsyn och ett förhållningssätt som bygger på jämlikhet och likvärdighet för att kunna möta barnen där de är idag.

Nu kommer jag ta ledigt från bloggandet under sommaren för att komma tillbaka med nya krafter i höst, fortfarande finns flera av de första uppslagen kvar att skriva om!

Jag vet att ni är några som går in och läser här med jämna mellanrum, det vore jättekul om ni vill kommentera det jag skriver med era egna tankar eller frågor. Ni får gärna ge förslag om det är något särskilt ämne eller fråga ni vill att jag skriver om framöver.

Ha en skön sommar!!

/Veronica

Uncategorized

Jag hade planerat ett annat inlägg för den här veckan men fredagens händelse, terrorattentatet i Stockholm, har lagt en dämpad stämning över den gångna helgen och jag har haft svårt att hitta orden. De första känslorna som kom när jag fick höra om händelsen var rädsla, oro och ilska och även en tomhet och hjälplöshet. Vart är världen på väg?

Det som vi sedan fick bevittna, för min del på avstånd, genom sociala medier, TV och tidningar var den enorma omtanke och kärlek som spred sig i Stockholm. Människor som öppnade upp sina hem för att ge en trygg plats åt främlingar, andra som åkte långa sträckor för att hjälpa strandsatta att ta sig hem när tågen blev inställda. Senast läste jag om ett gäng som ställde upp en grill på gatan och bjöd poliser på korv mitt i natten.

Alla de här berättelserna ger oss hopp, och det budskap som i alla fall fyllt mina sociala medier de senaste dagarna är att kärleken övervinner hatet! Vi måste visa kärlek och omtanke till människorna runt omkring oss. Låt oss tillsammans se till att omtanke, medkänsla och kärlek får fortsätta att spridas på samma sätt som det gjort de senaste dagarna, varje dag!

Världsfreden börjar med oss, i mötet med de vi har närmast och framförallt i mötet med barnen!

Vi som arbetar i förskola och skola har fantastiska möjligheter att göra det varje dag. Möta barnen med omtanke, nyfikenhet och kärlek. Att barnen får känna att de är viktiga och betydelsefulla, att de duger precis som de är.

I det här är det viktigt att reflektera över vilka normer vi har i vår verksamhet. Hamnar barnen utanför eller innanför, känner de att de är duger precis som de är eller gör våra normer att de måste ändra på sig för att passa in?

Vi måste välja att ibland bortse från problemskapande beteenden eller dåliga skolresultat och istället lägga större fokus på att verkligen SE barnet, människan som finns bakom.

En av orsakerna till att människor söker sig till extrema grupperingar, oavsett form, är att man söker ett sammanhang där man känner sig sedd och bekräftad. Om vi erbjuder det redan i skolan och andra sammanhang, att vi som vuxna ser och bekräftar barnen så som de är, så skulle de här grupperingarna och utanförskapet minska markant.

Vi måste vända hatet till kärlek och det måste vi göra tillsammans, framförallt tillsammans med de som är vår framtid på den här jorden, BARNEN.

”Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that.”    -Matin Luther King Jr

/Veronica