Det viktiga mötet

Publicerad av

För att skapa möten krävs att vi är två parter som möts på någorlunda jämlik nivå, där ingen är överordnad eller underordnad den andre. Vi pratar ofta om att vi behöver reflektera över vårt bemötande, hur vi bemöter barnen. Bemötande handlar dock om det motsatta, där den ena parten är i en maktposition. När man t.ex. går till en läkare vill man få ett vänligt bemötande, läkaren har kunskap om mitt sjukdomstillstånd och står därför över mig i makt. Jag vill känna mig trygg i situationen men vi bygger ingen djup relation mellan varandra. På samma sätt förhåller det sig när vi ska betala det vi handlat i mataffären eller går till frisören.

Vårt uppdrag som lärare/förskollärare bygger på helt andra grunder där relationen har en viktig roll. Vi möter barnen större delen av dagen, för att nå fram dit vi vill och för att kunna uppnå det som är vårt uppdrag är relationen med eleverna/barnen oerhört viktig.

En viktig ingång i relationen är det mjuka anslaget, att använda ett vänligt tonfall kan vara avgörande för att kunna nå fram och skapa dialog, medan ett kritiserande tonfall kan stänga dörren helt till att skapa tillit. Vi måste släppa våra föreställningar om att saker och ting måste vara på ett visst sätt eller göras på precis det sätt vi tänker oss. Vi behöver ha en öppenhet för olika idéer och tänkande och våga prova nytt, vara nyfiken. När barnen gjort sådant som vi tycker är fel eller dumt är det extra viktigt att ha en mjuk ingång i samtalet om vi vill nå fram och skapa en förändring. Om vi är arga eller har en kritiserande ton hör barnet bara det arga uttrycket och har svårt att koncentrera sig på vad vi säger och framförallt skapar det skamkänslor som definitivt stänger dörren för dialog och möte.

Vi behöver visa nyfikenhet och intresse för det barnet gör eller uttrycker, även i de fall det gjort något vi upplever som fel, försöka förstå orsaken till agerandet, att se barnet och finnas nära. Se oss som jämlikar, medforskare, medskapare där vi undersöker vår omvärld tillsammans. Jag kommer med mina erfarenheter och barnet kommer med sina. Tillsammans kan vi skapa något nytt.

Det är alltid vi vuxna som har ansvaret i relationen, vi kan aldrig lägga ansvaret på barnet, det är de inte mogna för. Lars H Gustafsson beskriver det i sin bok ”Relationsrevolutionen”, som att barnet och den vuxne befinner sig vid varsin pol och för att ett möte ska kunna ske behöver den vuxne lämna sin trygga pol och möta barnet vid dennes pol. Den vuxne måste då släppa sitt kontrollbehov och vara öppen för nya intryck och synvinklar och ta barnet på allvar. Efter mötet måste den vuxne ta sig tillbaka till sin pol och där reflektera över mötet med barnet, endera med sig själv eller tillsammans med kollegorna. I vår roll som förskollärare/lärare är det viktigt att hålla balansen mellan att vara personlig men inte privat. Vi kan vara personliga genom att dela våra upplevelser och känslor som skapar medkänsla och engagemang men att inte involvera barnen i våra privata bekymmer och tillkortakommanden.

Vi måste alltid komma ihåg att vårt sätt att möta barnen speglar av sig i hur barnen möter varandra. För att barnen ska må bra i sig själva och med varandra är tillitsfulla relationer oerhört viktigt, tilliten växer när vi möts!

/Veronica

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *