Publicerad av Alla människors lika värde är kärnan i vår värdegrund och något vi ofta pratar om när vi lyfter frågor om utsatta grupper eller i anti-mobbningsarbetet med barnen/eleverna. Men hur ger det sig uttryck i relationerna med de barn vi har närmast? I det dagliga mötet?
Ett likvärdigt förhållningssätt innebär att alla parter i en relation är lika mycket värda i alla situationer. Att i allt vi gör signalera att barnet är okej precis som hen är oavsett vad hen gör eller gjort.
Likvärdigt förhållningssätt handlar dock inte bara om vad vi säger eller gör utan även våra tankar om barnet och situationen påverkar hur vi agerar. En genuin vilja att sätta sig in i och förstå barnets situation och upplevelse är oerhört viktig för att skapa en tillitsfull relation som bygger på ömsesidig kontakt och förståelse för varandra. Vi behöver vara öppna för olika sätt att se på en händelse och verkligen försöka förstå barnets behov och känslor.
I mina tankar kring barns självkänsla och likvärdighet inspireras jag mycket av Petra Krantz-Lindgren och det hon skriver om i sin bok ”Med känsla för barns självkänsla”. Petra skriver även bloggen ”En annan du”, jag rekommenderar varmt både boken och bloggen om man vill fördjupa sig mer i ämnet.
I boken beskriver hon en modell som kallas okej-hagen (se bild nedan). Den består av fyra fält som beskriver fyra olika förhållningssätt vi kan ha i en relation. På den ena axeln har vi tankarna om oss själva ”Jag” och på den andra axel tankarna om den andra personen i relationen ”Du”.
I den första rutan tänker jag om mig själv att jag är okej och om barnet att hen är okej. Upplevelsen i relationen är ömsesidig respekt. Vi behöver inte alltid vara överens om allt men det finns en vilja att förstå varandra och nå lösningar där bådas behov och önskemål blir tillgodosedda. Det här kallas den sunda positionen.
I den andra rutan tänker jag att jag är okej men den andra personen är inte okej. Här skapas en känsla av överlägsenhet och jag tänker att problemen i relationen beror på den andra parten inte på mig.
I den tredje rutan tänker jag att jag inte är okej men du är okej. Upplevelsen blir att jag känner mig otillräcklig och att jag inte duger som jag är, att problem i relationen beror på mig.
I den fjärde rutan tänker jag om mig själv att jag inte är okej och om den andra att hen inte är okej. Här skapas känslor av vanmakt, hjälplöshet och stor frustration.
I relationer rör vi oss ofta mellan de olika positionerna. Även om vi helst skulle vilja hålla oss i den första rutan hela tiden så påverkas vi och reagerar olika i olika situationer mycket beroende på våra egna känslor och upplevelse i situationen men även av vilka normer som finns i det aktuella sammanhanget.
Vi måste också komma ihåg att barnen vi möter rör sig mellan rutorna i okej-hagen utifrån sin synvinkel. Om de ofta befinner sig i den första rutan blir det ganska enkelt att samarbeta och vi upplever en positiv känsla i relationen. Om barnet däremot oftast befinner sig i den fjärde rutan känner de sig hjälplösa och vanmäktiga vilket ofta leder till frustration som i många fall ger sig uttryck i problemskapande beteenden. I relationer med barn är det alltid vi vuxna som har ansvaret för att så ofta som möjligt befinna sig i den första rutan i okej-hagen.
Ett sätt att nå dit är att aktivt välja att lägga större fokus på det som fungera och barnet gör bra istället för, som det tyvärr lätt blir, att vi fastnar för det som fungerar sämre eller var dumt gjort.
Allt barn gör är uttryck för ett behov. Med ett likvärdigt förhållningssätt försöker jag sätt mig in i barnets situation och försöker förstå de bakomliggande orsakerna istället för att skuldbelägga ett beteende. Här är lyssnandet det viktigaste verktyget, att empatiskt lyssna för att förstå barnets känslor och upplevelser. Läs gärna mitt inlägg från förra veckan om att lyssna.
Likvärdighet handlar också om att ta barnet på lika stort allvar som andra vuxna. Det finns naturligt många skillnader mellan barn och vuxna. Vi är större rent fysiskt, har större livserfarenhet och färdigheter som ger möjligheter att ta hand om oss själva och fatta beslut om vårt eget liv men vi har även fler förpliktelser och större ansvar.
Det finns också många likheter, barn och vuxna upplever känslor på samma sätt och har samma grundläggande behov. I ett likvärdigt förhållningssätt måste vi se och lägga större vikt vid likheterna. Att vi förstår att barnen upplever kritik och tillsägelser lika olustigt som vi själva skulle göra, att barn har samma behov av att känna sig förstådda och lyssnade på som vi har. Barnen behöver naturligtvis förstå att det är inte är okej att göra sådant som kan skada andra eller sig själv, men den viktiga skillnaden är att vara tydlig med att det är handlingen som inte är okej och att det inte handlar om barnets värde i sig själv. Jag kommer skriva mer om likvärdighet i konfliktlösning i ett eget inlägg längre fram.
En grundläggande utgångspunkt är att möta barnen med samma respekt som du själv vill bli mött av.
/Veronica