Välkomna den spillda mjölken

Publicerad av

Barn lär sig ingenting av att misslyckas.

I en forskningsrapport  från 2008 beskriver Anna von Duijvenvoorde och hennes kollegor vid universitetet i Leiden, Holland, sin undersökning av i vilka situationer lärande uppstår. De ville ta reda på om vi lär oss av att misslyckas eller av att lyckas. Undersökningen gick ut på att personer i olika åldrar fick lösa en uppgift och fick efteråt svaret ”Nu blev det rätt” eller ”Nu blev det fel”. De använde sig av en magnetkamera och kunde under försöken mäta hjärnaktiviteten hos personerna som deltog i studien. När de sammanställde resultatet kunde de se att hos personer över 15 år ökade hjärnaktiviteten när de fick svaret ”Nu blev det fel” och för personer under 11 år ökade hjärnaktiviteten när svaret var ”Nu blev det rätt”. I gruppen mellan 11-15 år var variationen av resultatet stor vilket tyder på att det är i den åldern utvecklingen går över från att lära sig av att lyckas till att lära sig av sina misslyckanden. Det man konstaterade i studien var att vi lär oss när det sker en avvikelse från det invanda mönstret. Barn misslyckas mer än de lyckas, därför sker ingen utveckling eller inlärning genom misslyckanden, när barnen blir äldre lyckas de mer än de misslyckas, det avvikande blir då att misslyckas.

När jag först läste om det här resultatet, så kände jag mig lite konfunderad. Som jag skrev om i förra veckans inlägg om det kompetenta barnet så måste barnen få prova och misslyckas och lära sig av sina misstag. Till exempel när de lär sig att dricka ur glas behöver de få erfarenheten av att det blir blött på tröjan för att förstå att de ska hälla lite långsammare nästa gång. Jag fick vrida och vända på de här formuleringarna ett tag innan jag insåg att misslyckande inte ligger i själva agerandet eller handlingen utan i hur vi värderar det. Att det faktiskt ligger hos oss vuxna, i våra reaktioner och värderingar om barnen lyckas eller misslyckas.

När barnet tränar på att hälla upp mjölk själv är det mer regel än undantag att det rinner utanför. En första spontan reaktion som vuxen är ofta ”Åh nej nu rann det utanför, det var inte bra”, kanske följt av en suck och kroppsspråk som signalerar att du klarar nog inte det här än. Det här ger ganska tydliga signaler till barnet om att det var ett misslyckande. De är vana vid att det blir fel eller att de misslyckas så hjärnan registrerar ingen inlärning. Om vi istället väljer att fokusera på det positiva ”Titta, ser du att det hamnade mjölk i glaset”, ofta hamnar ju en del mjölk i glaset även om mycket rinner utanför i början. ”Det hamnade mjölk bredvid, men vi torkar upp det, det är ingen fara”, vi ger barnen känslan att det är okej att spilla utanför, det är en del av lärandet och vägen till att lyckas. Vi kan också coacha barnet i att försöka igen ”om du häller lite långsammare kan det gå lättare”, ”vill du att jag hjälper dig att styra mjölkpaketet?” o.s.v. Vi tar rollen som handledare och vägledare istället för att vara den som bedömer och talar om om man klarar det eller inte. Vi vägleder barnen genom lärandet och utforskar tillsammans, peppar och ser till att barnet får uppleva känslan av att lyckas, det registreras av hjärnan som något som går utanför det invanda mönstret och inlärning sker.

Första gången jag läste om Anna von Duijvenvoordes forskning var genom Bo Hejlskov Elvén och Tina Wimans bok ”Barn som bråkar”, de lyfter det här i ett perspektiv av hur vi kan få bukt med ett problemskapande beteende. Om vi vill att ett  barns problemskapande beteende ska minska måste vi alltså ge barnet förutsättningar att lyckas i den situationen för att en utveckling ska ske.

Att välja att se och bekräfta det positiva handlar alltså inte bara om att skapa en mer positiv känsla hos en själv eller som en förutsättning för barnet att bygga sund självkänsla utan framförallt om att det är en förutsättning för barnets lärande och utveckling.

/Veronica

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *