Normkritik eller normkreativitet, som jag hellre vill kalla det, är inte särskilt enkelt. Vi har alla en mängd normer med oss som medvetet eller omedvetet styr våra sätt att vara och agera. Ofta sitter de djupt rotade och är något vi fått med oss från vår uppväxt. Att arbeta normkreativt kräver ett öppet sinne och ett tillåtande klimat i arbetslaget. Komma ihåg att det handlar om det vi gör och hur vi agerar inte som kritik mot mig själv som person.
På min arbetsplats läser vi just nu boken ”Normkreativitet i förskolan” och det är därifrån jag fått idén att använda just uttrycket normkreativitet. Jag tycker att det ger begreppet en mer positiv klang och innebörd. För mig handlar det här om att lägga till, inte ta bort, att ifrågasätta men inte döma. Vi måste fundera på vilka normer vi har och varför, men att det inte ska handla så mycket om rätt och fel utan att förstå att olika sätt att agera ger olika resultat. De normer vi har ger de barnen utrymme att få vara den de är? Eller ställer vi krav på att de ska rätta in sig i mallen och följa de riktlinjer vi vuxna satt upp. I boken ger man förslag om att ifrågasätta sina normer genom att vända på perspektiviet. Ifrågasätta det som vi idag ser som självklart. Varför har vi som norm att hålla en samling där vi förväntar oss att alla ska sitta stilla och vara tysta? Undervisa i en situation där barnen förväntas sitta tysta och lyssna när jag som lärare förmedlar kunskapen de behöver ta till sig? Eller finns det andra sätt att inhämta kunskaper eller ta till sig det vi vill förmedla i en samling som samtidigt tillgodoser barnens behov av att få röra sig och vara delaktig? I en del grupper och klasser kan den här första situationen fungera utmärkt. Men om det för det mesta uppstår en situation där jag stor del av tiden måste tillrättavisa barnen och upprätta hålla reglerna om att sitta stilla och vara tysta då måste jag fundera över varför jag har den norm jag har kring den här situationen. Och också förstå att för att uppnå ett annat resultat så är det situationen och reglerna som behöver förändras eller justeras inte barnen.
Normkreativitet handlar om att vidga normen för vad som är ett accepterat sätt att vara eller agera. Att se vilka effekter vår norm ger och att målet är att ta bort de negativa effekterna. Ta ett kliv bakåt, släppa prestigen och kontrollen för att se vad som händer. För att kunna skapa något nytt och göra barnen delaktiga så måste vi ge dem plats och utrymme att få uttrycka sina åsikter och önskemål på sitt sätt.
Vilka normer har vi för vilka beteenden och uttryckssätt som är accepterade?
På vilka sätt behöver vid vidga normen för att barnen ska kunna känna och uppleva att de duger som de är?
Jag lyssnade igår på Skånska skolpodden och ett avsnitt med en av mina stora inspirationskällor Micke Gunnarsson, det är från honom jag lånat orden i rubriken. Han sa just det här kloka att vi måste bli vår egen rumpnisse och ofta ställa oss frågan: ”Voffö gör di på detta vise?” Lyssna på det här avsnittet! Här finns många intressanta tankar om att möta barn och skapa relationer. Micke brinner för mötet med barn och unga och inspirerar många genom sin blogg och sina föreläsningar.
/Veronica
