Delaktighet på barnens villkor

Delaktighet är en viktig faktor i att känna sig värdefull och att ens åsikt räknas med och tas på allvar. Vi diskuterar ofta delaktighet och inflytande i olika sammanhang och jag upplever att vi ganska ofta fastnar i att delaktighet handlar om att barnen ska få större möjligheter att välja i olika situationer eller att de ska få bestämma vad vi ska göra på samlingen. Ofta blir barnen delaktiga inom ramar som vi vuxna i förväg satt upp. Visst är barnen delaktiga på det här sättet men är det här vi tänker med delaktighet? På vilket sätt kan barnens åsikter och verkliga önskemål komma fram här?

Hur kan vi skapa delaktighet på ett djupare plan? För mig handlar det i första hand om nyfikenhet. Att vi visar vårt intresse och vår nyfikenhet på vad barnen gör och det som intresserar dem. Förra veckan läste jag ett facebook-inlägg som Gustav Sundh gjort på sin FB-sida ”Skolgårdsläraren Gustav Sundh”. Gustav arbetar som fritidspedagog på en skola i Stockholm och delar med sig av sina tankar om arbetet med att utveckla skolgårdspedagogiken. Den här texten var det som gav mig inspirationen att skriva det här inlägget för det beskriver på ett fantastisk sätt de tankar jag har om delaktighet. Jag har fått medgivande att citera texten här:

”BARNEN MED MOBILER

En nagel i ögat när jag är på skolgården har länge varit de stillasittande mellanstadieeleverna och deras mobilspelande. Är det där verkligen nyttigt? Sitta så där passiva, introverta.

En dag gav jag mig fasen på att förstå. Jag lunkade fram till den klungan som höll på och spelade med telefonerna. Frågade vilket spel de körde, laddade hem den appen. Därefter spelade jag helt oförstående kring hur man skulle göra.

Direkt var fyra elever där, förklarade på min nivå, ville verkligen att jag skulle förstå.

Ganska fort gjorde jag den första stora upptäckten. De kommunicerar både med varandra och andra spelare, byter varor och tjänster, ger varandra tips och pepp. Både i spelet och mellan barnen som spelar sker ett enormt kommunikativt samspel och en konstruktiv dialog.

”Man måste ge mycket för då får man tillbaka i klanen, alla ser att man är schysst och delar med sig. Skriv alltid och tacka också glöm inte det!”

Jahopp, det pågår även ett digitalt värdegrundsarbete i spelet. Föregå med trevligt bemötande och du får samma tillbaka.

Den som gav mig absolut mest hjälp är en elev som kom till Sverige för knappt ett år sedan. Att som pedagog få höra honom förklara på ett för honom ganska nytt språk, växla mellan engelska, svenska och sitt modersmål, lyssna in mina frågor och ge målande instruktioner.

”NEJ, NEJ, NEJ, TÄNK SÅHÄR…”

Han var min handledare i flera dagar. Det var en stor upplevelse. Tror även att han genom detta  jobbade mot ett antal mål i lgr11’s kursplan för svenska och engelska.

”EY HUR GÅÅR DET PÅ CLAASH?”

Ropar de nu ofta.

”Fick en epic” kanske jag svarar.

Vi talar nu samma språk, vi delar samma upplevelse. Vi rör oss i samma värld. Användningsområdet för mig, ingången till de spelande eleverna är unik. Sättet de ser på mig har förändrats. Skulle jag behöva samtala med dem någon gång i framtiden är jag för alltid en godkänd vuxen.

Barn lär sig där man minst anar det. Väljer vi att förakta det eller bejaka det?

Som pedagog bör man tänka såhär: 

Bakom det du mest fruktar och är osäker på väntar en spännande upptäckt.

Sluta aldrig vara nyfiken på elevernas värld.

Vi behöver också erbjuda så pass inbjudande alternativ på skolgården så barnen faktiskt blir så sugna på att delta.

Släppa mobilen för en stund.

Lite det pysslar jag med.”

Vi måste alltid börja med att intressera oss för det barnen gör och försöka förstå innan vi dömmer ut eller talar om hur dåligt det är. Just mobiltelefon och dataspel är sådant som vi vuxna ofta ser ner på som något dåligt, men om vi verkligen visar intresse och engagemang för att försöka förstå så kommer en helt ny värld att öppna sig. Det finns så mycket fantastiskt inuti skärmar och plattor, och en stor möjlighet till socialt nätverk.  Den måste vi vuxna ta på större allvar. Naturligtvis skapar skärmarna en del stillasittande som i förlängning inte är så bra men vill vi skapa förändring kring det är det återigen viktigt att intressera sig för det som upptar barnens uppmärksamhet, hur kan vi integrera det som händer på skärmen i aktiviteter som uppmuntrar till rörelse? Och i det arbetet verkligen ta med barnen/eleverna för att utforma aktiviteten.

Att låta barnens röst vara den som hörs mest, de får komma med sina förslag på lösningar, förklara hur de känner. Beskriva och dela med sig av intressen, sin kunskap och sina erfarenheter så som i texten ovan, det är verklig delaktighet för mig. Exemplet jag själv ger i mitt inlägg om att tillgodose barns behov är också ett sätt att vara delaktig. Även om barnet inte får göra det hen vill just i den stunden så får barnet känna sig delaktig genom att beskriva vad hen önskar och uppleva sig tagen på allvar när vi försöker hitta en lösning för att kunna göra det vid annat tillfälle.

Vårt sätt att lyssna är det som gör barnen delaktiga, att låta barnens idéer och lösningar komma före våra egna.

Delaktighet är en oerhört viktig del i att skapa tillitsfulla relationer. Vi måste alltid börja med oss själva, hur kan vi bli mer delaktiga i barnens värld. Att verkligen lyssna och ta till sig det barnen vill dela med sig av till oss. Det är alltid vi vuxna som har ansvaret att bygga relationen, vi kan aldrig lägga över det på barnen.

Vi måste ta klivet in i deras värld innan vi kan förvänta oss att de ska kliva in och vara delaktiga i vår!

/Veronica