Möta barns känslor

”Det där var väl inte så farligt, inte behöver du bli sur för det”
”Du får inte bli så arg, det är inte okej”
”Upp igen det är väl inget att gråta för?”

Visst har väl uttryck i den här stilen hoppat ur min mun några gånger som i ett försök att liksom mildra känslan eller hejda ett större känsloutbrott. Om man funderar ett varv till så inser man att det knappast är så det fungerar. För vad händer om vi hela tiden trycker undan känslorna och lägger locket på? Tillslut går det inte att hålla känslorna inne, och med mycket uppdämda känslor kan även den minsta irritation leda till ett stort raseriutbrott.

Alla känslor måste få vara okej och ges plats, även de negativa.

Det är viktigt att känna alla känslor men vi behöver inte agera på dem, du vet när man blir så där arg eller upprörd så att man bara vill smälla igen dörren eller kasta något, när man blir ledsen och bara vill bädda ner sig under täcket och inte kliva upp förrän nästa dag. Tyvärr hjälper det inte särskilt mycket, ofta känns det inte bättre för det. Istället behöver vi acceptera känslan och låta den finnas där, sätta ord på den och försöka förstå vad som orsakar den. Vi vuxna kan ju förstå att kasta saker eller smälla igen dörren inte leder någon vart men barnen har ju inte förvärvat den kunskapen än. Vår uppgift som vuxna är att ge barnen verktygen för att hantera känslorna på ett mer konstruktivt sätt och det utan att skuldbelägga känslor eller ageranden.

Markus 2 år är ensam i ett rum på förskolan när jag kommer in. Jag ser att han är arg, han kastar klossar mot en vägg, i det här fallet mjuka klossar så de låter inte och gör ingen skada. Jag går lugnt in i rummet och sätter mig på en låg stol en liten bit ifrån honom så jag är i samma nivå.
-Jag gissar att du är arg för något Markus, vad är du arg för?
Han svarar inte utan kastar en kloss till.
-Det är okej att vara arg, men jag vill inte att du kastar saker. Något kan gå sönder eller en kompis kan få den på sig och det gör ont.
Han kastar en kloss till, men den här gången med betydligt mindre kraft och med ett annat ansiktsuttryck. Jag upprepar igen:
-Det är okej att vara arg men jag vill inte att du kastar saker.
Då släpper han den sista klossen och jag ser hur all anspänning släpper, han tar några stapplande steg mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag håller honom och stryker lätt över armen. Han sitter där en stund och bara är, jag säger inget utan låter honom bara vara. En kort stund senare reser han sig upp och jag förstår på hans ansiktsuttryck att han inte är lika arg längre. Vi går ut till hallen för att klä på oss och gå ut, han är på gott humör och påklädningen går lätt.

Den här situationen tog oss bara några minuter att reda ut, hade jag istället valt att direkt stoppa hans kastande av klossar och sagt till honom att inte vara så arg hade det säkert tagit betydligt längre tid. Jag hade nog kunnat få honom att ”sluta vara arg”, men frågan är om jag hade hjälpt honom att hantera sin känsla? Vad skulle kunna ha hänt senare, ute på gården när en kompis tar cykeln han nyligen cyklade på? Troligtvis hade han blivit väldigt arg och känslorna som han tryckt undan i den tidigare situationen hade bubblat upp på nytt.

I det här fallet gjorde inte klossarna någon skada, hade det varit hårda klossar eller annat som kunnat gjort skada hade jag nog först gått fram och lugnt tagit undan sakerna samtidigt som jag började prata med honom. Det viktiga i en sådan här situation är att inte själv gå upp i affekt eller ”gå igång” på barnets känslor. Istället hålla sig lugn och försöka ta reda på vad som är orsaken till att barnet blev arg utan att skuldbelägga handlingen. Helt enkelt vara nyfiken, visa empati och försöka förstå  barnets reaktion. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad det är som orsakar känslan och då är det viktigaste att bara bekräfta att känslan är okej, även visa medkänsla genom att tala om att man själv blir arg ibland och känner samma frustration.

Små barn kan inte alltid själva sätta ord på sina känslor, de behöver vår hjälp att förstå sig själva, medan lite äldre barn ofta kan berätta varför de blev arga eller ledsna. När de berättar är det återigen viktigt att vi undviker att skuldbelägga känslan eller handlingen, att vi försöker hålla oss i den ”sunda positionen” i Okej-hagen, se förra veckans inlägg.

Alla känslor måste få lika stort utrymme. Om vi inte upplever och känner de negativa känslorna kan vi inte heller uppleva och känna de positiva känslorna fullt ut. Att ha strategier för att hantera och acceptera sina känslor är en viktig del för vårt välmående.

/Veronica