Delaktighet, Det viktiga mötet, Lyssna, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Delaktighet är en viktig faktor i att känna sig värdefull och att ens åsikt räknas med och tas på allvar. Vi diskuterar ofta delaktighet och inflytande i olika sammanhang och jag upplever att vi ganska ofta fastnar i att delaktighet handlar om att barnen ska få större möjligheter att välja i olika situationer eller att de ska få bestämma vad vi ska göra på samlingen. Ofta blir barnen delaktiga inom ramar som vi vuxna i förväg satt upp. Visst är barnen delaktiga på det här sättet men är det här vi tänker med delaktighet? På vilket sätt kan barnens åsikter och verkliga önskemål komma fram här?

Hur kan vi skapa delaktighet på ett djupare plan? För mig handlar det i första hand om nyfikenhet. Att vi visar vårt intresse och vår nyfikenhet på vad barnen gör och det som intresserar dem. Förra veckan läste jag ett facebook-inlägg som Gustav Sundh gjort på sin FB-sida ”Skolgårdsläraren Gustav Sundh”. Gustav arbetar som fritidspedagog på en skola i Stockholm och delar med sig av sina tankar om arbetet med att utveckla skolgårdspedagogiken. Den här texten var det som gav mig inspirationen att skriva det här inlägget för det beskriver på ett fantastisk sätt de tankar jag har om delaktighet. Jag har fått medgivande att citera texten här:

”BARNEN MED MOBILER

En nagel i ögat när jag är på skolgården har länge varit de stillasittande mellanstadieeleverna och deras mobilspelande. Är det där verkligen nyttigt? Sitta så där passiva, introverta.

En dag gav jag mig fasen på att förstå. Jag lunkade fram till den klungan som höll på och spelade med telefonerna. Frågade vilket spel de körde, laddade hem den appen. Därefter spelade jag helt oförstående kring hur man skulle göra.

Direkt var fyra elever där, förklarade på min nivå, ville verkligen att jag skulle förstå.

Ganska fort gjorde jag den första stora upptäckten. De kommunicerar både med varandra och andra spelare, byter varor och tjänster, ger varandra tips och pepp. Både i spelet och mellan barnen som spelar sker ett enormt kommunikativt samspel och en konstruktiv dialog.

”Man måste ge mycket för då får man tillbaka i klanen, alla ser att man är schysst och delar med sig. Skriv alltid och tacka också glöm inte det!”

Jahopp, det pågår även ett digitalt värdegrundsarbete i spelet. Föregå med trevligt bemötande och du får samma tillbaka.

Den som gav mig absolut mest hjälp är en elev som kom till Sverige för knappt ett år sedan. Att som pedagog få höra honom förklara på ett för honom ganska nytt språk, växla mellan engelska, svenska och sitt modersmål, lyssna in mina frågor och ge målande instruktioner.

”NEJ, NEJ, NEJ, TÄNK SÅHÄR…”

Han var min handledare i flera dagar. Det var en stor upplevelse. Tror även att han genom detta  jobbade mot ett antal mål i lgr11’s kursplan för svenska och engelska.

”EY HUR GÅÅR DET PÅ CLAASH?”

Ropar de nu ofta.

”Fick en epic” kanske jag svarar.

Vi talar nu samma språk, vi delar samma upplevelse. Vi rör oss i samma värld. Användningsområdet för mig, ingången till de spelande eleverna är unik. Sättet de ser på mig har förändrats. Skulle jag behöva samtala med dem någon gång i framtiden är jag för alltid en godkänd vuxen.

Barn lär sig där man minst anar det. Väljer vi att förakta det eller bejaka det?

Som pedagog bör man tänka såhär: 

Bakom det du mest fruktar och är osäker på väntar en spännande upptäckt.

Sluta aldrig vara nyfiken på elevernas värld.

Vi behöver också erbjuda så pass inbjudande alternativ på skolgården så barnen faktiskt blir så sugna på att delta.

Släppa mobilen för en stund.

Lite det pysslar jag med.”

Vi måste alltid börja med att intressera oss för det barnen gör och försöka förstå innan vi dömmer ut eller talar om hur dåligt det är. Just mobiltelefon och dataspel är sådant som vi vuxna ofta ser ner på som något dåligt, men om vi verkligen visar intresse och engagemang för att försöka förstå så kommer en helt ny värld att öppna sig. Det finns så mycket fantastiskt inuti skärmar och plattor, och en stor möjlighet till socialt nätverk.  Den måste vi vuxna ta på större allvar. Naturligtvis skapar skärmarna en del stillasittande som i förlängning inte är så bra men vill vi skapa förändring kring det är det återigen viktigt att intressera sig för det som upptar barnens uppmärksamhet, hur kan vi integrera det som händer på skärmen i aktiviteter som uppmuntrar till rörelse? Och i det arbetet verkligen ta med barnen/eleverna för att utforma aktiviteten.

Att låta barnens röst vara den som hörs mest, de får komma med sina förslag på lösningar, förklara hur de känner. Beskriva och dela med sig av intressen, sin kunskap och sina erfarenheter så som i texten ovan, det är verklig delaktighet för mig. Exemplet jag själv ger i mitt inlägg om att tillgodose barns behov är också ett sätt att vara delaktig. Även om barnet inte får göra det hen vill just i den stunden så får barnet känna sig delaktig genom att beskriva vad hen önskar och uppleva sig tagen på allvar när vi försöker hitta en lösning för att kunna göra det vid annat tillfälle.

Vårt sätt att lyssna är det som gör barnen delaktiga, att låta barnens idéer och lösningar komma före våra egna.

Delaktighet är en oerhört viktig del i att skapa tillitsfulla relationer. Vi måste alltid börja med oss själva, hur kan vi bli mer delaktiga i barnens värld. Att verkligen lyssna och ta till sig det barnen vill dela med sig av till oss. Det är alltid vi vuxna som har ansvaret att bygga relationen, vi kan aldrig lägga över det på barnen.

Vi måste ta klivet in i deras värld innan vi kan förvänta oss att de ska kliva in och vara delaktiga i vår!

/Veronica

Främja psykisk hälsa, Möta känslor, Självkänsla

För ett halvår sedan kom jag i kontakt med Charlotte Agergård Kareliusson som studerar psykologi vid Karlstads universitet. Hennes mål med studierna är att fortsätta som forskare inom området psykologi med inriktning mot främjande arbete för psykisk hälsa. Hon kommer lägga fokus på vilka insatser man kan göra i skolan. Jag har fått ta del av ett examensarbete Charlotte har gjort och kommer i det här inlägget att referera till det. Jag tänker att det som nämns i texten nedan är angeläget i mötet med barn oavsett ålder och att det här gäller lika mycket i förskolan som i skolan.

Idag finns väldigt lite forskning på vad som är de avgörande faktorerna för psykisk hälsa, desto mer studier är gjorda kring psykisk ohälsa och dess orsaker/påverkan. I de studier som gjorts globalt och framförallt på samhällsstrukturellnivå kan man dock se samband mellan en samhällsstruktur som präglas av en jämställd maktstruktur och god psykisk hälsa.

I vårt samhälle idag ser vi en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga men mörkertalet är troligtvis stort. Det Charlotte konstaterar är att vi behöver bli bättre på att identifiera tecken på psykisk ohälsa. Den nya skollagen som kom 2011, innebär ett förtydligande kring elevhälsan och det är ett viktigt första steg. Den innebär framförallt att varje skola måste ha en egen elevhälsa, det ska finnas tillgängligt för alla elever. Vidare behöver alla vuxna i skolan få mer kunskap kring psykisk ohälsa och hur man kan upptäcka den, sådan kunskap efterfrågas också av många lärare. Viktigt att påpeka är att läraren naturligtvis inte har som uppgift att behandla eller på annat sätt avhjälpa barns psykiska ohälsa utan det man måste lägga fokus på är att upptäcka och hjälpa barnen att söka hjälp samt att skapa ett främjande och förebyggande arbete som på sikt kan leda till en minskad psykisk ohälsa.

Skolan har en nyckelroll som hälsofrämjande arena. Idag ligger mycket fokus på bra kostvanor  och motion, rörelse. Det arbetet måste utvecklas så att det även innefatta vårt psykiska välmående. Här behövs omfattande utbildningsinsatser och en medvetenhet på alla nivåer, lärare, rektorer och kommunpolitiker.

Under skolåren utvecklar barnen sin autonomi, självstyre. Tre viktiga faktorer för utvecklingen av denna är känslan av kompetens, självbestämmande och social meningsfullhet. Skolan bör vara en stödjande, varm, empatisk arena men med tydliga regler och gränser. Det är också viktigt att skapa en jämlik maktfördelning, vuxna – barn, att ständigt befinna sig i en ojämlik maktsituation skapar psykisk ohälsa.

De faktorer man kan se som främjar psykisk hälsa är att barnet upplever att de kan hantera sina känslor och att tillvaron upplevs som hanterbar och meningsfull. Att de upplever ett högt KASAM (Känsla Av SAMmanhang, red. anm.), meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det leder till god självkänsla, vilket är en förutsättning för god psykisk hälsa. Skamkänslor är en faktor som däremot reducerar den viktiga självkänslan. Med mycket skamkänslor ger man sig själv en underlägsen roll i sociala kontakter, vilket leder till en ojämlik relation. Skam kan kopplas till det stigma som finns kring begreppet psykisk ohälsa, därför bör ett främjande och förebyggande arbete även syfta till att minska denna stigmatisering. Att skolan blir en så jämlik arena som möjligt är oerhört viktigt.

Skolan är en stor och viktig del av barns liv, att uppleva misslyckanden här är starkt förknippat med psykisk ohälsa och i förlängningen även självmord. Lärare och personal i skolan har en oerhört viktig roll för att främja psykisk hälsa!

Charlotte håller just nu på att skriva sin magisteruppsats som är planerad att publiceras i tidskrift under våren 2018. Jag ser mycket fram emot att följa hennes arbete och läsa hennes uppsats när den är färdig. Det är viktigt att mer studier görs på vad som kan främja psykisk hälsa så att vi tillsammans kan arbeta för ett större välmående för alla barn!

Vill du läsa mer om mina tankar kring bl.a. barns självkänsla och hur vi kan hjälpa barn att hantera sin känslor så finns några länkar till inlägg om det här: ”Den viktiga självkänslan” ”Möta barns känslor”

/Veronica

Uncategorized

Jag hade planerat ett annat inlägg för den här veckan men fredagens händelse, terrorattentatet i Stockholm, har lagt en dämpad stämning över den gångna helgen och jag har haft svårt att hitta orden. De första känslorna som kom när jag fick höra om händelsen var rädsla, oro och ilska och även en tomhet och hjälplöshet. Vart är världen på väg?

Det som vi sedan fick bevittna, för min del på avstånd, genom sociala medier, TV och tidningar var den enorma omtanke och kärlek som spred sig i Stockholm. Människor som öppnade upp sina hem för att ge en trygg plats åt främlingar, andra som åkte långa sträckor för att hjälpa strandsatta att ta sig hem när tågen blev inställda. Senast läste jag om ett gäng som ställde upp en grill på gatan och bjöd poliser på korv mitt i natten.

Alla de här berättelserna ger oss hopp, och det budskap som i alla fall fyllt mina sociala medier de senaste dagarna är att kärleken övervinner hatet! Vi måste visa kärlek och omtanke till människorna runt omkring oss. Låt oss tillsammans se till att omtanke, medkänsla och kärlek får fortsätta att spridas på samma sätt som det gjort de senaste dagarna, varje dag!

Världsfreden börjar med oss, i mötet med de vi har närmast och framförallt i mötet med barnen!

Vi som arbetar i förskola och skola har fantastiska möjligheter att göra det varje dag. Möta barnen med omtanke, nyfikenhet och kärlek. Att barnen får känna att de är viktiga och betydelsefulla, att de duger precis som de är.

I det här är det viktigt att reflektera över vilka normer vi har i vår verksamhet. Hamnar barnen utanför eller innanför, känner de att de är duger precis som de är eller gör våra normer att de måste ändra på sig för att passa in?

Vi måste välja att ibland bortse från problemskapande beteenden eller dåliga skolresultat och istället lägga större fokus på att verkligen SE barnet, människan som finns bakom.

En av orsakerna till att människor söker sig till extrema grupperingar, oavsett form, är att man söker ett sammanhang där man känner sig sedd och bekräftad. Om vi erbjuder det redan i skolan och andra sammanhang, att vi som vuxna ser och bekräftar barnen så som de är, så skulle de här grupperingarna och utanförskapet minska markant.

Vi måste vända hatet till kärlek och det måste vi göra tillsammans, framförallt tillsammans med de som är vår framtid på den här jorden, BARNEN.

”Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that.”    -Matin Luther King Jr

/Veronica

Likvärdigt förhållningssätt, Lyssna, Möta känslor, Självkänsla, Tillitsfulla relationer

Allt vi människor gör är uttryck för ett behov. Vi äter för att vi är i behov av näring och energi, går till jobbet för att vi behöver tjäna pengar som i sin tur ger oss möjlighet att tillgodose våra behov av tak över huvudet och mat på bordet. Vi söker oss till andra människor för att vi behöver ett sammanhang eller närhet, läser en bok för att vi har behov av vila och avkoppling. På precis samma sätt är allt barnen gör en strategi för att tillgodose sina behov. Som små söker de vår kontakt, vill gärna sitta i knä eller vara nära, de gör oss uppmärksamma på när de är hungriga eller trötta. De här uttrycken har vi lätt för att känna igen och är lyhörda för att tillgodose. När barnen blir lite äldre blir även behoven av inflytande och självständighet större. De vill prova själv eller få bestämma  vad de ska ta på sig när vi är ute, vi benämner det ofta som att barnen är i trotsåldern. Barnen börjar också sätta egna gränser mot andra barn och oss vuxna. Med de yngre barnen handlar det ofta om att de knuffar kompisarna eller går åt ett annat håll när vi vill att de ska följa med. Vi ser ofta de här beteendena som problemskapande, att slåss eller knuffas är aldrig okej och ofta har vi vuxna ett stort behov av att få bestämma vad vi ska göra och åt vilket håll vi ska.

Om vi istället väljer att se barnets beteende som en strategi för att tillgodose ett behov är det lättare att förhålla sig på ett respektfullt sätt som ger möjlighet att hjälpa och stötta barnet i att utveckla strategier som tillgodoser behovet utan att det påverkar andra negativt. Om vi slutar benämna de här perioderna som ”trotsåldern” och istället nyfiket intresserar oss för vad det är för nya färdigheter barnet håller på att utveckla och vilka behov de försöker tillgodose med sitt agerande så skulle nog det här trotsiga beteendet upphöra ganska snabbt. När vi vill hjälpa barnet att skapa strategier för att sätta gränser är det viktigt att aldrig skuldbelägga beteendet. Istället behöver vi visa att vi försöker förstå barnets behov genom att ta reda på vad som hände och vad barnet kände i situationen. Med de allra minsta kanske man ofta får gissa sig fram, eftersom de har svårare att sätta ord på det de upplever. Oavsett vilket vi gör så får barnet känslan av att vi är intresserade av vad de känner och upplever och vi kan tillsammans hjälpa barnet att skapa nya strategier att tillgodose det aktuella behovet. Ett barn som förstår sina egna gränser, och att gränser är okej, har också lättare att respektera andras gränser och behov.

Om vi tänker att tillgodose barns behov innebär att de alltid ska få det de vill ha just då när de uttrycker det, har vi ett omöjligt uppdrag framför oss. Jag brukar ge som exempel när vi ska gå ut med hela barngruppen, ofta är det ett eller flera barn som inte vill följa med ut, de kanske är mitt uppe i en lek och vill fortsätta med den. Allra helst skulle jag naturligtvis vilja låta dem stanna kvar inne och fortsätta sin lek men i den här situationen finns det många olika behov att ta hänsyn till. Dels är det hela barngruppen som har ett behov av att vara ute en stund varje dag, vi märker att det ofta blir rörigt och jobbigt för dem om alla varit inne en hel dag. Varje enskilt barn har också behov av att få frisk luft en stund och att få röra sig fritt utomhus. Samtidigt har vi som pedagoger olika behov, en av oss behöver ofta ta ut sin rast på förmiddagen för att det ska fungera så bra som möjligt resten av dagen. När vi är ute med barngruppen behöver man också få känna sig trygg med att det finns andra vuxna ute på gården om något skulle hända. Därför är det i den här situationen svårt att tillgodose barnets behov av att fortsätta sin lek inomhus. Det som är viktigt då är att börja med att ta reda på vad det är barnet gör och vill fortsätta med och bekräfta att man ser och förstår barnets behov. Sedan behöver man förankra hos barnet varför vi behöver gå ut och varför hen inte kan vara kvar inne själv. Ofta kan barnet fortsätta att protestera, kanske kan man då tillsammans med barnet fundera över ett passande tillfälle att fortsätta med det man vill göra. Man kan även skriva ner på en lapp så att man kommer ihåg och att även andra pedagoger kan se att det finns en påbörjad aktivitet som barnet vill fortsätta med.

Att få sitt behov tillgodosett handlar inte om att alltid få precis det man vill just där och då, utan om att alltid få bli sedd och bekräftad i sitt behov, mött av en varm kärleksfull blick och två öron som lyssnar. Att få uttrycka sin önskan och bli tagen på allvar. För att skapa en jämlik balans bör vi i varje situation på något sätt kunna tillgodose allas behov, barnet, de vuxnas och barngruppens. I olika situationer är det dock så att någon part kan behöva stå tillbaka lite, likt exemplet ovan. Ibland kanske barngruppens behov får stå tillbaka för ett enskilt barns behov, ibland får vår plan stå tillbaka när vi ser att det pågår en lek som barnen vill fortsätta med.

/Veronica