”Men de lyssnade inte!”

Hur lyssnar vi på barnen när de berättar om sina upplevelser och det som är viktigt för dem?

Orden i rubriken är hämtade från ett samtal jag hade med en 8-åring för ett tag sedan. Han kände sig besviken efter ett möte med några vuxna och jag frågade om han inte berättat för de vuxna om hur han ville ha det. ”-Jo det gjorde jag men de lyssnade inte, alltså de hör vad jag säger men de tror inte på mig.”

Hans beskrivning sätter precis fingret på den viktiga skillnaden i att höra eller lyssna.

När vi hör vad barnen säger tar vi in orden men lägger större fokus på vår egen synvinkel och kanske att tillrättavisa barnet. Inte sällan avvisar vi det barnet säger eller bemöter det som oviktigt.

Lyssna kräver engagemang och intresse för det barnet vill berätta utan att kritisera eller ifrågasätta. Hjälpa barnet att sätta ord på det de känner eller uttrycker utan att lägga någon värdering i det. Visa nyfikenhet och vilja att ta reda på vad barnet innerst inne tänker och känner genom att ställa frågor som ger barnet utrymme att tänka efter och formulera sin egen upplevelse av situationen eller händelsen.

Det är först när vi försöker förstå vad barnen känner och behöver som de upplever att vi lyssnar.

Lyssna bortom orden, gissa vilken känsla barnet ger uttryck för och hjälpa hen att sätta ord på det hen känner. Det här stimulerar barnen att känna igen och benämna sina känslor och behov.

Vi måste släppa idén om att vi ska komma med rätta svar eller ge barnen färdiga lösningar.

Vi måste ta barnens uttryck på allvar!

När vi lyssnar och verkligen försöker förstå leder det ofta till att barnet vågar öppna upp sig och berätta mer än vi trott från början. Det ger bra förutsättningar för att skapa goda relationer som bygger på tillit och ömsesidig respekt.

Att lyssna på barnen innebär inte att de alltid kan få sin vilja igenom men att de får uppleva sig förstådda, respekterade och tagna på allvar.

Vårt sätt att lyssna är avgörande för hur barnen görs delaktiga och en förutsättning för att skapa en verksamhet som vilar på demokratisk grund.

Sedan händer det ganska ofta att vi upplever att barnen inte lyssnar när vi pratar med dem, inte sällan uttrycker vi att  ”de måste ju lära sig att lyssna”. Då måste vi komma ihåg att på samma sätt som vi lyssnar på dem kommer de att lyssna på oss. Det är först när de själva får uppleva hur det känns att bli lyssnad på som de kan utveckla ett eget lyssnande.

/Veronica