Publicerad av Orange text är länkar till tidigare inlägg jag skrivit.
Ett av mina första inlägg på bloggen handlade om vikten av att skapa möten. För det mesta är det ganska enkelt men i en del situationer stöter vi på utmaningar som kräver att vi har reflekterat över vårt förhållningssätt och agerande. Jag tänker att det är när mötet med ett barn utmanar oss som vi måste lägga störst uppmärksamhet i vårt arbete. Men absolut inte i termer som ”vad gör vi åt Annas beteende” utan mer vad är de bakomliggande orsakerna till att Anna reagerar som hon gör, vad är det som vi behöver förändra eller justera så att det ska fungera bra/bättre för henne? Det här handlar ofta om barn som beter sig annorlunda och utanför den norm som vi har en föreställning om ska gälla, ibland kan det vara barn med svårigheter som t.ex. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi ser ofta problemen i att barnet stör och inte kan sitta still på samlingen/lektionerna, hen hamnar ofta i bråk och kan inte uppföra sig. ”Hen måste lära sig hur man beter sig!” Här behöver vi stanna upp och fundera. Vad är det hen behöver lära sig och varför, men framförallt vad är det som gör att det här problemskapande beteendet uppstår från första början? Om man tittar på beskrivningar av olika diagnosers kriterier står det inte någonstans att ”störande beteende” eller ”hamnar ofta i bråk” är ett kännetecken/kriterie för att ställa diagnos. Däremot beskrivs svårigheter med olika kognitiva funktioner som att sålla bort syn/hörselintryck, mycket energi i kroppen med stort rörelsebehov som följd, svårigheter att läsa av sociala koder m.m. När vi inte ser och förstår orsakerna och kan ge barnet det stöd hen behöver uppstår problembeteenden, ofta med tillrättavisningar och negativa tilltal från oss vuxna som följd. Här måste vi lära känna varje individ och förstå vad de upplever svårigheter med, vad som påverkar barnet mest och på vilket sätt situationen skulle kunna underlättas för just det här barnet. Det är viktigt att komma ihåg att alla barn fungerar olika, även barn med samma neuropsykiatriska diagnos har olika kombination av svårigheter. Kognitiva förmågor är också normalfördelade över befolkningen vilket innebär att vi människor kan ha någon typ av kognitiv svårighet även om man är långt ifrån att få en diagnos. Jag skulle därför önska att vi kunde nyansera sättet vi pratar om problemskapande beteenden, ofta blir reaktionen att ”Tobias har så svårt för att sitta still på samlingen, han har nog ADHD” eller ”Stina har så svårt för förändringar, hon kan nog ha en diagnos”. När vi tittar på hela situationen kanske det bara är just de här delarna barnet har svårt för. Kunskap om olika diagnoser är viktigt men vi får inte använda den som en mall att stoppa in barnen i utan som ett stöd för att kunna förstå de barn som av BUP fått en diagnos konstaterad. När vi i förskolan eller skolan märker av olika svårigheter måste vi alltid titta på vilket stöd varje barn behöver och på vilket sätt vi kan förändra i verksamheten eller i vårt förhållningssätt så att det fungerar bäst för just det här barnet. I de här sammanhangen är det extra viktigt att bygga en tillitsfull relation där barnet upplever sig lyssnad på och tagen på allvar, där man visar intresse för barnet så att hen kan och vågar ge uttryck för vad hen behöver och vill.
När ett barn ofta får tillsägelser och negativa tilltal skapar det skuld och skamkänslor och en dålig självbild. Skuld och skamkänslor är en stor orsak till att människor utvecklar psykisk ohälsa. Personer med neuropsykiatriska diagnoser är överrepresenterade bland de som drabbas av psykisk ohälsa, i många fall med låg självkänsla eftersom man redan tidigt förstått att det sätt man fungerar på och ”beter sig” inte är accepterat.
Många gånger får jag reaktioner när jag pratar om att möta varje individ och se vad hen behöver. Det handlar ofta om att det är svårt att ha ett sådant fokus när vi har en hel grupp barn att ta hänsyn till. En del är också kritiska till att det blivit ett allt för stort individfokus i vårt samhälle idag. Jag har full förståelse för att det känns svårt och utmanande många gånger, det är det, men jag ser ingen motsättning i att möta individen och att förhålla sig till gruppen. Tvärtom är det en förutsättning för att få vårt arbete att fungera! Vissa situationer måste vi anpassa mer efter gruppen, i andra situationer mer efter individen. Det måste ske i en växelverkan för att kunna skapa balans. Om ett barn inte får sina behov tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt så kommer det att påverka gruppen. När vi upplever att barngruppen inte fungerar, att det ofta är stökigt och bråkigt, så måste vi börja titta på situationen på individnivå. Ofta kan vi se att det är några barn som drar igång eller triggar varandra till stök och bus. Vi behöver ställa oss frågor som
”Vad behöver det här barnet för att det ska fungera bäst just nu?”
”Hur ser det här barnets möjligheter till delaktighet ut?”
”Hur lyssnar vi på barnets önskemål, idéer?”
”På vilket sätt möter vi barnets känslouttryck?”
Min erfarenhet är att om vi under en period lägger vårt fokus på att fundera kring de här frågeställningarna och reflektera över vårt förhållningssätt i situationen så blir resultatet ganska snabbt att gruppen fungerar mycket bättre också. Vi vill skapa ett klimat där alla visar hänsyn och respekterar varandra i gruppen. Det här tror jag kan uppstå först när varje individ upplever sig respektfullt bemötta av oss vuxna och de upplever att vi tar hänsyn till deras behov och önskemål.
Återigen handlar det om att bidra till varje barns positiva berättelse om sig själv, det oerhört viktiga uppdraget vi har!
/Veronica